Man måste vara frisk
för att klara vara sjuk.
Jag är långtidssjukskriven, sedan 2003 och tvångssjukpensionerad, sedan 2004. Jag har ”bråkat” med försäkringsbolag och försäkringskassa. Jag har hållit kontakten med min arbetsgivare. Regelbundet kontaktar jag min husläkare mest för att få förnyade recept. Men en tid handlade det också mycket om remisser. Och så åker jag på läkarbesök. Ibland blir det en del sjukgymnastik. Men mest håller jag igång av egen kraft med korta promenader, cykling och Friskis&Svettis.
Det är vid otaliga tillfällen jag suttit här hemma, med alla mina besvär och varit förtvivlad över alla kontakter man måste hålla reda på. Då har det hänt att jag tänkt på min tid som Vårdlärare. Och då har jag undrat: ”Var är helhetssynen nu?” och ”Vem bryr sig om min omvårdnad?” Jodå, jag har tyckt synd om mig själv. Jag har gråtit och jag har varit förbannad. Livet har inte underlättats av senaste tidens debatt om att vi långtidssjukskrivna utgör någon slags cancersvulst som ska skäras bort från samhällskroppen.
Det är lätt att sitta hemma och bli förbannad på sjukvården som inte har resurser. Men det är ju inte sjukvårdens fel. Gapet mellan primärvård och regionsjukvård ökar. Jag var för frisk för regionsjukvård men för sjuk för primärvård och definitivt för sjuk för att arbeta. Man ”kvalade” inte in någon stans. Nu i september ska jag opereras i nacken. Så jag ser ett ljus.
Friskt och sjukt? Jag var på ett läkarbesök som kändes väldigt konstigt. Läkaren hade läst remissen och ”alla” handlingar och när vi möts förstår jag att han ”gjort” mig bra mycket sjukare än vad jag var. Jag ville bli neurologiskt undersökt för att utesluta ALS, MS och Fibromyalgi bl.a. Han trodde jag var ”hysterisk” och sökte för alla besvär jag hade på grund av en magnetröntgen jag sett. Han ville att jag skulle söka psykolog och han bedyrade att de besvär jag hade, inte kunde ha något med fynden i nacken att göra. Det han då inte visste var att jag var på gång till nackspecialister för att diskutera nackoperation. I slutet av besöket började han förstå hur det egentligen låg till. Att jag inte betraktade mig själv så sjuk som han först fått för sig. Han hittade också en del neurologiska fynd som han inte kunde ”bortförklara”. I remissvaret avslutade han med att det som skulle hjälpa mig bäst var ”cooping” och han avrådde från operation. Cooping är en metod som bl.a. går ut på att man ska lära sig hur man ska förhålla sig till sina besvär och smärta. Vet man vad det beror på och att det inte är något farligt så kan man lära sig att ”koppla” bort det och så mår man bra.
Jag skulle vid något tillfälle vilja åka till den där läkaren och när denne sitter eller håller på och undersöker en patient så sparkar jag till doktorn på smalbenet. Och så säger jag: ”Bry dig inte om värken, den är inte farlig, slappna av, andas, och fortsätt med det du håller på med. Och var inte rädd. Smärtan kommer till dig igen men du vet inte när. Slappna av. Jobba på.” Sedan skulle jag vilja följa med doktorn in på dennes expedition och när journaler renskrivs eller anteckningar förs eller vad nu doktorer gör på sina expeditioner så skulle jag emellanåt ta en lång nål och köra in den i överarmens triceps och sedan upprepa ovanstående ”mantra”.
Sedan skulle jag vilja ha en ny diskussion om ”cooping” med denne doktor. Redan innan jag träffade denne doktor så har jag utövat ”cooping” utan att veta om det. Och det som underlättade mest för mig, att kunna göra det, var just en magnetröntgen. Då fick jag en bild på orsaken till mina besvär. Och kunde därmed bättre förhålla mig till dem. Jag såg då att det var inget ”farligt”.
Till slut, undantaget en del stolpskott till läkare så möter jag alltid trevlig och kompetent vårdpersonal och jag känner mig väl omhändertagen.
Nils-Gunnar Nordlund
F.d. Vårdlärare med Psykiatri som specialitet och f.n. aktiv bloggare på
ngn.blogga.nu. |