blogg.ngn.nu

Långtidssjukskriven

Sedan har vi ett antal lågt stående kräk som så att säga "utnyttjar systemet". Dessa kriminellt och lågt stående individer tycker jag att vi förpassar till historien via Försäkringskassans (FK) avsatta resurser för att avslöja fuskare.

Sedan vill jag klämma in med att själva grundtanken med ett sjukförsäkringssystem och den grundtrygghet det ska innebära för den som blir sjuk - är fantastiskt - den delen kan vi inte klaga på.

Du måste faktiskt inte nödvändigtvis vara långvarigt sjuk, det är sant. Det räcker att du är sjukskriven och att FK misstänker att du kommer att vara det mer än ett år. 
Då blir du automatiskt konverterad, efter ofrivillig ansökan(?) till s.k. tidsbegränsad sjukersättning.

Det är lite märkligt det där med ansökan om tidsbegränsad sjukersättning. Du kan ansöka om det, men sannolikheten att få det då, är obefintlig.
Och så kan du då tvingas av FK. Visserligen ökas då sannolikheten drastiskt om att du ska få tidsbegränsad sjukersättning - men det är inte säkert. De s.k. förtroendeläkarna som FK anlitar kan röra till det utav bara helsike - och de har näst intill oantastlig makt. Inte ovanligt att sjuka hystas över till arbetslöshet och då a-kassan. Eventuellt också direkt eller via socialtjänsten.

En sak är säker att det ringer oftast ingen myndighetsperson hem och frågar om det är något man behöver hjälp med.

Nä, ska det hända något så måste man själv agera spindeln i nätet. Och det är inte lite som ska hållas kontakt med: Skattemyndighet, Fackförbund, FK, arbetsplatsen (om man har den kvar), andra eventuella försäkringsbolag, husläkaren (eller privatdoktor) [primärvården] och specialister. Vilka då oftast är knutna till någon regionvård. Och, ja just det, och så är man ju sjuk också.

Har man inte en massa pengar som ligger och skräpar så måste man förlita sig till vårt trygghetssystem och följa rutinerna.
En rutin är att vårdcentralsdoktorn (husläkaren) skriver en s.k. specialistremiss till något specialistsjukhus främst inom den egna regionen.

Remissen kommer till specialistenheten - kan bli liggande väldigt länge, komma bort eller helt enkelt skickas tillbaka.

Ny specialistremiss skrives och skickas, till nytt ställe. 

Man är alltså inte i en vårdkö förrän remissen har börjat behandlas utifrån att man är vårdsökande.

I en period i min sjukhistoria befann jag mig i ett läge där jag ansågs för frisk för regionsjukvården men för sjuk för att kunna arbeta och primärvården kunde inget göra?

Hur är egentligen detta möjligt? Jo det möjliggörs genom politiska och ekonomiskt kortsiktiga mål och beslut.

Om specialistsjukvården specialiseras och sedan specialiseras ytterligare för att effektiviseras samtidigt som man effektiviserar primärvården - ja vad händer då?

Avståndet mellan primärvård och regionvård ökar.
Och det innebär att du som sjuk måste liksom vara väldigt sjuk för att kvala in - och få en diagnos.

Av någon märklig anledning som jag tror är ekonomiskt betingad så håller läkare inne med undersökningar som skulle kunna klargöra ett medicinskt problem. Egentligen jättemärkligt.  

En medicinsk undersökning kan först och främst utesluta en mängd sjukdomar som jag inte har och så kan de påvisa vilken sjukdom jag har.

Redan här är mycket vunnet för den som är sjuk - att få veta. 
Av vilken anledning läkare vill bortse från denna ibland faktiskt botande kunskapstörst (Kallas kognitiv behandling med finare ord) är för mig obegriplig.

Att få en diagnos är minst lika viktig främst beroende på att flertalet läkare anser att alla som söker vård antingen är inbillningssjuka eller så tänker de bara vara sjuka sådär lite tillfälligt.

Och så länge läkare tänker så och agerar därefter skapar detta kedjor - av misstänksamhet. 
Näste doktor i din besökskedja tittar i din vårdhandlingar och ser att föregående och kanske föregående doktor valt att sätta en svävande diagnos.
Då vill inte den doktorn vara okollegial och vara tvärtemot. Det kan ju upptäckas att denne doktor då slår de andra doktorerna på fingrarna och det vill ju inte att de ska göra, eller?

Om min förste specialistdoktor faktiskt hade varit en kompetent specialist så hade jag sluppit ett antal skeptiska specialisläkarbesök och returnerade remisser.

Då ska du snabbt som attan ta kontakt med FK och din eventuelle arbetsgivare om att nu vill du börja arbetsträna.

Det där kan faktiskt bli lite småkul, om man nu har den sortens humor(?), men FK räknar inte med att en långtidssjukskriven av egen kraft begär att få arbetsträna - de är vana vid att det är de som måste tjata.

Och det första man som långtidssjukskriven får till sig är att: "Ha nu inte för bråttom.". Det låter ju mänskligt och fint. Så säger både den eventuelle arbetsgivaren och FK.

Här ska man ju givetvis börja fundera lite på var den här mänskligheten kommer från - helt plötsligt?

Ur arbetsgivarens synpunkt är det skitbesvärligt om en långtidssjukskriven vill komma och börja arbetsträna och eventuellt något så hemskt som att friskskriva sig. Det betyder att de måste börja engagera sig och kanske anpassa arbetsplast och så då det där skitbesvärliga - hitta anpassade arbetsuppgifter.

Ett OBS! här blanda inte ihop närmaste chef och begreppet "arbetsgivare". Man kan ha en helt fantastisk engagerad chef men likväl står denne under ett arbetsgivarskap - som har sina regler och mål.

FK kan gå i spinn riktigt ordentligt. Och det beror på att du som är långtidssjukskriven är ju det antingen till 100%, 75%, 50% eller 25% och då minst under ett år.

Du har alltså ansökt om tidsbegränsad sjukersättning i en viss omfattning och för en tid om minst ett år. Och så har en handläggare handlagt detta, gjort en vända till förtroendeläkaren, kanske har en annan handläggare föredragit det inför socialförsäkringsnämnden. Socialförsäkringsnämnden har bedömt och tagit ett beslut och så har du då fått det. En omständlig och skitviktig (för FK) process.

Betänk då att den sjuke har fräckheten att begära att börja arbetsträna och rentav kanske friskskriva sig inom den beslutade perioden. Huva!

Vad är det då som egentligen sker? Jo, jag, den sjuke, signalerar till socialförsäkringsnämnden och förtroendeläkaren att de har tagit ett felaktigt beslut.

Så här gäller det att vara förutseende och redan i sin ansökan få in att det finns planer på arbetsträning och återgång till arbetslivet så snart medicinsk undersökning, behandling och rehabilitering ger klartecken för detta.

För den som varit långtidssjukskriven är friskskrivning till 25% en 100% ökning av sin insatts i arbetslivet.

Att sedan gå från 25% till 50% är ytterligare en 100%-ig ökning. Det vore önskvärt att få SocialförsäkringsUtskottet att förstå det där.

Jag förbehåller mig rätten att bedöma om dessa ska läggas till. Gör jag det så kommer tillägget att "märkas" med signatur från den som föreslagit det.