Publicerade Berättelser i samband med mitt liv.
Copyright © NGN-Konsult 2005

Senast uppdaterad: 2011-03-28

 
"Levnadshistorier"
DeoStick 2005 [publicerad 2005-08-03 bloggen]
Affären (ca 1984) [publicerad 2005-08-02 bloggen]
I Muggen (1981 december) [publicerad 2005-08-12 bloggen]
Älgjakten (70-talet) [Publicerad 2005-08-17 bloggen]
Pappa på styltor (1985) [Publicerad 2005-08-21 bloggen]
Movieboxen (Våren 1988) [Publicerad 2005-09-01 bloggen]
Ormpresenten till Mor (80-talet) [Publicerad 2005-08-23 bloggen]
"Barnmisshandel" (Sonen 80-talet) [publicerad 2005-09-06 bloggen]
Att döda en Geting med ett "karateslag" (sent 70-tal) [publicerad 2005-09-08 bloggen]
Ljusstöpning (70-talet) [publicerad 2005-09-22 bloggen]
Min orienteringsdebut (sent 70-tal) [publicerad 2005-10-08 bloggen]
Plankan till Far (70-talet) [publicerad 2005-10-20 bloggen]
Elefanten till Far (70-talet) [publicerad 2005-10-23 bloggen]
Hönan till Far (70-talet) [publicerad 2011-03-28 bloggen]
Granen till Far (70-talet) [publicerad 2005-10-28 bloggen]
Dolda smällare (70-talet) [publicerad 2005-11-06 bloggen]
Snöröjning på landet (1982-1986) [publicerad 2005-11-09 bloggen]
Furan till Mor (1981) [publicerad 2006-05-23 bloggen]
Grodor, ödlor, ormar och Alexander (1991) [publicerad 2006-11-15 bloggen]
 
"Jobb"-historier
Kanslisten och skrivaren. (90-talet. När jag jobbade som IT-tekniker och med IT-support) [publicerad 2005-08-10 bloggen]
 
"Bill-historier"
Diesel. (Syrran och Bill 70-talet) [publicerad 2005-08-05 bloggen]
Skitande hund och apelsiner. (Syrran och Bill 70-talet) [publicerad 2005-08-09 bloggen]
Hunden hälsar. (Mormor och Bill 70-talet) [publicerad 2005-08-07 bloggen]
Hunden rullat sig i skit. (Mormor och Bill 70-talet) [publicerad 2005-08-15 bloggen]
Julgran och paket. (Pappa och Bill sent 60-tal eller tidigt 70-tal) [publicerad 2005-12-07 bloggen]
 
"Djur-historier"
Guide och ett religiöst möte (tidigt 70-tal) [publicerad 2005-10-12 bloggen]
Sessan och ungtuppen (1982-1986) [publicerad 2005-10-13 bloggen]
Sessan och Räven (1982-1986) [publicerad 2005-10-13 bloggen]
Undulaten Kalle blir "hundmat" (70-tal) [publicerad 2005-10-16 bloggen]
Undulaten Kalle "Steks" (70-tal) [publicerad 2005-10-18 bloggen]
Sessan och Grisarna (1982-1986) [publicerad 2005-11-03 bloggen]
Katten Linus ”dyker” (2005) [publicerad 2006-09-03 bloggen]
 
 
DeoStick 2005

Min mycket gode vän berättade om en lustig upplevelse.

Ni vet vad RollOn är? "Mumma" kallar vi det i vårt hem. Jag har en längre tid använt sådan där Gel som man kan smeta på under armarna, från Gilette.

Detta noterade min gode vän. Och berättade då om första mötet med ett s.k. DeoStick. Samma som jag använder fast med en hårdare massa.

Vännen var mycket imponerad över varaktigheten på dessa DeoStick. Dock upplevdes doften och effekten som lite "svag".

Efter ett bra tag, det kan ha varit veckor, var det något som nöp till i armhålan på min gode vän.
Vid en närmare undersökning om vad det var som orsakade "nypet" i armhålan upptäcktes någon slags plast, på DeoSticken, som gick att pilla bort.

Det visade sig att min gode vän inte uppmärksammat att det satt en genomskinlig skyddsfilm på DeoSticken.
Därav förklaringen till den "svaga" effekten och att den var så otroligt dryg!

Jag hade säker hamnat i samma situation, men i mitt fall består skyddsfilmen av en tunn metallfolie så det går inte att missa.
Och du Vännen, jag hoppas att det var OK att berätta det på det här sättet?



 
Affären (ca 1984)

Jag har två barn, en pojke och en flicka. Flickan är äldst. Barns spontanitet och hjärtliga ärlighet är något fantastiskt fint. Egenskaper, man som förälder skall vårda ömt. Nu är det dock så att samma egenskaper kan ställa till en del förtret. Så kallade pinsamma situationer. Om man som förälder är obetänksam, å det är man ju ibland, eller?

Denna händelse utspelade sig i ett klassiskt affärskomplex. Strategiskt placerat mitt ute på en slätt, i Vänersborg, Torpa-Hallen tror jag det hette på den tiden.

Tänk er nu en pappa, som är på relativt gott humör. En dotter som är på ännu bättre humör, prathumör. Runt tre år gammal, fredag eftermiddag, massor med folk. Pappan något stressad, men på gott humör. Dottern pratar, pratar, pratar...
Hon pratar så in i norden, så hon "drar uppmärksamheten till sig". Hon ställer den ena tokiga frågan efter den andra, som barn måste göra för att lära sig något.
Sedan händer det, pappan (jag) tappar tålamodet. Dock tappar han det mycket behärskat.
Han lutar sig fram, mot sin dotter och säger något. Ohörbart för omgivningen. Pappan avlägsnar sig sedan, mot smöret. Med en känsla av att ha imponerat omgivningen. Han fick tyst på dottern. Efter inte så värst många steg, hörs en röst, med klar, hög och tydlig stämma. Som låter som följer:
"DU KAN HÅLLA KÄFT SJÄLV!"
I några tiondelar av en sekund, var det knäpp tyst, i den närmaste omgivningen. Sedan utbröt ett behärskat skratt.
Detta var ett av de tillfällen då jag rodnat och haft en känsla av att liksom kunna försvinna upp i tomma intet. Men se det gick inte, Jag fick allt stå där med skammen. 1-0 till dottern.



 
I Muggen (1981 december)

Det här är en berättelse som brukar få omdömen som: "Det måste sett helfestligt ut." eller "Hur kunde du?"

Den handlar om vår lille son. Han var så där liten och go som bara en unge på 17-19 månader kan vara. Stapplade och gick, slog i och skrek, fortsatte och gjorde nya fantastiska erfarenheter och upptäckter. En blandning av förtvivlat illvrål och upptäckarens glädjetjut.

Jag vill minnas att jag uppehöll mig i vårat vardagsrum. Jag tror att jag sysslade med att färdigställa några akvareller. Jag är nämligen amatörkonstnär. Det var bara sonen och jag hemma. Ni vet säkert också att sådana där små änglar är ganska bra på att hitta saker. Saker som de tycker är våldsamt underhållande. Samma saker upplever inte föräldrarna lika underhållande. De upplever dem snarare som ett bedrövligt elände.

Jag satt i vardagsrummet. Fullständigt uppslukad i skapelsens euforiska grepp.

Som i ett töcken. Hörde jag långt, långt bort små rop. Små ynkliga rop. Ju mer medveten jag blev, om min omgivning. Desto närmre kom de ynkliga ropen. Ropen lät nu som ynkliga tjut. Sådana där läten sätter igång en hel radda med mekanismer i människokroppen. Skulle allihop beskrivas, i detalj, så skulle inte en mansålder räcka. Tro mig.
Jag sprang upp, lokaliserade ljudet och rusade mot ljudet. Med en sådan där lagom känsla av obehag. Att det hade hänt något otäckt. Alla föräldrar har denna känsla jämt. Jag sprang till badrummet, därifrån kom ljuden.

Jag sliter upp dörren. Blir stående. Alldeles stel, stel av motstridiga känslor. Vad skall jag göra? Vill jag minnas att jag tänkte. Innan jag började skratta. Sonen hade försökt nå kranen på handfatet. Vägen dit gick via toalettstolen. Det var bara det, att han hade halkat ned i den. Och där står han, den lille. Han står där och liksom juckade upp och ned. Han var högröd i ansiktet. Han försökte komma upp. Med det gick inte. Han satt fast. Sonens ynkliga tjut hade nu övergått till förtvivlade rop. Han såg mycket lidande ut, den lille.
Och där står jag, i dörröppningen. Stelheten varade bara någon sekund. Jag hade fattat mitt beslut. Med risk för min sons framtida psykiska hälsa, sprang jag tillbaka till vardagsrummet och hämtade kameran.

Därmed förevigade jag detta mycket unika tillfälle. Jag drog sedan upp, den nu djupt lidande lille sonen, ur toalettstolens sugande grepp. Det lät som när man gör rent ett avlopp, med en slurp, om ni förstår vad jag menar.

Jag vill också minnas att jag hade svårt att koncentrera mig resten av dagen. Jag bröt ut i fullkomliga skrattkonvulsioner. Dessutom var jag mycket noga med att följa sonens förehavande, resten utav dagen. Vem vet. Han kunde ju ha hittat på något ännu festligare.



 
Älgjakten (70-talet)

Sista halvan på 70-talet hände det. Det var på sommaren. Vet ni var Sveriges Konung brukar jaga Älg? Precis, på den där kullen, vid Vänerns södra spets, Hunneberg.

Jag vet inte, hur det är just nu, men när detta hände, var Halle- och Hunneberg Europas Älgrikaste marker. Skråen vet, var det inte Världens rikaste? Jag minns inte så tydligt. Massor med Älg, var det i alla fall.

Vi, min hustru och jag brukade allt som oftast åka upp på dessa kullar och kika på Älgarna.
Vid ett utav dessa tillfällen hade vi två kompisar med oss. Det var en solig och vacker dag. Lugnt och fridfullt. Våran biltur gick till Halleberg. Halleberg är mycket mindre än Hunneberg. Varför chanserna att få se en Älg är 1:1. 100% alltså.

Vi behövde inte rulla så värst långt innan vi fick syn på våra Älgar. Fridfullt tuggande ute på ett hygge, cirka 20 - 30 meter från vägen.

Vi stannade bilen, klev ur, alla fyra plus vår Colliehund Molly. Hon var också med. Vi ställde oss vid vägkanten och beskådade detta ståtliga majestätiska djur. Vi stod där och bara njöt. Småpratade lite om hur många Älgar vi såg. Vilket kön det var. Deras eventuella ålder.
Det var då det hände. Hände och hände, jag fick en idé. Idén bestod i att jag fick för mig att klappa den närmaste Älgen på huvudet.
Nu är det så med mig att får jag en idé så är jag mycket svår att stoppa.
- "Vad ska du göra?" Ropade de andra.
- "Klappa Älgen på huv'et." Sa jag.
Så var det med det.

Vägen fram till Älgen var lite tuvig och något snårig. Detta hindrar inte en Viking! Jag stannade upp då och då, för att se om Älgen var med på noterna så att säga. Älgen var med. Fridfullt tuggande.
Så var det då bara cirka två meter kvar. Jag stannade. Fixerade Älgen och fylldes av dess imponerande ståtlighet. I naturlig storlek är en Älg jättestor!
Alldeles intill Älgen fanns en stubbe. Jag såg, att om jag ställde mig på stubben så skulle jag kunna klappa Älgen på huvudet. Två steg, högerfoten upp på stubben.

Precis i det ögonblick som resten utav kroppen skulle följa efter högerfoten, tittade jag upp. Samtidigt vrider Älgen på huvudet, spänner ögonen i mig och lägger öronen tätt bakåt.
När hästar gör så är de förbannade. Nu var helt uppenbart denna Älg urförbannad! Jag blev något så fruktansvärt rädd.
Det där med klapp på huvudet, de fick nog vara, kommer jag ihåg att jag tänkte. Fel, jag tänkte inte alls! Jag var livrädd.
En sakkunnig sa mig en gång: Kommer en Älg emot dig så stå still, den väjer i sista stund.
Skitsnack. Jag befann mig redan i "sista stund". Älgen hade mord i blicken.
Det var bara att "vända på klacken" och "ge järnet". Och det gjorde jag. Jag sprang utav h-e. Med flåset bokstavligen i nacken.

Givetvis förstår också min publik sammanhanget, samtidigt som mig. Älgen anfaller!
Samtidigt som jag började springa, började min publik också att springa, mot bilen.
Avståndet till bilen var ca 20-30 meter, för mig, cirka 2-5 meter, för publiken. I princip kom vi fram samtidigt, till bilen. De andra bråkdelen före. Våra kompisar hade hunnit in i bilen. Nu blockerades dörren av hustrun och hunden.

Med den fart jag hade fick jag fortsätta. Det var ju jag som hade Älgen efter mig! Jag fick stopp vid bilens bakparti. Älgen tornar upp sig vid frampartiet. Älgen gjorde ett frustande och hystade upp frambenen i luften och lunkade sedan in i skogen.
Räddad! Nu först kom jag in i bilen.

En bit bort stod ett annat gäng och jublade. En utav dem hade en filmkamera. Jag ångrar nu att jag inte tog reda på vem detta var.

Denna händelse har medfört att jag nu har en mycket stor respekt för Älgar.
Vad jag kan förstå består respekten av något som kallas Älgfrossa. Tack vare detta har jag utvecklat en slags Älgfobi. Dock en mycket mild form. Jag kallar det som sagt för respekt.



 
Pappa på styltor (1985)

Vem har inte prövat att gå på styltor? Jag får nog säga att jag är en hejare på att gå på styltor. Till barnens stora förtjusning tillverkade jag en gång ett par styltor.
Två rundstavar och ett par fastskruvade träklossar.
Barnen hade våldsamt roligt när de emellanåt hetsade mig till att bestiga styltorna. De sprang runtomkring mig och försökte få mig att rasa ned i backen.
De älskade se sin pappa krälandes på marken. Till barnens stora besvikelse, däremot, är jag som sagt en hejare på styltor.
Jag kan stå still på stället, gå korta steg, långa steg - nästan springa, gå baklänges och svänga runt - på en femöring. Så det blev mest jag som jagade dem. Vad gjorde det, de var ändå vansinnigt förtjusta åt denna lek, speciellt då jag tappade balansen och smällde i backen.

Några år tidigare, när jag var i Danmark och spelade badminton. Såg jag en sån där människa som gick på jättestyltor. Han blev en sådär fyra meter hög.
Detta hade tydligen gjort ett djupt och oförglömligt intryck på mig.
En sommardag, 1985, var barnen och jag ensamma hemma. Hustrun slet ihop livets nödtorft, godis och leksaker, enligt barnen.
Denna dag satt barnen och jag på vår trapp och funderade. På vad vi skulle ta oss till. Hustrun hade bilen. Så vi satt där vi satt. Ja vi bodde på landsbygden då, sex kilometer från närmaste kommunala färdmedel, bussen.

Jag liksom kände i hela kroppen att det var nåt på gång. Kroppen var full av upptåg. Livslust, äventyr.
Det var då den där gubben på jättestyltor for fram och satte sig på näthinnan.
- "Nu skall pappa gå på styltor". Sa jag.
- "Ja, ja, jaaa!". Ropade barnen, i vild förtjusning.
Jag hämtade styltorna. Gick in i huset och hämtade elastisk binda och en rulle tejp. Här skulle gås på styltor.

Jag satte mig på trappan och började linda fast styltorna på mina ben. Normalt befinner sig stödklossen cirka 3,5 decimeter ovanför backen. Jag vände alltså nu på styltorna så att stödklossarna hamnade 1,5 meter ovanför backen.
Dottern såg mystisk ut och frågade:
- "Vad gör du?"
- "Det ska du få se, vänta och se." Sa jag, något mumlande.
Sonen teg och såg ut som om han tittade på en fullkomlig idiot...?...
När jag var nästan färdig med fjärde lindan utbrast dottern:
- "Aha!, du ska gå uppochned på styltor, aha, nu förstår jag, aha!" Hon såg mycket fundersam ut blandat med en uppsyn av förväntad glädje.
Sonen var nu en uppsyn av förväntad glädje. Han såg mycket förväntansfull ut.

Till slut satt styltorna så pass stadigt så att jag kände mig nöjd.
Det skall väl inte bli någon match, tänkte jag.
Det är inte helt utan, men jag får nog erkänna att jag hade stora svårigheter att ta mig upp, i stående ställning.
Vår trapp, var sådär precis för låg. Men med hjälp av husväggen och två små ivriga, påtryckande barn, kom jag så till slut upp i stående ställning.
Med fötterna en och en halv meter från marken. Det betyder att även huvudet hamnar 1,5 m högre upp!

Där stod jag. Ett krampaktigt grepp i husknuten var det enda som höll mig uppe. Jag stod där jag stod. Kom inte ur fläcken. Ner var inte och tänka på. Ett handlöst fall, på en och en halv meter? Jo jag tackar ja. Skrubbsår, bruten arm och inget mer bad den sommaren. Nej tack!
Det gick liksom inte att ta sig tillbaka samma väg som jag kom. Trappen var ju för låg. Dessutom fanns ju risken att jag med min lekamen skulle krossa mina barn. För deras hjälp den vägen, var en förutsättning.
Där stod jag.
- "Jag kommer inte ned!" Ropade jag, upplysande, till mina barn.
- "Kan du inte komma ned?" Undrade dottern och började fnissa.
Sonen snurrade runt, viftade med armarna, hoppade upp och ned, och jublade. Hans förväntningar hade åtminstone blivit infriade.
- "Är det säkert, att du inte kommer ned?" Undrade dottern, i en paus i skrattandet.
- "Ja!" Upplyste jag henne, behärskat leende.

Nu var goda råd dyra. Så här kunde jag ju inte stå. Jag såg Hustruns min framför mig. Jag kunde också föreställa mig vad hon skulle säga.
"Men?, Nisse, vad gör du? Varför står du där?"
Vad skulle jag svara på det?
"Jag måste stå här, jag kommer inte ned. " Kunde jag ju förståss säga.
Nu var det bara det, att det var cirka sex timmar kvar tills Hustrun skulle komma hem. Så vid det laget hade jag nog rasat ned av ren utmattning.
Eller så hade säkert sonen sågat av eller ryckt till i styltorna. För att hjälpa mig, så att säga. Nej, detta var ingen bra utväg. Här gäller det att vara klipsk, fantasifull, ja allt.

Lösningen på problemet var inte så långt borta. Det gäller bara att ta sig samman. Lugna ned sig. Se nyanserat på situationen.
Fortfarande krampaktigt hållande i husknuten, förflyttade jag mig mödosamt, mot trappen. Väl framme, instruerade jag dottern att lossa lindan, på det ena benet.
Sonen fick jag hejdat med ett vrål. Han kastade sig givetvis över det andra benet. Det hade inte varit så bra om bägge styltorna försvann under mig samtidigt. Kross- och skrubbskador.
De fick samsas om vänsterbenet.
Så, lugnt och stadigt ned med foten på trappen. Loss med högerfoten.
Räddad, räddad från en mycket pinsam situation.

Hustrun fick höra hela historien av de ivrigt gestikulerande och skrattande barnen. Jag lovade mig själv att inte göra om samma misstag.



 
Movieboxen (Våren 1988)

Egentligen började det hela dagen innan. Vi brukar hyra en moviebox emellanåt. Barnen måste ju få sin beskärda del av video-tittar-behovet tillfredställt. Som förälder får man i gengäld en behaglig stund, som präglas av harmoni och tystnad. Om vi bortser från videooljudet.

Boxen hyrdes på Egnahemsvideo i Vänersborg. På boxen står bl a en text som upplyser hyraren om att "boxen träder ur funktion vid hyrtidens slut", eller något liknande.

Vi tittade på video den kvällen - hela familjen. Tidigt på morgonen nästa dag var barnen uppe tidigt och skulle titta på mera video. Hustrun var uppe och skulle hjälpa dem. Jag själv sov behagligt.

En röst hörs från våningen inunder:
-"Nisse!... Nisse! Kom ned och hjälp mig, boxen är sönder!"
Halvvaken släpar jag mig ned till vardagsrummet. Hustrun visade mig att det inte gick att få in kassetten. Jag försökte själv. Jodå, det gick inte.
Kollade alla kablar, ström osv. Kassetten gick inte att få in.
Jag läste då återigen texten på boxen; "boxen träder ur funktion vid hyrtidens slut". Det var väl själve den, tänkte jag. Dom måste ha glömt att "omprogrammera" boxen. Jag får väl åka dit, så får dom fixa det här, f-b:nat också.

På med kläderna. Ut med bilen. Iväg till staden. In i videobutiken.
Av en ren tillfällighet råkar också en arbetskamrat till mig befinna sig där. I videoärenden.
Jag beskriver min belägenhet och milda upprördhet för honom. Han ser mycket betänksam ut.

Fram till disken. Upp med boxen.
-"Låsmekanismen har trätt i funktion för tidigt!" Proklamerar jag med hög protesterande röst.
Videobutiksinnehavaren tittar misstänksamt på mig - säger inget. Öppnar boxen. Sätter i elsladden. Kopplar den till TV:n. Trycker på "EJEKT". Ut kommer en kasset. Jag tappar hakan, spärrar upp ögonen, jag blir paff. Kassetten trycks in.
-"Visst fungerar den." Säger hon.
Sammanhanget står klart för mig. Det var en kassett kvar i boxen - därför gick det inte att trycka in en ny. Eftersom Hustrun hade varit på boxen först - så existerade inte tanken att det skulle vara kvar en kassett i boxen - detta trodde jag Hustrun hade tänkt på.

Jag bryter ut i ett hysteriskt skratt. Arbetskamraten syns inte till, han hade gömt sig. Villt skrattande tar jag boxen, ut ur lokalen. De övriga närvarande såg lätt roade ut.



 
Ormpresenten till Mor (80-talet)

Egentligen har Mor fått två ormpresenter av mig. Och anledningen till att hon får det är att hon har en relativt lindrig form av ormfobi. Det är alltså den elaka sidan i mig som har roligt.
Den första ormpresenten Mor fick var en stora tyg-Boaorm i naturlig storlek. Den gåvan gjorde jag inte så stort spektakel kring. Det gjorde jag däremot med den andra. Den planerade jag noga.

Presenten bestod i en av mig gjord tygapplikation av ormen Ka i Djungelboken. Jag valde en passande papplåda och så såg jag till att min dotter var med. Hon var väl då ca 3-4år eller nåt. Jag var noga med att hela tiden låta henne bli medveten om varje steg. Och jag började med att fråga henne vad det var för bild på tavlan. ”En orm!” Sa dottern. ”Bra!” Svarade jag. Och sådär höll jag på. Vad var det jag tänkte lägga i lådan. Vad la jag i lådan och varför gjorde jag lufthål i lådan och när allt var inslaget och klart frågade jag återigen dottern: ”Vad är det som ligger i lådan!”, ”En orm!” Genljuder dottern högt och ser lycklig ut och så hoppar vi runt lite och applåderar.
Den manipulativa psykologiska suggestionen är fulländad.

Vi reser till min Mor och jag ställer paketet på bordet och avlägsnar mig. Av någon märklig anledning är min Mor ofta misstänksam när hon får presenter av mig, även denna gång.

Så hon vänder sig till den person som hon vet inte kan ljuga och som alltid är ärlig, min dotter. Och det är sant, hon var sån. Så Mor frågar min dotter: ”Vad är det i paketet och säg sanningen nu.” Dottern svarar snabbt och övertygande och med lysande förväntansfulla ögon: ”En orm!”
Mor blir nu uppenbart bekymrad och frågar för säkerhets skull dottern om det inte är något skoj och dottern vidhåller, nejdå inget skoj det är en orm i lådan. Och jag ler triumferande.

Mor är inte feg av sig och så är hon ruggigt nyfiken så med hjälp utav två stora stickor eller om det nu var blompinnar öppnar hon sakta och mödosamt paketet och tar emellanåt ett skräckfyllt steg tillbaka. Dottern ser överlycklig och förväntansfull ut och emellanåt pekar hon på paketet och säger ”Orm!”.

Till slut får då Mor upp paketet och liksom ryckvis smyger fram och ska kika ned i paketet, dottern ”spelar” med och ser lite rädd ut hon också. Givetvis blir Mor lättad när hon ser att det inte är en riktig orm. Dottern strålar, hoppar upp och ned och pekar: ”En orm, en orm!” Och jag känner mig som en omåttligt stolt manipulerare.



 
"Barnmisshandel" (Sonen 80-talet)

Detta är en märklig historia som bottnar i den vidriga förekomsten av barnmisshandel.

Vår dotter sitter i dagisfrökens knä.
Hon berättar: ”Pappa han slog och han slog och slog.”
Dagisfröken undrar: ”Vem var det din pappa slog?”.
Dottern: ”Pappa han slog och min lillebror han skrek och skrek.”
Dagisfröken: ”Slog din pappa din lillebror?”
Dottern: ”Jaa.” Säger hon, nickar och ser lite lagom skrämd och ledsen ut (har vi fått veta senare).
Dagisfröken frågar också lillebror och får bekräftande nickningar tillbaka.

När jag kommer för att hämta barnen tar den aktuella dagisfröken upp detta med mig och hon berättar ovanstående.

Jag blir tyst och tittar på mina barn, de ser lidande ut.
Då talar jag om för dagisfröken att det är alldeles sant. Jag slog och barnen skrek. Vi hade kuddkrig!

 

Man kan ju undra var barnen fick infallet från att måla upp ett skojigt kuddkrig på det där sättet? Dottern var 4-5 år och lillebror 2-3 år.



 
Att döda en Geting med ett "karateslag" (sent 70-tal)

Jag var elev på kirurgen 2 Vänersborgs lasarett. Eftersom getingarna var aktiva och rätt så ”på” så bör detta ha varit på sensommaren.
På kirurgen 2 fikade man, när vädret tillät, ute på en balkong som vätte mot söder. Det var fullt med folk som satt och fikade och jag kom ut på balkongen. Eftersom det var fullt valde jag att stå, nära dörren. Det var också elevens uppgift att svara på ”ringningar” när det var fikapaus. Så det var liksom ingen ide att sätta sig.
Nåväl, nästan hela personalstyrkan sitter där i solvärmen och njuter av fikat, då kommer fridstöraren. En geting! En del blir smått hysteriska och försöker gömma sig? Andra tjuter lite lätt och några viftar ivrigt med armarna.
Då hör jag mig själv säga: ”Ta det lugnt, man dödar dem med ett karateslag i nacken.”. Scenen frystes, sedan säger någon, liksom på skoj: ”Jodu, det skulle jag vilja se.”
Jag svarar: ”Kolla här!” Getingen kommer åt mitt håll och jag sätter pekfingret mot tummen för att ”snärta till”, ni vet. När getingen är precis framför mig ”snärtar” jag till med pekfingret. Träffar getingen? Insekten far iväg i en båge och landar mitt på fikabordet. Då säger jag: ”Så gör man.”
Någon vid bordet böjer sig fram och tittar på getingen, som är mycket död, och huvudet hänger liksom lite på sned. Personen utbryter: ”Det var som fan! Nacken är knäckt.”
Allas blickar riktar sig nu mot mig. Jag slår ut med armarna, höjer axlarna lite, lägger huvudet på sned och säger: ”Vad var det jag sa? Man dödar dem med ett karateslag i nacken.”

Resten av den dagen kände jag ”mystiska” blickar riktas mot mig. Var det beundran? Rädsla? Det kommer jag aldrig att få veta. Jag vet bara att jag hade en sagolik tur och hade hur roligt som helst.

Nu är det inte slut med detta. Några dagar senare; Scenen är den samma men det är delvis ett annat ”arbetslag”. Jag är ännu inte närvarande.

Då nämner en av personerna vid bordet att Nisse dödade en geting med ett ”karateslag”, häromdan. Lågmält skratt sprider sig över bordet. Personen som säger detta blir irriterad över att inte bli trodd. Reser sig och går och hämtar mig. Jag blir mer eller mindre utknuffad på balkongen och personen säger: ”Visst dödade du en geting med ett karateslag!” Jag svarar: ”Jajamensan!” Jag tittar in i ett stort antal skeptiska ögon.

Då kommer en geting flygande in över fikabordet? ”Kolla här!” Hör jag mig själv säga. Getingen kommer åt mitt håll, jag ”spänner karatefingret”. SNÄPP! Jag träffar getingen? Denna gång åker den åt andra hållet i en vid båge och landar på balkonggolvet.
Personen som ”släpat” ut mig, går fram och tar upp getingen och släpper den triumferande mitt på bordet och säger: ”Där ser ni! Och kolla efter, nacken är av!”
Flera huvuden lutar sig fram och konstaterar att så är det. Nu vänder sig ett antal smått förskräckta ögon åt mitt håll. ”Det är enklast så. Man tar dem med ett karateslag i nacken” Säger jag, rycker på axlarna, vänder mig om och lämnar en mycket förvånad ”publik” bakom mig.

 

Det är de enda två gångerna i hela mitt liv som jag lyckats med detta. Jag har försökt senare men bara missat. Så, jag får väl leva på mitt ryckte?



 
Ljusstöpning (70-talet)

Detta är en berättelse som gör mig lite illa till mods. Den är egentligen inte rolig, den är hemsk och tragisk. Men är i typisk min stil. Det går att klämma ur den lite rolighet. Om man har humor åt det svarta hållet till.
Detta utspelade sig i slutet på 70-talet inför Julen. Vi bodde i ett flerfamiljshus, på 2:a våningen.

Jag hade alltså fått för mig att stöpa ljus. Att köpa ljusmassa var det inte tal om. Inte när man hade massor med ljusstumpar.
Någonstans hade jag läst att man kunde göra ljus i mjölkförpackningar. Så jag tar en 2-liters mjölkförpackning. Gör ett litet hål i botten. Gör en ordentlig knut i ena ändan av det snöre som ska bli ”veke”. Man köper sådana färdigt (ljusvekar). Andra ändan trär jag underifrån in i hålet i botten på mjölkförpackningen. Samma ända knyter jag sedan i en penna och fäster det hela så att ”veken” är sträckt. Allt ser rakt och snyggt ut.

Nästa steg är att placera en kastrull på spisen som rymmer nästan två liter. I med alla ljusstumpar och på med värmen. Inte för hög värme, bara så stearinet smälter. Allt ser jättebra ut. Med en gaffel fiskar jag upp alla omkringflytande små halvbrända ljusvekar.

Till slut har jag tillräckligt med smält stearin för att fylla mjölkförpackningen och få det där härligt stora mysljuset som ska pryda vård vardagsrumsbord mörka höstkvällar.

Att hålla en kastrull med nästan 2 liter smält stearin är ganska jobbigt så jag ställer mjölkförpackningen i vasken. Så slipper jag hålla kastrullen så högt upp. Sakta häller jag i det flytande stearinet. Fyller ända upp tills det är ca 1 cm kvar. Jag ställer undan kastrullen och studerar mitt blivande stora ljus med spänd förväntan och en viss stolthet. FLOSCH! Låter det då. Botten går ur mjölkförpackningen och ljusmassan rinner ned i vasken!

Typ: ”Jävlar-i-helvete!” är väl det jag tänker och sedan reagerar jag snabbt med att sätta på varmvattnet. Jag ser ju den där ljusmassan framför mig bilda en propp, nere i vattenlåset. Och oh, va pinsamt att behöva ta dit vaktmästare för en sådan grej.
Tänker då att givetvis skulle jag hällt på bara lite grann i taget och låtit det stelna i omgångar. Jo, jo, det går ju an att vara efterklok.
Varmvattnet rinner på så det verkar ju OK. Faran över. Gör rent i vasken och försöker få bort alla spår av mitt pinsamma misstag.

Efter ”några timmar” stänger jag av varmvattnet. Jag gör bedömningen att nu måste väl allt stearin vara borta ur avloppsrören.

Detta var på förmiddagen. Vad jag gör sedan, det kommer jag inte ihåg. Men någon gång på eftermiddagen ringer det på dörren och grannen under står där och ser uppenbart bekymrad ut. Och frågar om jag vet något om stearin? Jag ser väl antagligen lite frågande ut, men jag säger som det är att jag tidigt på förmiddagen bar mig klantigt åt och nästan 2 liter smält stearin rann ut i vasken. Men att det verkade vara OK nu eftersom det rinner på bra.
Grannen tittade lidande på mig och frågade om jag i samband med ”stearinutsläppet” spolat en massa vatten. Javisst säger jag. Jag lät kranen stå på i flera timmar, varmt vatten, för att det inte skulle bli stopp.

Grannen ser olycklig ut. Och säger sedan, med en röst lite gråtblandad och lite ilska i, att allt det vatten jag spolat har hamnat i deras lägenhet. Vaktmästaren hittade en stearinpropp strax nedanför deras avlopp. När de kom hem var det vatten i hela lägenheten. Deras lilla svarta pudel satt uppflugen i en fåtölj och såg ynklig ut.
När de började torka upp märkte de att det var något konstigt med vattnet och när de tittade i köket såg de en slags hinna. Över hela diskbänken, på och i alla lådor. Alla köksredskap hade en tunn hinna, med något ”stelt, fett liksom. Golv och mattor var förstörda.
De hade tagit dit vaktmästaren som till slut hittade stearinproppen. Det var först då de egentligen förstod att det var stearin. Och det var då de bestämde sig för att kolla var det kom ifrån.

Jag frågade om det var något jag kunde göra. Jag fick bara en blick till svar. Jag fick senare veta att de slet i flera dagar med att få rent i köket och köksutrustningen. Golven och mattorna samt vattenskador ersatte och fixade försäkringsbolagen. Vårt bolag gick in och betalade deras självrisk. Men jag kände mig fortfarande skittaskig över att allt merarbete jag skapat aldrig skulle kunna betalas igen. Fy vad jag skämdes! En ljusning i det hela var att de vid något tillfälle nämnde att vaktmästaren gett mig beröm för att jag ”erkände” sådär ärligt, utan vidare?

Det närmade sig Jul. Så sambon (min blivande hustru) och jag bestämde att vi måste ju ge våra olyckliga grannar någon uppmuntran. Så vi investerade i en jättelik och tjusig Julgrupp.
Sedan vet jag inte vad som for i oss, för vi tryckte i ett rätt så rejäl ljus i den och så skrev vi en lapp, med en text som i princip lät enligt följande: ”Varde ljus, varde hopp! Hälsningar ’ljusstöparn’ God jul!”

Det var lite ”kyligt” ett tag efter Jul, men vi kom allt på god fot med våra grannar inunder, igen. Och vi ses fortfarande, när vi råkas, och vi pratar glatt med varandra. Men vi har aldrig pratat ljus.


 
Min orienteringsdebut (sent 70-tal)

Jag kände att jag ville springa. Men det var så attans tråkigt att bara springa utmed en väg eller en markerad stig. Det var då tanken om orientering dök upp.

Av vilken anledning jag åkte till Trollhättans Orienteringsklubb vet jag inte men dit åkte jag i alla fall. Jag körde bil dit, en Saab V4.

Jag hade ringt innan och gjort upp med en person om att jag skulle komma och mycket riktigt i skidstugan fanns en ”gubbe” som väntade på mig. Han satte en karta och kompass i näven på mig och förklarade att jag skulle springa och hitta de markerade orienteringspunkterna så fick de se vilken kategori de skulle placera mig i.

Detta var tidig höst och klockan var väl sådär fyra, ungefär. Jag tackade för allt och gav mig iväg. En snabb titt på kartan. Första kontrollen låg utmed stigen, på vänster sida, uppe på en kulle, en bit norrut. Jag satte av i ett rasande tempo. Passerade en bäck, en stigkorsning och sedan en till. Efter ca 2 km började jag lura på om inte den där kontrollen borde vara någonstans i närheten. Jag stannade och kontrollerade på kartan.

Antagligen hade jag sprungit fel vid förra stigkorsningen. Jag rusade tillbaka och in på den andra stigen. Stannade efter ca 500 meter. Ingen kontroll? Tillbaka till den första stigkorsningen och satte av utmed den andra stigen. Efter 1 km tyckte jag att det var väl själve fan! Var är kontrollhelvetet! Jag stirrade på kartan. Va fan, jag fick väl springa tillbaka och börja om!

Alltså tillbaka till utgångspunkten, ca 2 km. Flåsande stannade jag och stirrade på kartan igen och sedan på naturen. Jag såg då en obetydlig stig försvinna in lite till höger om den jag valt. Jaha, jag hade helt enkelt slarvat och valt fel stig, från början. Det här var ju inte bra. Jag började ana vilken klass de skulle placera mig i. Om det nu var möjligt så ökade jag på tempot och störtade iväg utmed den nya stigen. Efter en kilometer vek den av höger rätt ned för en brant? Jag stannade, flåsade lite, tittade på kartan. För det första skulle inte stigen svänga åt det hållet och för det andra skulle det inte slutta nedför. Det började skymma lite lätt.

Nu började jag bli desperat. Med ett antagligen vilt uttryck i ansiktet sprang jag tillbaka, igen. Framme vid utgångspunkten stirrade jag återigen hysteriskt på kartan, prickarna och alla linjer. Hysteriskt snurrade jag runt och stirrade in i skogen. Kunde jag vara så fel? Jag såg snart att kartan inte omfattade hela skogen. Jag vred lite på den, kollade kompassriktningen, Jo det var möjligt, jag hade ”siktat” för mycket åt höger. Det fanns en stig som gick mer åt vänster. Återigen satte jag iväg i högsta tempo. Ned för en kulle hoppade över en bred bäck och uppför en brant. Där stannade jag. Detta stämde inte? På min karta fanns inte kulle, bäck, kulle. I den riktningen.

Jag kände att jag likt en frustrerad Tarzan ville vråla rakt ut i min förtvivlan. Tillbaka till starten igen. Blicken for irrande fram och tillbaka över kartan och på omgivningen. Det var något som började gnaga i mitt inre. Blicken drogs upprepade gånger till skalan. Vilken skala kartan var ritad i. Jag stirrade på siffrorna och efter snabb huvudräkning kom jag fram till att det A4-papper jag höll i näven omfattade ett landområde om ca 300 x 500 meter, med 10 kontroller utsatta. Jag vred kartan i rätt position, tog ut kompassriktningen på första kontrollen. Jag gick en sådär 10 meter upp på en liten kulle, där var kontrollen. De, gubben, hade gett mig en ”knattekarta”. Alla kontrollerna låg inom ett område om 100 x 100 meter.

Där stod jag och stirrade på första kontrollen och insåg att min karriär som orienterare började och slutade här. Sakta gick jag tillbaka, i halvmörkret, till skidstugan för att erkänna mitt nederlag. Det var ingen där? Den enda bilen på parkeringen var min. Gubbfan hade bara åkt! Eller så trodde han att jag bara struntat i allt. För han visste ju inte vilken bil jag kom i och när jag kom var där säkert 20 parkerade bilar. Och dessutom, ingen normal orienterare ägnar väl nära två timmar åt att hitta 10 kontroller i området alldeles intill stugan? Jag satte mig i bilen och körde hem.


 
Kanslisten och skrivaren (90-talet.)

Det började med ett telefonsamtal.
- Är det Nisse? Sa en röst.
- Ja, det är det, svarade jag.
- Ja, det är Gunnel, fortsatte hon.
- Hej Gunnel, vad kan jag göra för dig? Sa jag.
- Ja, det är lite konstigt. Jag skulle väl ha ringt lite tidigare. Men det är så konstigt. Jag tror att det är något fel på mig. Sa Gunnel.
- Är det fel på dig? Undrade jag.
- Fel och fel, det är väl egentligen skrivaren. När jag går förbi den så börjar den skriva ut. Och det är bara tomma papper. Och jag har kollat när andra går förbi, då skriver den inte ut. Och det kommer bara tomma papper. Det är jättekonstigt.

Orden flödade ur munnen på Gunnel nu när hon till slut fick lätta sitt hjärta och berätta om sitt konstiga problem. Jag sa till henne att jag skulle åka ut och kontrollera det hela.

Jag åkte dit. Då ska vi se. Kan du ta och visa hur det går till, sa jag till Gunnel.

Gunnel satte sig framför datorn. Fixade litet med några dataadministrativa uppgifter. Reste sig och gick mot dörren. När hon var precis mitt för skrivaren började den skriva ut. Massor med tomma papper. Klart skumt?
Jag fick stopp på skrivare så den slutade skriva ut. Och bad Gunnel bete sig på samma sätt igen. Hon gjorde det och samma sak upprepade sig. Det var alltså ingen tillfällighet.

Då satte jag mig vid datorarbetsplatsen och ”grejade” lite. Reste mig upp och gick mot dörren – och skrivaren började skriva ut. Då kunde jag i alla fall trösta Gunnel med att det var inget konstigt med just henne. Hon såg lättad ut. Jag tycke jag såg hur hon ”sjönk ihop” av lättnad.

Jag hade nu en aning om vad problemet kunde bestå i. Jag kände nämligen något när jag reste mig upp ur stolen. När man reser sig ur en stol så lutar man sig normalt framåt för att lättare komma upp och då kommer huvudet närmre bildskärmen. Det var då jag kände hur det ”drog i håret”.

Jag frågade Gunnel om problemen började efter att hon fick sitt skärmfilter. Och då sken hon upp och sa att det stämde.

Jag kröp bakom bildskärmen och såg vad stolpskottet till försäljare hade gjort. Just det skärmfilter Gunnel hade var av en typ som var gjorda dels för att ge en behagligare bildyta att titta på men den var också till för att ”leda bort farlig strålning” som försäljaren hade sagt. Om det nu var så skulle givetvis försäljaren ha satt klämman som ska jorda filtret i ett element eller så. Det hade han inte gjort. Sladden var nämligen så kort så den räckte inte till. Han hade satt klämman för jordning i bildskärmskontakten?

På just den här datormodellen satt skrivarporten precis bredvid. Eftersom det var så långt mellan datorarbetsplatsen (stort rum) och skrivaren hade jag installera en slags signalförstärkare. En sändare i datorns skrivarkontakt och en mottagare i skrivarens kontakt.

Nu hör det också till att golvet i den här expeditionen hade en förmåga att ladda upp en människa med statisk elektricitet ganska rejält. Detta hade Gunnel försökt råda bot på genom att köpa en antistatisk matta.

Jag undersökte mattan och kunde konstatera att den snarare förstärkte den statiska laddningen i en människokropp och det berodde på materialet i kontorsstolens hjul.

Så Gunnel satt alltså där och arbetade ordentligt laddad med statisk elektricitet. Och när hon reser sig och böjer sig fram ”suger” skärmfiltret åt sig den statiska elektriciteten via huvudet. Den statiska elektriciteten far vidare i den lilla sladden och till klämman som ska jorda skärmfiltret. Men eftersom nu klämman sitter i kontakten för bildskärmen och kontakten för skrivarsladden sitter alldeles bredvid ”hoppar” den statiska elektriciteten över till den. Och i skrivarkontakten sitter ju en s.k. signalförstärkare. Signalförstärkaren får en elektrisk impuls och vidarebefordrar den till mottagaren som sitter i skrivaren. Den mottagaren omvandlar den elektriska signalen, så gott den kan, och resultatet blir att skrivaren får en instruktion om att börja skriva ut. Och inget mer.

Problemet löstes med att plocka bort skärmfiltret och den antistatiska mattan.

Strax därefter fick försäljaren sig en ordentlig tillsägelse, från mig och uppmaning att för all framtid hålla sig borta från våra anställda.


OBS. Gunnel är ett fingerat namn.


 

Diesel. (Syrran och Bill 70-talet)

Min syster är ute och kör bil. Bilen är en Saab 95:a. Hon behöver tanka. Stannar vid en bensinstation, kör fram bilen. Går ur, öppnar tanklocket, greppar ett munstycke till en bensinpump.

Hon står där och tankar och tänker på? Ja det vet jag inte. När hon står där och tankar, och tänker, hör hon en röst i bensinstationens högtalarsystem: ”Dô! Bosse (typ), det står en och tankar diesel i en bensinare! Kan du fixa det?”.

Syrran tittar sig runtomkring och undrar vad det kan vara för en tok som gör något sådant. Hon ser ingen ”misstänkt”. Då kommer en ”Bosse-typ”, släntrande åt hennes hål. Ja han går rakt fram till henne och säger: ”Dô, den här vettu, de e’ inge’ diesel, vettu. De e' en bensinare.”

Antagligen stirrar min syster fånigt på Bosse-typen och det tar väl någon sekund (eller två) innan hon inser att det är hon som står och tankar diesel i sin Saab 95:a som går på bensin.

Exakt hur min syster uttrycker sig det förtäljer inte historien utan vi hoppar över den delen och går vidare till att det faktiskt blev så att de fick skyva in bilen i verkstaden och placera den på en sådan där lyft. Bensintanken måste tömmas på diesel.

”Bosse” trycker på knappen för att få upp bilen. Då tjuter det något förskräckligt! Så Bosse slutar trycka på knappen och stirrar förvånat på lyftanordningen. Och kanske uttrycker han något i stil med: ”Va, f-n är det med skiten nu då?” Bosse ser inget konstigt. Allt ser ut som det brukar göra när han lyfter bilar. Så han trycker på knappen igen. Bilen rör sig uppåt och det genomträngande tjutandet startar igen. Bosse släpper knappen, tjutet slutar. Nu tar Bosse en tur runt det hela och studerar det mera intensivt samtidigt som han mumlar ohörbart. Antagligen hittar han inget fel som kan förklara tjutande för han går fram och trycker på knappen, tjutet startar, han släpper knappen, tjutet slutar. Han trycker igen, tjutet startar, släpper, tjutet slutar.

Det är kanske just då han slänger ett förtvivlat öga mot min syster. Hon står där och är troligen alldeles högröd i ansiktet och ser ut som om hon egentligen inte alls skulle vilja vara där hon är. Och hon står och pekar upp mot bilen.

”Va’ ä’ de’!”, säger väl antagligen Bosse.
”Hunden. Jag glömde hunden. Hunden sitter kvar i bilen och han gillar nog inte det här.”, säger min syster, kanske något ansträngt leende.

Bosse sänker ned bilen och hunden Bill släpps ur. Sedan går allt smidigt. Tanken töms och syrran tankar i bensin och när hon går för att betala det hon är skyldig för allt besvär får hon till svar att det bjuder de på för det här kommer de att komma ihåg länge, länge.


Nu är inte historien riktigt slut här. Det visade sig att ”Bosse” inte tömde tanken helt och hållet. Så på sin vidare resa ut mot Västkusten går bilen väldigt, väldigt trögt. Den orkar knappt uppför den minsta backe och framför allt långtradare blir irriterade på den där 95:an som kör så förbaskat långsamt.



 
Skitande hund och apelsiner. (Syrran och Bill 70-talet)

Min syster är ute och cyklar med hunden Bill. Hon har varit och handlat apelsiner, tror jag det var.

Syrran cyklar hemåt, mot Hjortmossen. På Klaffbron blir hunden Bill skitnödig. Syrran har två fyllda papperskassar, en på vart cykelhandtag. Med apelsiner. Hunden tvärnitar och kröker rygg. Syrran har ett stadigt tag om hundkopplet och märker givetvis inte att hunden ämnar lätta på trycket, så hon stannar inte.
Och då välter ju givetvis cykeln, med syrran och de fulla papperskassarna. Innehållet i papperskassarna sprider sig över hela korsningen, öster om bron, samtidigt som hunden Bill sitter och skiter färdigt.

Klockan är väl ca 16:00, det är rusningstid. Jag är osäker, men jag tror inte att den korsningen var ljusreglerad på den tiden. Det blir ett mindre kaos. Jag tror att fler vänliga själar hjälper min syster att plocka upp apelsinerna.

När min syster kryper omkring där och plockar apelsiner och försöker torka upp hundskiten, rullar en polisbil förbi. Min syster blir faktiskt lite konfunderad över att de inte stannar och liksom menar att: ”Vad har hänt här då?” Eller nått.

Vid ett senare tillfälle, promenerar Syrran hem från staden, då saktar en bil in och någon frågar: ”Har du inte Collien med dig idag?” Bilen, det var en polisbil!



 
Hunden hälsar. (Mormor och Bill 70-talet)

Jag var ute och promenerade med hunden Bill utmed Lasarettsvägen, i Trollhättan. En bra bit bortanför nuvarande Vårdcentralen ser jag Mormor vandra hemåt. Hon bodde på Karlstorp, just då. Jag vet ju att Mormor och hunden Bill kommer bra överens så jag släpper Bill och säger till honom ”Titta, där framme går Mormor!” Hunden sätter en våldsam fart. Ni vet väl att en Collie är en Vinthund, under pälsen? Nu vet ni. Strax innan hunden når fram gör hunden som så att den böjer ned nosen, för Mormor har kjol på sig. Och så kör han nosen rakt upp mellan benen på Mormor, bakifrån.

Just detta kände jag mycket väl till och var väl medveten om att det var just så hunden skulle göra och just det tyckte jag var kul, i alla fall till precis innan ”det hände”.

Mormor bär på en del kassar. Jag ser hur Mormor lyfter nära på en meter från marken och kassarna och dess innehåll flyger all världens väg. Mormor landar på ena benet, klarar inte att hålla balansen utan dröser ned i diket. Detta passar ju hunden utmärkt för då hamnar ju favoritmormor i liksom rätt nivå. Så han kastar sig ju över Mormor när hon kravlar omkring där i diket.

Det tog ett tag för mig att komma fram och hjälpa till.
Jag har aldrig hört så många olika svordomar från en och samma människa. Hon var inte alls glad.

Det kuliga var att hon först trodde att hon blev antastad bakifrån av någon snuskig karl. Och sedan, ”till sin besvikelse”, upptäckte att det var ”hundkräket”.

Nu ska jag i ärlighetens namn redovisa att jag är osäker på exakt hur Mormor uttryckte sig och vad det egentligen var vad hon menade så den sista meningen kan vara en efterkonstruktion från min sida. Men, en berättelse är en berättelse.
Har man lite "galghumor" så kan jag garantera att det där såg vansinnigt kul ut.
Mormor kunde allt le åt det hela, ett tag efteråt.



 
Hunden rullat sig i skit. (Mormor och Bill 70-talet)

Detta är en märklig berättelse, från 70-talet, eftersom ingen, idag, vet vad som egentligen hände. Så jag kan bara återge det som vi ”såg” och så som jag kommer ihåg det.

Hela familjen; pappa, mamma, bror, syster och så jag, var väldigt stressade. Vi skulle iväg någonstans. Och Mormor skulle passa hund och lägenhet. Allt var packat och klart. Mormor var ute och rastade hunden Bill.

Antagligen springer jag väl ut med något som ska packas i bilen. Borta vid lekplatsen, vid Hjortmosseparken, ser jag Mormor komma bärandes på Bill? På frågan: ”Vad har hänt?” Får jag endast en lömsk och ilsken blick tillbaka. Strax därpå får jag veta att hunden har rullat sig i folkskit (hundar anser tydligen att det är något av det finaste man kan lukta?).

Det måste ha funnits någon anledning till att vi inte stannade kvar och hjälpte till. Det var väl någon tid som skulle passas.

Det sista vi ser, när vi stänger dörren för att åka iväg, är en hund, i badkaret, med ett huckle knutet runt huvudet.
Det märkliga med denna historia är det som sedan hände i resten av hundens liv. Den rullade sig ALDRIG mer i folkskit. Så, än idag undrar vi, vad gjorde Mormor med hunden? Och varför frågade ingen? Och av vilken anledning bar hon på hunden?



 
Guide och ett religiöst möte (tidigt 70-tal)

Guide var ”min” första hund, en schäfer. Jag var själv och köpte den och skulle överraska min flickvän som jag var sambo med (hon blev senare nuvarande hustrun). Nog blev hon överraskad alltid. En schäfer var väl inte det hon tänkt sig och dessutom vågade inte valpen komma fram till henne.
Nåja, Guide blev kvar. Tyvärr utvecklades Guide till en aggressiv rackare. Rädsla var grunden.

Denna händelse utspelar sig under Guide’s sista levnadsår, han blev bara lite över ett år. Vi var tvungna att avliva honom p.g.a. en alltmer ökad aggressivitet.

Jag och Guide var hemma, ensamma. Då ringer det på dörren. Jag gör som jag brukar tar ett ordentligt grepp i hunden och öppnar dörren. Där står en äldre kvinna i lite mörka kläder med en folder eller något liknande i handen.
Hon står där i trapphallen och jag innanför dörren med ena handen på dörrhandtaget och i den andra handen håller jag en hysteriskt gläfsande, lömsk och ilsk schäfer.
Då säger tanten: ”Så, du har hund. Släpp den du, jag är inte rädd.”
”Den är väldigt aggressiv.” Svarar jag.
”Den verkar vara det ja, men släpp den du, jag är inte rädd.” Säger tanten.
Jag vet inte vad det var men jag öppnar upp dörren backar in i hallen och släpper hunden.

Han kastar sig framåt i riktig attackstil. Ca två decimeter från tanten tvärnitar han, gnyr till, tvärvänder och rusar in och gömmer sig i vardagsrummet. Jag står som förstenad. Det jag just då fått uppleva är något mycket märkligt. Jag fick uppleva total tillit. Tanten var inte rädd, inte ett uns. Hon var full av övertygelse, glädje, värme och tro. Att hunden skulle bita henne fanns inte i hennes föreställningsvärld. Hennes tillit till den bilden skapade en ickerädsla och utstrålade en trygghet som fick vår hund att backa. Guide kände det där.
Det nästa jag gör är att fråga tanten om hon vill komma in på lite kaffe. Och så blir det, vi sätter oss i soffan. Hunden ser jag inte till (i ett rum och kokvrå?). Jag kommer inte ihåg vad vi talade om. Det enda jag kommer ihåg att jag var betagen av att få möta en sådan trygg gudstro.
Hunden var faktiskt lite annorlunda ett kort tag efter denna märkliga händelse.



 
Sessan och ungtuppen (1982-1986)

Sessan var en schäfer som var vuxen när vi tog hand om henne. Vi bodde då på landet och tanken var att hon skulle utgöra ett sällskap till vår dåvarande Collie Molly. Tyvärr visade det sig senare att det var precis tvärt om. Vår Collie var ett mobboffer.

Denna berättelse utspelar sig på landet. Vi hade då i vår ägo en avstyckad gård omgiven av odlade fält, på alla sidor. Vi bodde i en oas om ca 2000 kvadratmeter. Ett boningshus, ett garage, en stor lada och ett lekhus.

Rätt så snart köpte vi 4 hönor som skulle värpa ägg åt oss. Vi köpte också 30 tuppkycklingar och 8 kalkonkycklingar samt en gris.

Hönorna, tuppkycklingarna och kalkonerna var på dagen frigående. Sessan hade en självpåtagen uppgift att skydda det här gänget. Först och främst från vår huskatt Sotis. Men det fanns också faror från luften.

Sessan skötte detta med bravur. Vi förlorade inte ett enda djur. En kväll när vi skulle göra kvällen betedde sig Sessan konstigt. När vi skulle gå in satte hon sig ned utanför dörrtröskeln och tittade och när jag lockade in henne satte hon sig innanför dörren och gnydde. Jag öppnade då dörren igen men allt hon gjorde var att sätta sig ned precis utanför tröskeln och så tittade hon på mig. Jag lockade in henne igen, stängde dörren och hon satte sig ned innanför. Denna gång tittade hon på mig och med nosen knuffade hon till stövlarna jag nyss tagit av mig och sedan tittade hon på mig igen.

Jag fick då tanken att det verkade som om hon ville att jag skulle följa med henne ut? Jag satte på mig stövlarna och hunden ser genast mycket gladare ut. Jag öppnar dörren, Sessan stannar utanför tröskeln och tittar så att jag verkligen kommer med. Jag går ut på trappan och stannar högst upp. Sessan står på marken nedanför. Hon ser mycket krävande och bedjande ut.

Jag går ned för trappan och stannar, då springer hon bort till häcken. Hon stannar i öppningen som leder från boningshuset till ladan. Jag går fram dit då springer hon över vår gårdsplan och söderut mot ladans södra gavel. Där stannar hon. Hon ser mycket bestämd ut. Och prövar jag med att vända mig om så springer hon emot mig, fångar min uppmärksamhet och springer tillbaka till platsen vid ladans södra gavel.

Du vill att jag ska följa med dig någonstans, tänker jag högt. Sessan lägger huvudet på sned och ser intresserad ut. Jag går emot henne, hon springer några meter ut på en plöjd åker. Jag går framåt, hon springer några meter stannar och väntar på att jag följer henne. Så där håller vi på, tvärs över en åker och riktningen är mot en skog som ligger ca 100 meter från vår gård. Vi kommer ut på en grusväg och hon leder mig fram till en stor grankoja ungarna byggt, i skogskanten.

Sessan springer in i kojan och så ut igen, tittar på mig. In igen och så ut. Jag tänker högt, Du vill att jag ska gå in i kojan? Jag gör så och tittar mig omkring ser just inget speciellt. Då hör jag ett litet ljud som kommer uppifrån. Jag kikar upp, där sitter en av våra nu rätt så vuxna tuppkycklingar. Han låter sig villigt fångas och jag bär hem ungtuppen i famnen. Sessan springer runt, runt och ser lycklig ut.

När vi släppt in ungtuppen i kvällskvarteret och jag öppnar dörren till boningshuset så kilar Sessan snabbt in och lägger sig i köket. Hon ser mycket nöjd och avslappnad ut. Givetvis var detta något som måste berättas om. Hustrun trodde knappt det var sant. Jag vet ju att det är sant.

En mycket fascinerande upplevelse som många gånger fått mig att fundera på vad som rör sig i huvudet på våra vänner djuren. Om vi frågar en beteendevetare om vad i hundens betingning det var som skapade detta icke inlärda beteende. Hur kunde hunden veta att den inte själv klarade detta utan att det behövdes två armar? En fråga som jag inte fått ett vettigt svar på. Jag själv menar nog att djuren har ett självständigt tänkande och kan fatta egna beslut baserade på erfarenhet. Det är bara det att sättet de tänker på sannolikt skiljer sig från vårt, människan.



 
Sessan och Räven (1982-1986)

Detta utspelade sig i slutet av vår period på landet.

Tidig morgon, en helgdag. Jag och Sessan går för att släppa ut fjäderfäna; hönor, kalkoner och ungtuppar.

På farstutrappan stannar jag och ser ut över mina ”ägor”. Noterar att något rör sig vid ladan. Jodå, nog fan är det en Räv. Räven ”sniffar” utmed ladans långsida. Fram och tillbaka, söker en öppning.

Jag och Sessan är väl inte helt ljudlösa så Räven tittar upp och får syn på oss. Den sätter av söderut mot närmsta skog. Jag småspringer fram, förbi häcken och ser Räven ute på höstplogad åker.

Sessan tittar upp på mig. OK, säger jag till henne och hon sätter av som en raket. Det där ser Räven så den ökar farten. Jag stannar och ser fram emot att Sessan får sig en ordentlig springtur. Att hon ska hinna ifatt Räven det vet jag att hon inte gör. Räven är för snabb.

Jag står där och myser och ser på Sessan och så ser jag att hon tar in på Räven? Va fan! Tänker jag. En schäfer ska inte hinna ikapp en Räv. Inte en frisk Räv. Då kommer jag att tänka på rävskabb. Och hade inte Räven rört sig lite ologiskt ryckigt, där vid ladan. Jo fan!

Nu gäller det. Sessan var en hund som lydde kommandot ”Stanna!” och ”Hit!” som jag aldrig sett tidigare. Men hur skulle det gå med en Räv framför nosen?

När Sessan har nästan bara en meter kvar till Räven så ropar jag ”Sessan, stanna!” och ”Hit!”. Det som sedan händer är en fröjd för ögat. Hunden tvärstannar, hon sätter frambenen rakt fram och ”bromsar”, tvärvänder och kommer glatt springande till mig och får givetvis massor med beröm.

Som ni säkert förstår så har jag berättat den är episoden med stolthet många gånger.



 
Undulaten Kalle blir "hundmat" (70-tal)

Kalle är undulat och Molly är hund. De växte upp tillsammans.

Ca 10 år senare visade det sig att Kalle var en Kallina, men det är en annan berättelse.

De här två var "bästisar" och de busade så gott de kunde. En av Kalles favoritsysselsättningar var att störta iväg, när det kom någon på besök, och i maximal flyghastighet sikta rakt på personens huvud. Vika av precis innan kollision och sedan flyga några varv runt huvudet och samtidigt "skrika" högt och sedan försvinna lika snabbt.

Folk blev alltid lika förvirrade och frågade: "Vad var det där för skrikande grönt som for runt huvudet på mig? Kan jag röra på mig nu?"

'Han', Kalle, fick mycket träning på precisionsflygning då 'han' nästan alltid var friflygande i lägenheten. Skulle 'han' nu någon gång tvingas vara kvar i buren satte 'han' fast fötterna i burens framsida och satte igång att flaxa och skrika. Flaxande gjorde att buren "studsade" på väggen. Den var upphängd i två "rejäla" krokar.

Den här precisionsflygningen använde också Kalle i en lek som 'han' och hunden Molly (Collie) utvecklat. Kalle satt på gardinstången över köksfönstret och Molly stod beredd nere på köksgolvet. Leken gick ut på att Kalle störtdök skrikande rakt mot hunden och hunden hoppar upp och försöker fånga Kalle som givetvis skickligt viker undan precis i sista tiondels sekund.

Tills en dag, jag har förmånen att få vara i köket just då, Kalle gör sin störtdykning, Molly spänner sig, och så händer det. Hon hoppar upp och sluter käftarna om Kalle. Hunden landar på golvet står där och tittar tomt framför sig. Inte ett spår av fågeln? Va fan, tänkte jag, svalde hunden hela fågeln? Hon hade nämligen ryckte om sig att svälja stora saker, t.ex. en halv falukorv!

Någon sekund kanske går, vilken känns som en evighet. Hunden öppnar sina käftar och liksom spottar, med ett "phluhä!" och något grönt landar på golvet. Och det liksom slaskar till när det träffar golvet. Helvete! Tänker jag, hunden har haft ihjäl Kalle.

'Han' ligger där, alldeles still, blöt och slemmig, lite "vriden". Jag tittar på Kalle, hunden tittar också på Kalle. Vi, Jag och Molly tittar på varann. Och så tittar vi på Kalle igen. Och så, jätteplötsligt, spritter det till och fågeln sprätter upp och ställer sig på benen, ruskar på sig så fjädrarna hamnar rätt. Sedan går 'han' runt i cirkel nedanför hunden och tjattrar som bara den och emellanåt skickar 'han' en blick upp mot hunden. Det ser precis ut som om Kalle skäller På Molly.

Typ: "Din förbannade byracka och slemmiga lopphög! Har du inget som helst precisionssinne din felavlade gatukorsning! Helvets-jävla-skit, jag blir aldrig av med det här slemmet!"

Jag sansar mig till slut och lyfter upp Kalle och inspekterar så att allt är helt och jag torkar också av 'honom' med lite papper. Kalle lugnar ned sig lite, tjattret avtar. 'Han' bestämmer sig för att pröva vingarna och flyger lyckosamt upp på gardinstången.

Där liksom 'han' lutar sig fram, tittar rakt på Molly och skriker det högsta jag hört. Molly spänner sig, Kalle störtar ned. Hunden hoppar upp. Kalle viker undan och hundens käftar slår ihop, i tomma luften, som vanligt. Kalle flyger in i vardagsrummet och sätter sig på den gardinstången och kvittrar lite tjusigt och förnöjsamt.



 
Undulaten Kalle ”steks” (70-tal)

Den här undulaten, Kalle, levde emellanåt ett hårt liv. Bl.a. att bli mer eller mindre uppäten.

Kalle lyckades med andra bravader också. Det finns ju en viss risk med att ha en friflygande fågel, i en lägenhet. Dessutom en nyfiken rackare. Kalles favoritsysselsättning var att sitta på höger axel och försöka stjäla maten man stoppade in i munnen och stoppade man inte in maten tillräckligt fort utan gapade fånigt, lite för länge så hade man halva undulaten inne i munnen. Där rensade han frenetiskt tänderna rena på matrester. Och det gick fort. Och var man inte smidig när man försökte få ur Kalle ur munnen så bet han till i mungipan.

En annan egenhet det här flygfäet hade, var att enväldigt bestämma när man vilat färdigt. Och det var alltid när Kalle hade tråkigt. Oavsett när man själv startat sitt vilande. Låg man och vilade så kunde kalle komma och landa på bröstet. Där gick han runt lite och smånafsade i kläderna. Vaknade man inte av det så hoppade han upp i ansiktet på en och satte igång och försöka rensa både näsa och ögonvrår från allehanda läckerheter, enligt Kalle. Då vaknade man. Att försöka bli av med Kalle var som att försöka vifta bort en enveten mygga.

Nu har Ni en liten bild av Kalles personlighet, ganska så egoistisk. Och en stor portion nyfikenhet samt att ständigt vilja att vara i centrum.

Hustrun står en dag i köket och ska till att steka något. Hon har hällt rikligt med fett i stekpannan och det ”skvätter” och fräser. Hon går bort till diskhon och fixar med något och går tillbaka till stekpannan och rör om i det smälta fettet, med en stekspade. Hon stannar upp, lyfter stekspaden, och står så ett mycket kort ögonblick och funderar antagligen på om det är lagom hett i pannan.

Då kommer Kalle. Och han landar rakt i stekpannan! Hustrun reagerar med heroisk snabbhet. Hon släpper stekspaden greppar snabbt fågeln med höger hand, tar några blixtsnabba steg åt vänster, sätter på kallvattnet och in med fågeln under vattenstrålen. Kalle hinner inte reagera, blir väl chockad.

Inte ett spår på fågeln. Ingenting. Kalle klarade sig fullständigt oskadd från både hett fett och iskallt vatten. Märklig fågel, Kalle. Hustrun däremot fick några småblåsor på några fingertoppar som kom i kontakt med det smälta fettet då hon lyfte upp Kalle ur stekpannan.

Efter att hustrun torkat Kalle torr och inspekterat i övrigt, släpptes Kalle fri och flög omkring och tjattrade på ett irriterat sätt. Precis som ’han’ blivit utsatt för ett attentat?



 
Plankan till Far (70-talet)

Det måste ha varit i närheten av fars 50-årsdag. Detta är i en period i mitt liv jag var full av idéer, om allt så att säga.

Kan inte för mitt liv komma på var jag fick denna idé ifrån, men så här gjorde och tänkte jag;
Jag ville ge pappa något annorlunda, något kul. Pappa var, på den tiden, inte omöjlig till att få sig en sup, när det var kalas. Så då kom jag in på temat sprit. Sprit kan man ju tillverka på många olika sätt. En del mer eller mindre nyttiga.
En definitivt onyttig variant var ju träsprit. Det där kunde man kanske göra något kul av? Jepp, tankarna började samla ihop sig. Träsprit gör man av trä, tänkte jag. Jag ger pappa lite trä, en påse jästnärsalt, ett slippapper och en papperslapp med ”instruktioner”.
Hur mycket trä ska man ge han? Här började jag få tankar om man kanske skulle ge han en hel planka, en stor en. En stor, jättestor planka fick det bli. Men, hur, skulle han få den? Blev det inte roligare om han fick plankan, som ett paket, via posten? Självklart!
Iväg till posten och där frågade jag hur långt ett paket fick vara, maxvikt och så. Maxlängden var tydligen vid ca 5 meter, ingen direkt maxvikt, men 55 kilo var väl något som nämndes.
Med den informationen drog jag iväg till närmsta brädgård (det hette så på den tiden). Där letade jag upp en 1½ tum gånger 5 tum och 5 meter lång. Var jag fick tag på brunt omslagspapper kommer jag inte ihåg, men jag har den rullen kvar fortfarande! Så det var väl antagligen på samma brädgård, kanske?
På hemvägen stannade jag och köpte en påse jästnärsalt. Väl hemma skrev jag en lite halvknepig instruktion, typ: ”Med hjälp av det medföljande sandpapper, slipa ned hela plankan. Töm allt i en stor gryta. Fylla på med vatten tills det blir en ”gröt”. Hetta upp – ej koka. Låt svalna. När det svalnat, tillsätt jästnärsaltet, rör om. Sätt på ett lock och placera kärlet i en konstant temperatur om 24 grader. När jäsningen upphört. Svetsa ihop en hembränningsapparat. Häll i den gästa gröten. Värm på, tills det börjar droppa ur stigröret. Högsta träspritskavlitet utlovas. Blir du missnöjd går det bra att lämna tillbaka alltihopa.” Något åt det hållet. (Undrar om far sparat den lappen?)
Plankan, sandpapper, jästnärsalt och instruktioner slogs in i ett paket med brunt omslagspapper. Ut och upp med ”paketet” på bilens takräcke. In till centrala staden Vänersborg. Väl där lyfter jag av ”paketet” och lyfter upp den på axeln och knallar in på posten. Folk flyttar på sig och ser lite lagom förskräckta ut. Jag ser en ledig kassa med paketinlämning, går fram och lägger ”paketet” längs med disken, så att säga, på golvet.
Postpersonalen på andra sidan är upptagen med något och har alltså inte sett när jag kom in. Jag får kontakt och framför mitt ärende, att jag har ett stort och långt paket som jag vill skicka till min Far, i Trollhättan. Här fick jag en misstänksam blick eftersom det var ca 10 km mellan dessa båda städer.
Hur som helst. Jag blir informerad om att det ska gå bra. Jag framför också att jag önskar att det ska skickas till det centrala postkontoret i staden och att själva paketlappen ska skickas till min pappa, på hans jobb. Lite besvärligt, men det skulle gå att ordna.
Jag ville nämligen att farsan skulle få ”paketlappen” på förmiddagen, till jobbet. På lunchen skulle han gå för att hämta paketet, in till centrum. Far arbetade då i kommunhuset i Trollhättan. Jag såg detta framför mig; Far går till posten och får detta enorma paket som han sedan får bära genom hela centrum och till sitt jobb – kanon!
Jodå, detta skulle gå att ordna blir jag lovad. Nu ser postpersonalen än mer misstänksam ut. Jag får frågan om jag har paketet med mig? ”Jodå”, svara jag, ”Det har jag.” ”Bra lägg upp det här på vågen då”, säger postpersonalen och vänder sig om och börjar fixa med lite papper och annat jox.
Jag backar och böjer mig ned och lyfter upp det 5 meter långa paketet. Det är bildats en lätt road kö bakom mig. Alla får flytta på sig när jag backar och svänger plankan och skyver in den genom ”paketluckan” och lägger den på vågen.
Minen på den postpersonen när denne vänder sig om och stirrar ned på vågen och ser ett paket försvinna bortanför bägge sidor om synfältet – obetalbar. Jag tror det var en hon? Hon stirrar först storögt rakt ned, sedan rör hon försiktigt huvudet åt höger, följer hela paketet tillbaka åt andra hållet, hela vägen. I ena handen håller hon en penna och i den andra, någon form av AVI. Sådär lite halvslappt, med vinklade armbågar med händerna upp mot axlarna. Och så stannar hon till och tittar mig rakt i ögonen och säger: ”Och hur långt är det?
Vid det här laget är skratten relativt högljudda bakom mig och den kvinnliga postpersonen rör inte en min. ”5 meter”, svarar jag och fortsätter ”Jag var här inne igår och kollade att det skulle gå bra.”
Hon nickar och försvinner in i de bakre regionerna. Hon kommer tillbaka med två ”grabbar”. Efter att hon kollat vikt och tagit betalt, 56 SKR, vill jag minnas att det kostade, lät hon ”grabbarna” bära in med plankan.
Alla inne på posten såg jätteglada ut. Normalt sett var inte posten något ställe man var glad på. Varför det var så begriper jag inte? Och inte kan vi få reda på det nu heller. Denna typ av post finns inte mer.
Hem och vänta. Postkvinnan var övertygad om att den skulle levereras redan nästa dag. Det var knappt jag kunde sova. Förmiddagen gick, lunchen och en bit in på eftermiddagen. Jag kommer inte ihåg om det var jag som ringde pappa för att ”kolla läget”? Eller om det var far som ringde och undrade om jag kände till något om en ”stor jävla planka?”
Men jag ”höll” mig så gott jag kunde. Min plan hade misslyckats, delvis. Trollhättans Kommun hade eget postnummer. När paketpostpersonalen på Trollhättans centralpost såg att det var till Kommunen så skickade de med plankan med de andra paketen som skulle dit.
Pappa fick i alla fall ett telefonsamtal från ”postis” på kommunen som sa, typ, att: ”Du har fått ett jävligt märkligt paket här Nils, du får komma ned å titta.” Pappa knallar ned i källaren och där på golvet ligger ett brunt paket, 1½”x5”x5meter. Pappa sa säkert en hel massa här som jag inte kan redogöra för. Men det hela slutade med att pappa öppnade paketet och genast blev jag misstänkt? Han fick låna en såg. Och så kapade han plankan i två delar.

Senare fick han åka, med bilen, och hämta plankbitarna, eftersom han vanligtvis gick till jobbet. Vill jag minnas. Eller cyklade han?

Planeringen och att skicka iväg denna ”present” var något av det roligaste jag varit med om. Det vägde upp ”misslyckandet”.



 
Elefanten till Far (70-talet)

Under min Fars hela vuxna liv har han samlat på Elefanter. Figurelefanter. Under min uppväxt har de haft sin givna plats på en s.k. kornisch över vardagsrumsfönstret. Dock inte numer. Nu är samlingen förpassad till lådor på vinden.

Att pappa samlade på Elefanter var väldigt bra. Det var enkelt att ge honom presenter. En Elefant i lite lagom storlek i något material var inte så svårt.
Till en av pappas födelsedagar bestämde jag mig för att pappa skulle få en Elefant, av mig. Eftersom jag var inne i en period där jag lade mycket kreativitet på att skapa i tyg. Sydde kläder, figurer och tygapplikationer (limmade). Föll det sig naturligt att jag skulle sy en Elefant till Pappa.
Frågan var hur stor? Tankarna var snabbt inne på – naturlig storlek. Jag insåg att det inte skulle gå att sy en vuxen Elefant, i naturlig storlek. I och för sig, visst skulle det gå, men var? Och hur skulle den transporteras? Och hur skulle gå att få in den i radhuset där Mor & Far bodde?
Det fick bli en babyelefant, i naturlig storlek. Nu när jag väl bestämt mig hopade sig de stora utmanande problemen. Vilket material på tyget? Går det att få i rätt grå nyans. Stoppning? Tidigt insåg jag att vanlig syntetisk s.k. kuddstoppning inte skulle fungera. Det skulle bli för tungt och ”sladdrigt” samt att det skulle bli för dyrt.
Jag började med tyget. Efter mycket letande och diskuterande i olika tygaffärer, hittade jag till slut en rulle grå säckväv. Perfekt. Och efter mycket funderande hit och dit fastnade jag för en gammal typ av stoppning i mjukisdjur; träull. Det var relativt billigt och skapade också en slags självstadga. Och det blev faktiskt inte så rackarns tungt.
Öronen stoppades med 3cm tjock skumgummi. Det var ett jätteprojekt! Det gick åt två ”balar” med träull och ca 12x2 meter grå säckväv. Och en massa meter tunt snöre. Det tog mig en vecka att göra den och för att bli klar i tid var jag ”tvungen” att ”sjukskriva” mig i två dar (detta är väl preskriberat nu? Inget jag är stolt över precis).

[Jag ska försöka fixa ett foto – har inget eget?]

Hur den skulle överlämnas var ett problem. Jag vill minnas att vi lyckades lura bort pappa från nedervåningen på något sätt och sedan baxade vi in tygelefanten. Den gick knappt in genom dörröppningen. För att inte tala om hur svårt det var att knôka in den i vår Saab V4 95:a. Det gick.
Jag kommer inte ihåg om vi gjorde ett paket av Elefanten eller inte. Men pappa blev överraskad och förskräckt. ”Vad är det där?” Var Fars första kommentar. ”En Elefant, ser du väl.” Svarar Mor. ”Var ska jag ha den?” Är Fars nästa kommentar. ”Ja inte kan du ha den på kornischen.” Säger jag.
Jag kommer inte ihåg så mycket mer av den här konversationen. Det jag däremot kommer ihåg är att den skapade stora problem för Mor och Far. De lyckades få upp den för trappan upp till övervåning och in i deras lilla ”bibliotek”.
Där stod den och fyllde upp halva rummet. Min Mor och Far är otroligt snälla och finkänsliga. Så de vågade inte avslöja det psykiska lidande som den är tygklumpen utgjorde. Stod där och ”blängde” på dem, i ett eget rum. Var gång de gick upp på övervåningen, skulle gå och lägga sig. På väg till och från toaletten. Så stod den där, en tygelefant i naturlig storlek.
Det slutade med att De till slut fick klämt ur sig att de inte kunde ha kvar det där monstret. Det ordnade jag fort och lätt. Vi hade då en kompis som jobbade på ett ställe med utvecklingsstörda barn och de hade varit hemma hos mig och fikat vid något tillfälle. Så jag kollade med stället om de var intresserad av ett stort tygdjur.
Och det var de. Elefanten blev enormt uppskattad. De lekte sönder den på tre dagar. Ett av barnen blev så förtjust så han fick sova på den på nätterna. Allt löste sig till det bästa” Till slut.
Man, jag gav mig inte. Pappa fick senare en tygelefant till. En något mindre. Den var sydd i beige möbeltyg som blev över när vi klädde om vår soffa. Den tygelefanten stoppade jag med syntetisk kuddstoppning och den var väl ca en halv meter hög.

[Även denna tygelefant ska jag se till att få fram ett foto på]





Hönan till Far (70-talet)

Julafton 1975. Hjortmossegatan 130. Trollhättan.
Jag och min syster började ganska tidigt spåna om vad vi skulle hitta på att ge till far, i julkapp, något kul.
Minns inte vem det var som kom på idén men vi kom i vart fall fram till att han skulle få en höna. Nu var det så bra så att en av syrrans arbetskompisar hade en lantgård, bl.a. med hönor och hon hade en särdelses tålig höna. Vi fick låna den.
Syrran hämtade hönan hem till sig, dagen innan julafton, tror jag det var. Och jag tror det var jag som ansvarade för att fixa låda.
Vi fick halm från arbetskamraten och lade det i botten på lådan. Jag gjorde 'lufthål i sidorna. Hönan fick sedan tillbringa natten i lådan, men den var öppen. Enligt syrran fann hon sig väl tillrätta, hönan alltså.
På julafton slog vi in lådan i julklappspapper och levererade den till Hjortmossegatan 130. Lådan placerades vid granen. Vissa problem hade vi med att hålla våra egna husdjur borta från lådan, en katt och en hund. Det var ju inte bra om den fick för stor uppmärksamhet. Vi hade ju ansvar för hönans hälsa, om inte annat.
Broderns katt Poppsy var t.ex. mycket intresserad:
[Bild: Katten Poppsy och julklapp som innehåller en höna 24/12 1975]
Vid ett tillfälle hade han hela ena tassen inne i ett av lufthålen och lyckats peta ut ett halmstrå...
Jag var snabbt framme och petade in det igen.
Jag tror vi lyckades bra med våran 'cover-up' för det verkade som far inte misstänkt något. Nog såg han lufthålen och förstod att det var något lurt men det lät ju inget. Han berättade senare att han trodde lufthålen var där för att lura honom att tro att det var något levande i lådan.
Strax efter den här bilden:
[Bild: Pappa Nils och julklapp som innehåller en höna 24/12 1975]
Öppnar han locken och ser en rygg på något djur och utbrister: ”En gris, det är gris!”, då tittar hönan upp, på far och han fortsätter: ”Men, va' f-n, det är ju en höna! Vad ska jag med den till den kan jag inte ha?”.
Vi lugnar snabbt far med att hönan är lånad men innan det hinner vi med att nästan övertyga han om att nästa moment är; nackning, plockning och tillredning – men det gick han inte på...: ”Nä, nä, den får ni ta hand om. Ni har fixat det här den är erat problem – jag vill inte ha den! Vad ska vi göra med den?
Efter att hönan exponerats så kommer givetvis djuren och kikar, det har ju luktat något spännande ett bra tag. Först fram är vår (min och hustruns hund) Molly:
[Bild: Hunden Molly och julklapp som innehåller en höna 24/12 1975]
Därefter kommer katten Poppsy. Tyvärr fick vi ingen bild på det men han hoppar upp och lägger framtassarna på lådkanten och sticker fram huvudet. Hönan kikar på katten, sträcker sig sedan upp, lutar sig lite fram mot katten och låter, högt, typ: ”kackeli-kack-kraaaa!”. Katten blir skiträdd, vänder i luften och springer in till mor och fars sovrum och gömmer sig under sängen. Vi ser han inte mer den kvällen...
Vi bestämde oss för att denna självsäkra höna gott kan få se sig omkring lite och hon tackade och såg sig om:
[Bild: Julklappshönan 24/12 1975]
Här spanar hon in läget under köksbordet.
När vi lämnade tillbaka henne, dagen efter så blev ägaren lite förvånad: ”Hade hon inte lagt något ägg?”.
 




Granen till Far (70-talet)

En liten gran, är något som är djupt rotat i den Svenska Jultraditionen. Så även i får familj. Det har varit ”färsk” gran så länge jag minns. Doften av gran i bostaden – ja då är det jul!
Jag vet inte när pappa började gnälla om det här besvärliga med att ständigt, varenda år behöva köpa gran. Men det blev ett återkommande stönande. Det gick så långt att far började yra om plastgran.
Nu var det allvar! Detta var i plastgranens ungdom – och de såg förfärliga ut. Går inte att beskriva. Jag kände att något måste göras. En gång för alla måste detta ”hot” om plastgran undanröjas.
En plan började ta form. Det började med att jag en jul, sparade alla barr från vår gran, hemma hos mig och hustrun. Den fick stå till det inte var ett barr kvar, så att säga. När så granen var ”naken” nöp jag försiktigt av grenar med en tång och själva stammen sågade jag isär till lagom långa bitar.
Barren förvarades i en plastpåse. Plastpåsen och den itusågade granen lades i en låda. Denna låda stuvades undan, tills tiden var inne.
Min far fyller år i början på november. Tiden var inne. Så inför den födelsedagen plockade jag då fram lådan med den f.d. granen i. Nu kompletterade jag innehållet med en tub klister och en ”detaljerad” beskrivning av hur detta, kanske det första reality-3D-puzzel någonsin, skulle dels se ut i färdigt skick samt små teckningar som visade hur man limmade fast barr för barr på grenarna samt hur grenarna dessförinnan fogades ihop.
Jag gjorde en grov uppskattning: Det var ca 30000 barr och själva granskelettet ca 100 bitar. Så på utsidan av lådan skrev jag, med stora bokstäver: ”3D-puzzel 30100 bitar En utmaning för den envetne”. Eller något åt det hållet. Och sedan sedvanligt snyggt presentpapper med texten: ”Grattis Far!”
Far fick paketet och utbrister sitt sedvanliga: ”Vad fan är det här?” Så alla fick hjälpa till att förklara. Av någon anledning såg han inte så där värst förtjust ut. Och inte blev han gladare av att jag framhärdade i att jag ville se den där färdig till Jul. Han försökte ge den till mig med motiveringen: ”Du tycker ju sånt där puzzlande är roligt.”
Far satte sin tjuriga sida till. Han närmade sig inte ens det där fina 3D-puzzlet. Och numer, sedan flera år tillbaka, har jag varit tvungen att kapitulera. De senaste jularna, hos Mor & Far, står en sådan där död plastgran och luktar – plast? Men, och det är det viktigaste, de är helnöjda.


 
Sessan och Grisarna (1982-1986)

Under vår grönavågenperiod, på landet. Hade vi även grisar. Ja egentligen hade vi bara en. Den andra hade vi till låns, för att hålla vår enda som sällskap.
På den tiden var jag inte en beundrare av President Reagan och Premiärminister Tatcher. Så grisarna fick namnen Tatcher och Reagan, för att det skulle vara lättare att ta död på dem? Ja grisarna alltså. Tanken var ju att de skulle bli mat.
Först byggde jag en hage om ca 10 m2. Den fick snabbt utökas till 20 m2 och sedan 40 m2. Sedan förstod vi att om grisarna så fick alla 2000 m2 så skulle det snart vara för litet även det.
Grisar är suveräna på att inte skada sitt tryne på vassa saker. Just där vi/jag anlade grishägnen, hade tydligen förförra husägaren sin kökkenmödding. Vassa konservburkar och glasskärvor, sylvassa plåtbitar m.m. Allt hamnade snyggt och prydligt uppe på den bökade jorden. Och inte ett spår av sår på gristrynena.
Speciellt den ena grisen blev lite mer kärvänlig. Favoritläget var att lägga sig på sidan och så skulle man klia på magen. Då grymtades det högt och förnöjsamt.
Själva hägnen bestod av impregnerade trästolpar och på dessa monterad elstängseltråd. Och av grannbonden, han som ägde den andra grisen, fick jag låna ett EL-aggregat.
Grisarna var suveräna på att lura ut när strömmen var på eller av. Var den av så hittade man dem, efter obevakade ögonblick, ute i bondens havreåker. Inte bra.
Här visade Sessan, vår schäfertik, upp ytterligare en färdighet som ingen lärt henne. Man pekade på grisen och så sa man till henne: ”Ta hit den.” Och så gjorde hon det. Det vara bara att stå där och hålla upp stängslet och när grisen var inne så satte jag på strömmen.
Det där med strömmen, i stängseltråden, fick man ju sätta på och av så oregelbundet som möjligt. Att ha strömmen på kostade pengar. Och mängden pengar var alltid begränsad. Och det gällde att vara slumpvis. Grisarna var ena rackare på att lura ut om man hade något form av system i sitt beteende. Åkte vi bort var strömmen alltid på.
Om nu grisarna kunde lura ut när strömmen var på så kunde inte vår Sessan det. Troligtvis hade hon länge haft tur, tills en dag. Hon hade ju uppmärksammat att om grisarna höll sig innanför de där trådarna så var jag på bättre humör. Så av den anledningen åtog hon sig ytterligare ett gårdsuppdrag, att hålla grisarna inne i hägnen.
Antagligen var väl en av grisarna lite väl nära med trynet vid hägnens kant så Sessan travar fram och skall ”markera” för grisen att nu backar du. I denna manöver så kör hon sin fuktiga nos rakt på den just då strömförande tråden. Dessutom lyckas hon trycka tråden mot grisen så bägge får sig en stöt. Grisen tjuter till och skuttar bakåt. Sessan ylar, lägger svansen mellan benen och drar iväg, bort.
En bra stund senare hittar jag henne närmare 500 meter från huset. Hon sitter och ser fullständigt skräckslagen ut. Jag närmar mig försiktigt och pratar lugnande. Hon mjuknar lite och börjar gosa lite och så kommer svansviftande igång. Och så kan vi lugnt gå tillbaka mot gården.
Tills hon får syn på grisarna. Då tvärvänder hon och sätter av igen. Denna gång hinner jag ropa: ”Stanna!” Och det gör hon. Hon sätter sig vid tomtgränsen och ser lika skräckslagen ut som för en stund sedan.
Efter mycket om och men kan hon i alla fall tänka sig att stanna kvar på gården. Men hon vägrar att titta på grisarna. De ”finns” inte. Jag ”kopplade” en av grisarna och tog den med ut ur hägnen. Det var grisarna som hon var livrädd för.
I hennes värld var grisarna elektriska och därmed fullständigt livsfarliga. Det visade sig att hon hade samma uppfattning om kor och hästar. De var också elektriska.
Var man ute och cyklade med Sessan så gällde det att vara med om det dök upp en häst eller att det stod kor fridfullt idisslande vid någon vägkant. Då var det liv eller död som gällde.
Det blev aldrig av att vi tränade bort det där. Vi flyttade in till staden och där var det något mindre med farliga, elektriska, djur.


 
Dolda smällare (70-talet)

Detta utspelade sig i lägenhet nummer tre. En tvåa, på andra våningen, i ett trevåningshus, ett typiskt s.k. 60-tals.
Antagligen hade jag tråkigt och tycket att den grå vardagen behövde livas upp. Och då specifikt den jag delade möblerna med.
Jag hade inhandlat tre askar med s.k. knallsnören. Ni vet, ett snöre med en smällare i mitten. Ryckte man i snörändarna så small det till.
Jag hade också planerat, såtillvida att jag noga studerat min sambos* vanor (*tror jag, vet inte riktigt om vi var gifta, just då?). Speciellt när hon kom hem från jobbet.
Först öppnade hon dörren, tog en klädhängare. Gick in i köket och drog ut lådan med pennor (för att anteckna något i sin kalender). Sedan öppnade hon ett skåp och tog ett glas, öppnade kylskåpet för att ta ut mjölk, smör och pålägg. Öppnade sedan knivlådan för att ta fram en kniv. Därefter brödburken och sedan besticklådan.
När hon var klar i köket gick hon till toaletten och satte sig att uträtta sina behov. Öppnade sedan sin garderob för att ta fram rena kläder. Tvättade sig. Bytte kläder. Öppnade en annan garderobsdörr och lyfte locket på tvättkorgen för att där i slänga smutstvätten. Till sist brukade hon lägga sig en stund på sängen för att vila.
Ni kan ju nu lista ut var jag satte knallsnören.
Jag for omkring som i förtjust berusning och adapterade knallsnören på alla tänkbara plaster. Jag vankade sedan av och an och väntade och väntade. Kom hon aldrig? Emellanåt stannade jag och ställde mig och stirrade ned på gatan utanför och försökte lura ut om bussen hade kommit eller inte.
Jag hörde välkända lätta små steg i trappan. Skyndsamt gömde jag mig i vardagsrummet. Ytterdörren öppnades; Jösses! Vad det small! Hade inte räknat med trapphusets ljudförstärkning.
Nåja, hörde hur hon mumlade något – hon lät inte nöjd?
Bara någon sekund efter att hon stängt dörren small den som jag satt i klädhängaren. Jag hade arrangerat det så att det bara fanns en ledig. Nu svor hon till – lite högre!
Sedan hörde jag hur det smällde till på toan, den jag satt i toalocket - ? – beteendeförändring?
Det blev dödstyst? Hon kanske dog? Nä, så vek var hon inte, men jag började ana att hon kanske inte tyckte att detta var lika kul som jag tycke. PANG! Det var någon av garderoberna. PANG! Igen? Den andra garderoben. Nu hör jag, typ; ”Va @#&* har den £$%& &¤%# haft för sig om den £@$[} &/%¤&¤ tror att detta är det minsta µ*~?\ kul så sitter den £$%& @#&* £@$[} löst till och är &/%¤&¤ @#&* ute!”
PANG! Det var den i kylskåpet. PANG! PANG! Besticklådan och skåpsluckan till glasen i snabb följd.
Nu bestämde jag mig för att det kanske var nog så jag smög fram och kikade in i köket. Där stod ett åskmoln. Hu! Hon var lömsk! ”Hej, välkommen hem.” Säger jag och får ”dödsblicken” tillbaka.
”Har du satt några fler sådan där @#&* snören?!”
”Ska genast ta bort dem som är kvar.” Svarar jag kvickt och ilar fram till brödburken och desarmerar den. PANG! Det var den i lådan med pennor. Nu är jag nära döden. ”Lugna dig lite.” Försöker jag. Jag måste kolla runt lite.
Känner lite lätt förvirring här, blandad med panik. Kärestan ser inte så kär ut längre – långt därifrån. Jag skyndar mig till den ena garderoben och desarmera den i tvättkorgen. PANG! Hör jag då från köket. Vad var det? Var inte alla … ? Jag rusar tillbaka till köket. Där sår hustrun med mjölkpaketet med en dinglande snörstump i botten. Hon ser ut som om hon tänker kasta mjölken på mig så jag drar mig tillbaka för att desarmera ”de andra”, kvarvarande.
Problem! Jag är nu desperat totalförvirrad så jag har noll koll på vilka som har smällt och vilka som kan vara kvar. Hittar den i handduken på toan. Ställer mig framför garderoberna och funderar – nä – inget kvar där. Då kommer hon med raska steg. Jag backar in i sovrummet och hon ångar in på toaletten. PANG! Va i h-e! Jävlar! Jag hade glömt den i toalettskåpet.
Jag kickar fram lite försiktigt och in i badrummet. Nu ser hon som om hon tänker bryta ihop när som helst, efter att ha dödat mig.
”Du kanske ska lägga dig på sängen lite så ska jag se till att få bort eventuella kvarvarande smällare?” Försöker jag lite försiktigt.
Och då gör hon det. ”Förlåt.” Piper jag fram. ”Det blev inte så kul som jag hade tänkt mig.” Hon bara blänger på mig. Jag går minutiöst igenom badrummet, garderoberna, hallen och köket. Räknar snörstumpar. Hur många var det jag använde? 10 i varje förpackning. En och en halv låda kvar. 15 stycken ska alltså vara monterade på ”luriga” ställen. Hur många har smällt?
Jag försöker lugna ned mig och gå igenom allt igen. Från början. Hittade tre osmällda i köket. Ja det var väl alla. Bestämmer mig för att ta ”tjuren vid hornen” så jag knallar in i sovrummet. Lägger mig bredvid mitt lilla ”vrak” kramar och pratar på.
Det funkar. Till slut mjuknar hon lite. Hon förstår att jag måste haft skitkul när jag planerade det hela. Men hon tyckte inte det var kul. Hon frågar om jag tagit bort alla och jag försäkrar att nu är alla borta. ”Kan jag röra mig nu då?” Undrar hon. ”Jajamensan!” Tillstår jag. Hon reser sig och går ut i köket med mig i släptåg.
Hon öppnar kylen tar fram mjölken, pålägget och smöret. Häller mjölk i ett glas, brer smör på två smörgåsar. Lägger på pålägg. Ställer allt på köksbordet. PANG! Det var den i köksstolen. Jag ler lite urskuldande. ”Hoppsan. Glömde visst en.” Och då ser hon bara trött ut.


 
Snöröjning på landet (1982-1986)

Under de år vi bodde på landet var det ena hiskeliga vintrar med massor av snö, givetvis.
Hustrun jobbade nere i staden, en resa på ca 3,5 mil, två gånger per arbetsdag. Och jag studerade nere i Göteborg. Vilket innebar först bilresa, sedan tåg och vidare med buss.
Att våra två gamla Saab 99, en gul och en röd, fungerade var prioritet nummer ett. Prioritet nummer – delad etta – var att hålla vägen snöfri. Vi hade en framfarts väg om ca 400 meter. 200 meter i syd-ostlig riktning och 200 meter nord-ost. Detta innebar att när det snöade och blåste så var det alltid 200 meter väg som det bildades snödrivor på.
I köpet av gården ingick en liten traktor. En röd David Brown. Denna lilla gårdstraktor hade en bensintank och en fotogentank. Man startade med bensinen och sedan slog man över till fotogen.
Förre ägaren hade låtit tillverka en snöslunga. Denna kopplades till drivknuten bak. Låter ju enkelt och bra. Icke! Det hela var så konstruerat att man måste backa med traktorn för att det hela skulle fungera. Och på denna traktor fanns ingen hel hytt. Framruta, sidorutor och tak fanns. Men den var öppen bak.

[Egen teckning]
 
Det finns en massa historier att berätta om denna traktor. Samtliga traumatiska. Det är den främsta anledningen till att jag dragit mig för att skriva om dem.
Så, denna episod, jag nu ska beskriva, är egentligen inte det minsta rolig. Den har satt djupa ärrade sår i min själ. Och har för evigt förpassat snö och kyla till betydligt varmare platser – helvetet.
Som otaliga andra dagar hade vår framfartsväg yrt igen under eftermiddagen. Efter att ha kört in bilen i någon snödriva i början på vår väg. Och pulsat fram i snö och pinande kylig vind. Snabbt kastat i sig lite energi, var det dags att ge sig i kast med traktorn.
Innan det gällde det att klä sig varmt, väldigt varmt. Som jag beskrev här ovan var traktorhytten öppen baktill och någon värme fanns inte att ”blåsa på” med i detta fordon. Standardklädsel; flerdubbla sockar och s.k. moonboots. Flera lager långkalsonger och vadderade skidbyxor. Massor med T-skirts, tröjor och utanpå det en dunjacka. På händerna ett par tunna fingervantar, ett par stickade tumvantar och utan på det termotumvantar. För att inte fullständigt frysa sönder ansiktet hade hustrun stickat en s.k. rånarluva. Med små hål för ögonen. Tjock halsduk runt halsen. Varm mössa och så upp med jackhuvan.
Denna kväll var det minus 20 grader Celsius och så blåste det! Snön yrde. Jag visste sedan tidigare att det troligtvis skulle bli problem. Traktorn hade den egenheten att den inte ville gå riktigt jämt, när det var kallt. Och nu var det ju svinkallt! Så jag var inte på bästa humör när jag gav mig i kasst med Kung Bore. Dessutom stressade en 10-poängsuppsatts på det hela.
Det var en hel vetenskap att starta en David Brown. Det var knappar och reglage som skulle sättas på i rätt ordning och så skulle bensin pumpas fram, för hand, sedan skulle choken ställas i ”exakt” rätt läge. Detta var i regel inte ett så stort problem eftersom traktorn stod inne i ladan. Här var det ju i alla fall lite vindskydd.
Snöslungan var påkopplad sedan tidigare så det behövde jag inte böka med. Ut genom lagårdsdörrarna. Traktorn i friläge. Stäng dörrarna. Och sedan var det dags för kampen!
Denna kväll var snödrivorna meterhöga och hårt packade med drivsnö. Vinden kom från norr. Det innebar att jag de första hundra metrarna skulle få i alla fall lite vindskydd, trodde jag.
Jag svänger runt traktorn, lägger in en av backväxlarna (ja det finns fler på en traktor), sänker ned snöslungan och börjar backa. Snöslungans utkast sitter så att det kastar snön åt söder (höger i färd bakåt). Det blåser utav bara h-e. Så snön yr in, likt förbaskat, bakvägen och in i traktorhytten. Efter 10 meter sätter traktorn igång att ”hosta”. Jag sliter med koppling och gas för att hålla motorn på höga varv. Men efter ytterligare 10 meter lägger den helt enkelt av.
Att den ”rycker” lite när det är kallt, det visste jag. Men att den skulle lägga av helt? Konstigt? Så det blev till att gå tillbaka till ladan och in i verkstaden och hämta verktyg. Det måste ju vara något med bränsletillförseln och då låg det närmast att kolla förgasaren, först.
Det saknades inte bensin eller fotogen. Tankarna var fulla. Och jag hade inte slagit över till fotogen p.g.a. kylan.
Vet ni vad man måste göra när man ska meka med en traktor, ute? Ta av sig vantarna! Pinande vind och 20 minusgrader, iskall plåt och gjutjärn. En tröst i detta h-e är att motordelarna befinner sig i ståhöjd. Och man fäller upp en motorplåt (en på var sida) så har man tillgång till motorns alla ytliga delar.
Jag skruvar isär förgasaren och blåser den ren. Det gör man genom att sätta olika små hål till munnen och blåsa till kraftigt. Det här är verkligen prövande. Iskalla händer och bensinsmak i munnen. Sedan ska allt skruvas på plats igen. Bensin pumpas fram. Startförsök. Jodå! Brumeli-brum. Klockrent!
Upp i traktor och på snödrivorna igen. Med lätt domnade händer greppar jag ratt, spakar och reglage. Snön yr in i hytten. Glasögonen immar igen. Svinkallt! Efter 10 meter sätter traktorhelvetet igång att krångla igen. Samma sak! Tvärstopp efter 20 meter?
Nu ska jag inte trötta er med repriser. Men jag upprepar alltså förgasarrengöringen ytterligare 8 gånger. Jag har då avverkat 160 meter.
När traktorn stannar vid 180 meter bryter jag ihop. Jag vrålar rakt ut. Jag skriker stampar och känner ett raseri som – som – inte går att beskriva? Jag vet att jag tänkte: ”Dynamit! Jag spränger hela jävla traktorhelvetet i miljoner små bitar.” Denna ”sinnebild” gav mig en viss ro, medan jag föll ihop över ratten och snön yrde in och la sig, i drivor, runt mina nu iskalla fötter.
Jag gick tillbaka till ladan och hämtade en skyffel. Med den skottade jag för hand bort de sista 20 metrarnas snödrivor. Jag var fullständigt vansinnig och av det fick jag kraft och ork.
En sista gång skruvade jag isär förgasaren. Som alla de andra 8, 9 eller 10 gångerna startade skrället. Nu var det framväxel som gällde. Genom att vinkla snöslungan lite samt att den faktiskt var tillverkad att fungera som släpplog kunde jag på så sätt även ”ploga”. Gasen i bott och in med så hög växel som möjligt for jag fram de 180 metrarna och ”sladdade” in på gårdsplanen. Fick backat in traktorn i ladan.
Färdigt? Nejdå! En bil stod på gårdsplanen och en ute vid vägen. Och jag insåg att lämnades bilen på gårdsplanen där den var så gick den inte att få ut till morgonen. Den måste ut till vägen. Det var bara det att all snö, var inte riktigt borta.
Jag tog skyffeln och skottade ”rent” på de värsta ställena utmed våra 400 meter. Ute vid vägen skottade jag rent en ”parkeringsficka”. Jag skottade också bort snö som drivit upp och lagt sig över den andra bilen.
Innan jag fortsatte med att transportera ut bilen till vägen gick jag in och uträttade behov och bytte till torra kläder – genomsvettig. Hustrun hade ställt fram ett fat med smörgåsar och varm choklad. Och jag fick senare veta att hon och barnen ”höll sig undan”. ”Bäst att låta pappa vara ifred.” Som hustrun uttryckte det till barnen. Och jag är benägen att hålla med. Jag var ingen lysande social person just då.
Tillbaka ut på gården. På med snökedjorna, på bilen. Gott folk, en fördel med 99:or. De hade stora hjulhus och som alla Saabar (på den tiden) var de framhjulsdrivna.
Att sätta sig i en bil, den här kvällen, med yrsnö och 20 minusgrader. Ja det kändes, som paradiset! Tänk vad konstigt det kan bli? Bilarna startade och gick bättre än traktorn. Jag var pedantiskt noga med att hålla dem i ”toppskick”. Och glöm då sådant som plåt och lackering.
Min taktik var att få upp rätt så hög fart och på så sätt pressa mig fram, genom de nu nya snödrivorna. Och skulle jag fastna så fick snökedjorna gräva mig fram, så att säga.
Fungerade skitbra! Tills det var ca 40 meter kvar. Då hade jag lite för hög fart och kom upp på en snödriva med ovanligt hårt backad snö, så bilen glider av vägen och ned i diket. Och där sitter jag som berget. Ut och skottar fritt så gott det går. Bilen rubbar sig inte.
Ut igen. Går några varv runt bilen. Den hänger med underredet på dikeskanten och ena hjulet hänger i ”luften”. Jag ser framför mig hur jag måste gå tillbaka och ta ut traktorn. Och i mitt inre ser jag hur den kommer att krångla. Jag vet inte riktigt hur det gick till men jag fick liksom tillbaka det där raseriet jag kände, då när jag ville spränga traktorn.
Så jag tar tag i 99:ans främre kofångare och lyfter upp bilen på vägen? 99:or har motor fram. De är fruktansvärt tunga och jag vet att jag inte orkar lyfta det där. Men jag gjorde det i alla fall. Senare års ländryggsproblem kanske har sin förklaring här?
Det knepiga var att det inte kändes tungt? Måste ha varit någon slag ”balansvågseffekt” tillsammans med att det måste ha legat snö under bilen på så sätt att det liksom inte blev så tungt. Ja inte vet jag?
Jag fick ut bilen till vägen. Och till morgonen kom hustrun iväg med barna till sina barnvakter och sedan till sitt jobb och jag kom till tåget för vidare färd mot Göteborg.
 
Vad hände med traktorn? Ja det är nästan skrattretande. Som tur var så var detta oväder det sista som krävde vår traktor. Så den fick stå i ladan till våren. En dag bestämde jag mig för att gå igenom den ordentlig. En anledning var att vi bestämt oss för att sälja och flytta ned till staden igen.
I det bränslerör som gick från bensintanken låg en gren? Grenen var också så lång så den gick vidare till förgreningen där röret från bensintanken möter röret från fotogentanken. Jag hade aldrig varit ute i skogen med traktorn. Så grenen måste ha kommit in i tanken före min tid och sedan lirkat sig in i bensinröret. Och dessutom också bromsat upp även fotogentillflödet – till förgasaren.
När jag fick bort den där grenen så lät motorn på ett helt annat sätt. Jag vill minnas att jag skattade lätt hysteriskt när jag kom att tänka på – den där vinterkvällen – och om jag då lossat bensin- och fotogenrören också. Då hade jag hittat grenen och sluppit det där helvetet.
 
Man lär så länge man lever!


 
Julgran och paket. (Pappa och Bill sent 60-tal eller tidigt 70-tal)

En julafton. 60/70-talet. Allt är julmysigt. En av familjens många jultraditioner var/är att lägga fram julklapparna på själva julafton. Då kom det fram klappar från alla möjliga gömställen och samlades under granen.
Så skedde även denna jul. Jag tror jag var inne på mitt rum som jag delade med min bror då jag hör ”ljud” från vardagsrummet. Det morras och jag hör någon som öser ur sig svordomar. Så då måste man ju kolla. Jag kommer till dörröppningen och ser min pappa och hunden Bill i en variant av ”slagsmål”. Kanske mer något som liknar en brottningsmatch.
Hunden hade nämligen fått för sig att samtliga julklappar under granen var till honom och skulle därmed öppnas.
Det där var ju inte pappa överens med hunden om. Så av någon märklig anledning står han där och drar hunden i bakbenen och hunden försöker hugga pappa. Det ”svänger” fram och tillbaka och stundtals ser det ut som om pappa är på gång att förlora. Och genast kastar sig hunden mot granen. Men pappa är snabb, han greppar tag om benen på hunden igen. Allt detta går väldigt fort är över på en väldigt kort stund, för till sist får pappa tag i nackskinnet på hunden och släpar ut honom i hallen fortfarande under kanske något mer dämpade svordomar, nu när publiken anlänt.
Vi fick ha dörren stängd till vardagsrummet resten av den julaftonen. Hunden var oregerlig. Och det berodde inte på att där lång några klappar som faktiskt var till Bill. Nejdå. Han hade ”bara” fått för sig att alla klapparna var till honom.
 
Jag kan inte minnas att detta upprepades någon senare jul.


  
Furan till Mor (1981)

Känsliga läsare varnas! Tycker ni inte om att läsa ordet ’kuk’, sluta läs här.

Mor har aldrig varit främmande för att prata eller diskutera om sex. Kan nog beteckna henne som frispråkig.
Det var dags för 50-års present. Vad hittar en då smågalen hjärna på för något? Jo, det självklara; Mor ska ha en vacker och ståtlig träkuk.
Det dög inte med vad som helst. Jag letade länge innan jag hittade det perfekta sprickfria, hårda och snyggt ådrade kärnvirket av fura. Att jag valde fura har å göra med att jag ansåg just det trädet vara den bästa representanten för fallossymbolik.
Jag sågade till en ca 30 cm lång, fyrkantig träbit. Skissade på frihand en lite lätt böjd ståkuk med ett proportionerligt ollon samt en fyrkantig sockel att stå på.
Först bearbetade jag trästycket med såg. Sedan kniv och stämjärn. Därefter vidtog ett grovslipande med en s.k. rondell. Nästa steg var grovslipning för hand. Finare och finare sandpapper förbrukades i hög takt.
Vi bodde vid denna tid på Snödroppsvägen i Vargön. Där hade vi en redskapsbod, bredvid ingången. I denna redskapsbod hade jag också installerat en arbetsbänk med tillhörande skruvstäd. 
Det s.k. ämnet till träkuken hade jag fastspänt i skruvstädet. Och det var här jag stod och bearbetade mitt verk. 
Mot slutet, då man verkligen såg vad det var och jag hade kommit till en blank fin lyster, på träkuken, stod jag som vanligt och handputsade. Jag hade det fina sandpapperet i i handflatan och jag hade ett prydligt runkgrepp om träkuken och så bearbetade jag den frenetiskt upp och ned.
Då kommer en granne, i något ärende, han passerar ju givetvis då den öppna dörren in till redskapsboden där jag står och runkar på en träkuk.

”Vad gör du?” Frågar han. Och ser lite lätt förfärad ut.
”Ja, jag gör en träkuk.” Svarar jag. Och känner hur jag blir generad? Fast jag försöker se ut som om det är det jag brukar göra. Jag har fortfarande kvar mitt handtag om träkuken med höger hand.
”Jaha, varför då da? Vad ska du ha den till?” Fortsätter grannen. Och ler lite lurigt.
”Den ska bli en present.” Upplyser jag.
”Till vem då?” Vill han veta. Och jag ser att han slappnar av en smula.
”Mamma.” Svarar jag och inser hur utomordentligt underligt detta låter.

Grannen blev alldeles tyst, tittade på mig och gick. Han glömde tydligen av vad det var han egentligen kom för.
(Jag har för mig att grannen återkommer, smygande, med en kamera. Men detta är ytterst svaga minnesfragment som kan vara efterkonstruerade eller något som mitt psyke puttat ned i det undermedvetna?)
Denna händelse avskräckte inte min iver i att färdigställa detta konstverk. Jag fortsatte min bearbetning. Den sista behandlingen var med ytterst fin stålull. Med lödpenna brände jag in i träsockeln: ”Till Mor” (tror jag?)
Snygg låda införskaffades samt silkespapper. Ytterst vacker presentpapper med vackert passande snöre knutet till en burrig snörrosett. Och med en sedvanlig grattislapp.
Om jag inte minns fel så blev mor glad över att få en så snygg träkuk. Hon insåg att jag hade lagt ned min skäl och känsla i den.
Så var det då dags för ”uppställning” av Mor tillsammans med sina presenter. Och här får jag nog tillstå att jag var smått elak eller vad man nu kan kalla det. Men jag noterade att mor hade smugit in träkuken lite bakom de andra presenterna så den inte syntes.

- ”Tycker du inte att den är fin nog för att förtjäna främsta platsen.” Säger jag. Och då flyttar givetvis mor fram den, snäll som hon är.

Av någon märklig anledning blev denna välbearbetade träkuk för det mesta förvisad till ett golvskåp i köket och togs bara fram vid ”speciella” tillfällen? Undrar om den är kvar?


 
Grodor, ödlor, ormar och Alexander (1991)

Äntligen, vintern drar sig tillbaka. Våren är på väg. Nu är Grodorna på gång. Nu söker de upp pölar, dammar och diken för att söka sig en partner att para sig med och lägga rom. Vattenödlorna gör dem sällskap. Ja inte så att de parar sig med varandra, ödlor och grodor, nej, de håller till på samma ställen. Visserligen är vattenödlorna lite tidigare än grodorna.

Nu börjar en hektisk tid i naturen. Grönskan spränger fram. Däggdjuren som parade sig i höstas förbereder sin nedkomst, att deras bebisar skall komma. Fåglarna lockar till sig sina partners och bygger bo, lägger ägg och ruvar. Ormar och ödlor kommer fram ur sina hålor i den första sommarvärmen, så fort tjälen lämnat marken.
Hektiskt är det nu också för Alexander och hans kompis Daniel. Grodor, ödlor och ormar skall fångas och studeras. Ormar är speciellt intressanta. Bland annat därför att de är praktiska. Praktiska på så sätt att de är mycket användbara när man vill skrämma tjejer.
Grodorna väntar. Här skall fångas. Hink och håvar och så iväg.
— "Vart skall ni ta vägen!", ropar Alexanders mamma.
— "Vi skall fånga grodor," svarar Alexander.
— "Jaha, och om man heter Alexander och skall fånga grodor, vad skall man tänka på då?", säger mamma och ser lurig ut.
— "Stövlar", svarar Alexander och ser skyldig ut.
— "Precis, stövlar", säger mamma, med en triumferande uppsyn.
Fort på med stövlar, visserligen under stön och stånk. Men det går fort. Grodorna väntar. På dem bara!.
Alexander och Daniel skyndar iväg till sitt favoritställe. Ett bra ställe, mamma och pappa vet inte var det är. Det garanterar ostördhet.
— "Jag tycker inte om stövlar", säger Alexander.
— "Det gör inte jag heller", säger Daniel.
— "Det är svårt att springa i dom och dessutom är det ju inte blött ute", fortsätter Alexander.
— "Just de’", säger Daniel. "Jag kommer ihåg förra året, det är ingen idé med stövlar. Man blir ju blöt om fötterna ändå. Vattnet rinner ju över stövelkanten. Jag fattar inte varför morsor tjatar om stövlar, vi blir ju blöta om fötterna ändå?".
— "Jag tycker också att det är korkat. Man skulle ha såna där byxstövlar, som gick upp till halsen", säger Alexander.
— "Ja! Eller dykutrustning, då kunde vi simma ner under vattnet och ta grodorna med händerna, va häftigt", säger Daniel med en lycklig uppsyn.
— "Skithäftigt, och så kunde vi ha såna där harpuner, tjoff bara", säger Alexander och visar med händerna hur man spetsar grodor med en harpun.
— "Mamma skulle inte gilla det", säger Daniel tyst.
— I"nte min heller och pappa skulle säkert kolavippen", säger Alexander.
— "Du, Alex, vi fångar både honor och hannar, så lägger vi dem i hinken och kollar när de parar sig", säger Daniel och fnissar.
— "Danne, har du sett kuken på en groda?", undrar Alexander.
— "Nä, de’ har ja’ inte. Dom kanske inte har nån?", svarar Daniel.
— "Hur knullar dom då?", undrar Alexander.
— "Vet inte", svarar Daniel.
— "Nej, just de! Dom har ingen. Det har jag läst i en bok. Hannen sätter sig på honans rygg och klämmer sig fast, sen gör dom nåt? Och sen klämmer honan ut äggen, rommen, och när hon gör det sprutar hannen ut nåt. Nått vitt tror jag. Och sen är dom färdiga. Så gör dom. De’ har ja’ läst. Eller om det var farsan som sa’t?", säger Alexander upplysande.
— "De har jag också hört, i skolan tror jag", säger Daniel.
Pojkarna travar på. På väg till groddammen. De pratar vidare om hur många grodor de skall fånga. Hur de skall dela dem mellan sig. Vad de skall ha dem i. Hur mycket rom de skall ta med sig. Rom är skojigt. Speciellt när ynglen börjar röra på sig.
— "Nu är vi snart där, nu måste vi va’ tysta, smyg", viskar Daniel.
— "Va!", ropar Alexander.
— "Tyysst!", försöker Daniel viska, samtidigt som han viftar med ett finger framför munnen. "Vi måste vara tysta nu, annars pyser dom. Vi måste smyga."
— "Ja, ja, tyst med dej nu då", säger Alexander smått irriterat.
Sakta och försiktigt närmar de sig dammen, De sträcker på halsarna. Jodå, där finns grodor. De ser hur de rör sig, simmar omkring, hur huvuden tittar upp. De hör hur de kväker. Blorup, blorup, låter det, ungefär.
— "Aajj!!", vrålar Alexander. "Jävlars skit, aajj!!"
— "Tyst med dej, du skrämmer ju grodorna, va’ är det med dej, tyst!", manar Daniel.
— "Myror! Pissmyror, jag har fått pissmyror innanför byxorna! Aj! Skit! Hjälp mig, då!", ropar Alexander, vädjande till Daniel.
— "Hur då? Jag vill inte ta i dig, då får ju jag pissmyrorna på mig. Ta av dig byxorna!", säger Daniel i ett försök att vara hjälpsam. "Aajj!!" Vrålar han sedan. "Aajj!! Oohh!! Dom är på mej också!"
Tjutande och hoppande flaxar nu pojkarna omkring och försöker få av sig sina byxor. Det visar sig att de måste ta av sig alla sina kläder. Försiktigt hade de lagt sig precis rakt på ett rödmyrebo och det tyckte inte myrorna om. Givetvis stördes friden vid dammen och grodorna gömde sig, nere i bottenslammet. Inte ett liv syntes. Bara två pojkar, nakna, hysteriska. Ruskande och borstandes sina kläder. Fulla med små ilsket röda märken på ben, stjärtar, magar, ryggar och armar.
— "Du har en i håret", tjuter Alexander, åt Daniel.
— "Var då! Var då!" Skriker Daniel och studsar upp och ned samtidigt som han låter händerna fara genom håret som en visp.
— "Den är nog borta nu, jag ser den inte", säger Alexander i något lugnare ton. Daniel lugnar ned sig.
— "Fy fan, säger Alexander, jag hade en på snoppen. Det svider, kolla alldeles rött, här, här på sidan."
— "Jag hade fyra stycken på pungen, det känns inte alls bra. Vad skall vi göra?" Undrar Daniel.
— "Det går nog över. Vi tar på oss. Jävla skitmyror", morrar Alexander och tittar med mörka ögon på den plats där rödmyrorna huserar och med gott resultat försvarat sitt revir. "Vi slår ihjäl dom! Vi ger igen", säger han, och ser vild ut.
Pojkarna tar på sig sina kläder som de vrängt in och ut femtioelva gånger. Beväpnar sig med var sin stor trädgren och förklarar myrorna krig. Med vikingars vansinne går de lös på rödmyrebot. Hoppar, slår, vrålar, skriker och tjuter. Givetvis är det myrorna som går segrande ur striden. Allt piskande och hoppande gör att myrorna far upp i luften och hamnar på pojkarna. Tjutande och skrikande lämnar pojkarna myrorna. Sliter av sig sina kläder för andra gången. Nu är de hysteriska. Det tar gott och väl tio minuter innan de lugnat ned sig såpass att de mer noggrant kan syna sig själva och sina kläder. De bestämmer sig för att denna sida utav dammen är dålig. Ingen bra plats. Den andra sidan ser mycket bättre ut. Något slakna lommar de runt dammen. De finner en hyfsad utkiksplats.
— "Förra året fanns det inga myror där", upplyser Daniel. "Fan, va det svider."
— "Pappa säger att man inte skall bry sig om att det svider, det går fortare över då", säger Alexander.
— "Din farsa, är han lite dum i huv’et, eller?" Vill Daniel veta.
— "Knäpp är han, men det funkar på myggbett, jag har provat", svarar Alexander och ser ut som om han inte alls tror på vad han säger.
Pojkarna står ett tag och spanar. Efter några minuter börjar det röra sig i vattnet. Grodhuvuden börjar sticka upp. Vattenlöpare far över ytan och bildar ringar som drar till sig deras uppmärksamhet.
— "Där, Danne", viskar Alexander. "Där borta vid grenen kommer en, rakt mot dig. Ta den med håven."
Daniel når inte riktigt. Han måste kliva ut lite i dammen. Tur att han har stövlar. Försiktigt för han ned först den ena foten sedan den andra. Han står helt stilla. Grodan rör sig sakta, mycket sakta, mot den plats där Daniel står. Sakta sjunker Daniels stövlar ned i dyn.
— "Det rinner ned vatten i dina stövlar", upplyser Alexander.
— "Jag märker det", svarar Daniel med en fånig min.
Bägge studerar de hur Daniels stövel fylls med vatten. Snart är även den andra stöveln vattenfylld. Daniel rör sig inte. Här gäller det att inte skrämma iväg grodan, som nu är inom räckhåll för håven. Ytterst försiktigt för Daniel håven närmare den plats där Grodan är. Han fixerar grodan. Han koncentrerar sig, siktar. Svisch! Med en snabb rörelse är grodan fångad.
— "Här, ta håven", säger Daniel. "Jag sitter fast I botten. Jag kan inte röra mig."
Alexander tar emot håven. Tar upp grodan. Håller den I handen. Med en experts uttryck I ansiktet, vänder och vrider han på grodan.
— "En hane", konstaterar han. "Den är liten och smal." Stolt lägger han grodan i hinken.
Daniel kämpar för att komma loss. Han måste hjälpa till med händerna för att dra upp stövlarna. Han kommer upp. Sätter sig vid dammens kant. Tar av sig stövlarna.
— "Kolla!" Säger han till Alexander. Sakta tömmer han stövlarna. Vattnet forsar ut. De var välfyllda.
— "Du har nått svart gegg på din ena socka", säger Alexander och pekar.
Daniel för ned handen för att ta bort gegget. Snabbt drar han tillbaka handen. Stirrar med fasa på gegget.
— "Fy tusan, va läbbigt. En blodigel! Uhää", låter han och ser ut som om han fått minst sju citroner i munnen.
Med en pinne petar han på blodigeln. Den vrider sig, drar ihop sig, slingrar sig och ser jätteäcklig ut. Den vill inte frivilligt lämna Daniels socka.
— "Tänk om den biter sig fast", säger Daniel med ett förfärat ansiktsuttryck.
— "Inte genom sockan", svarar blodigelexperten Alexander.
Med en sprättande rörelse med pinnen far blodigeln iväg. Daniel ser genast lite mer lugnare ut. Han börjar dra av sockarna. Viker ihop dem och vrider ur det dyiga vattnet. När han är klar, tar han på sig sockarna och stövlarna igen. Känns inget vidare. Men det var det värt. Grodan inhåvades. Priset, blöta fötter, anses mycket rimligt. Färdig med sina plaskvåta fötter börjar Daniel åter rikta uppmärksamheten mot dammen och vad som kan komma att dyka upp.
— "Alex", viskar Daniel. "Där borta vid grenen som sticker upp", ser du!
— "Ja, jag ser", viskar Alexander tillbaka.
En vattenödla simmar lugnt strax under vattenytan. Intet ont anande om det förestående hotet. Att bli infångad, av ett grodproffs. Alexander för håven I position. Med en snabb spjutliknande rörelse plaskar håven i vattnet. Fort upp med den. Alexander stirrar ned I håven.
— "Ja’ missa’ den. Han var för snabb." Förklarar han samtidigt som han vränger håven för att tömma den på slemmiga växter och dy.
— "Du plaska för mycket", upplyser Daniel och ser anklagande på Alexander.
— "Fånga den du då!" Svarar Alexander med en halvlömsk min.
— "E’ du dum eller? Den har ju simmat till hotaheiti nu", säger Daniel och stirrar tomt framför sig. Koncentrerad på vattenytan.
Alexander bestämmer sig för att placera sig en bit ut i dammen. Han vill inte upprepa misstaget med ödlan. Han går ut en bit. Trampar upp och ned lite för att känna hur bottnen är. Den verkar relativt fast. Här sjunker nog inte stövlarna ned. Daniel sitter vid kanten och stirrar. Alexander står en bit ut och stirrar. Ingen säger något. De är mycket koncentrerade. En skata kraxar I något träd. De hör andra barn leka en bit bort.
— "Bara dom inte kommer hit", säger Alexander.
— "Hm", mumlar Daniel.
Daniel fixerar något med blicken. Det ser ut som ett grodhuvud. Det rör på sig. Det rör inte på sig som ett grodhuvud. Grodor rör sig ryckvis. Detta huvud rör sig glidande. Daniel är som förhäxad. Plötsligt förstår han vad det är, en snok. Och snoken är på väg rakt mot Alexander. Närmar sig honom bakifrån.
— "Alex!" Halvropar Daniel. "Det kommer en snok, rakt mot dig, bakom dig. Ta den!" Skriker han.
Alexander vrider på huvudet, ser snoken komma rakt mot honom. Vilket byte! Han fortsätter rörelsen med resten av kroppen. Daniel är som förstenad. Han ser och kan inget göra. Han ser hur Alexander vilt flaxande med armarna, ramlar handlöst, rakt över snoken. Baklänges. Ett jätteplask. Hela Alexander försvinner under vattnet. Ett ögonblick är det bara knäna som sticker upp.
Huvudet ploppar upp ur vattnet. Med ögonen vilt stirrande försöker Alexander säga något. Slemmiga växter och äcklig dynga glider ned över hans ansikte. Förtvivlat försöker han resa sig upp. Det går inte. Stövlarna sitter som skruvstäd i botten.
— "Hjälp", piper Alexander.
Daniel vet inte om han skall skratta eller skrika. Med gapande mun står han där, fötterna känns som bly.
— "Jag kommer inte upp!" Säger Alexander, med en något mindre pipig röst.
Förtrollningen bryts. Daniel kommer och hjälper Alexander att komma upp. Med gemensam ansträngning får de loss stövlarna. Alexander är drypande våt. Han ser läbbig ut. Och han stinker.
— "Jag går hem och byter", säger Alexander.
— "Ja’ me’", säger Daniel. Som inte precis blev torrare av att hjälpa Alexander.
— "Såg du vart ormen tog vägen", frågar Alexander Daniel.
— "Den, den är väl stendöd. Du ramla rakt på’n." Svarar Daniel.
Alexander får ett oroligt uttryck i ansiktet. Han kikar försiktigt innanför tröjan, skakar på byxbenen.
— "Tänk om den är i kläderna", säger han förfärat.
— "De’ skulle du känna", säger Daniel.
— "Jodu, just nu känns det som jag har hundra ormar innanför kläderna." Inte ett dugg övertygad om Daniels påstående.
Med den jättelika fångsten, en groda, klafsar Daniel och Alexander hemåt. De fryser. Bägge funderar de på hur de skall bära sig åt när de kommer hem. Har de tur är inte deras mammor inne just då. Men enligt lagen om alltings djävlighet, är de troligtvis det. Skäll och “vad var det jag sa” och “typiskt dej” och liknande. De bägge utbyter blickar. De tiger i dystert samförstånd. Först kommer de till Daniel. En lapp på dörren.
 
Kommer strax, är i stan. Mamma.
 
Med totalt uttryckslöst ansikte stirrar Daniel på lappen. Läser den flera gånger.
— "Det är ingen hemma. Dörren är låst. Jag kommer inte in." Konstaterar Daniel högt för sig själv.
— "Vi går hem till mej. Du får låna kläder av mej, så länge." Säger Alexander.
Inte ett dugg upplivade, utan på ett mycket dystert humör, går de till Alexanders hem.
Något gnager i Alexander. Han kan inte komma på vad. Något är det som inte stämmer. När de är nästan framme, kommer Alexander på vad det är som inte stämmer. Innan de bestämde sig för att fånga grodor, sa Alexanders mamma att hon skulle åka och handla kläder. Flera gånger sa hon till Alexander att inte glömma nyckeln, om det var så att han hade tänkt sig att gå ut. Alexander kommer mycket väl ihåg detta. Han kommer också ihåg att han tyckte att hans morsa var en tjatmorsa. Det är klart att han kommer ihåg nyckeln, vet han att han tänkte. Alexander vet att han glömde nyckeln. Det är han bergsäker på. Han är tyst. Han säger inget till Daniel. Nu fryser han något fruktansvärt. Med andlös spänning tar han i dörrhandtaget. Låst. Utan att säga något tittar han på Daniel. Denne tittar tillbaka. Ingen behöver säga något. De blänger på dörren och dörrhandtaget. Inget händer. De står där och blänger, och fryser. De känner sig mycket ynkliga.
— "Vad gör vi nu", säger Daniel och hackar tänder.
— "Vet inte", svarar Alexander med darrande stämma.
— "Vad har ni gjort", hör de en röst fråga, bakom dem.
En tjej, av allt, en tjej. Inte nog med det. Denna tjej, är klasskamrat med Daniel. Tjejen ser mycket lycklig ut.
— "Kom hit!" Vrålar hon. "Kom och titta på Daniel och Alexander. Skynda er!"
En hel hop tjejer kommer springande. Alexander och Daniel tittar tomt på varandra. Alexander tänker att han tar grodan och placerar den mitt i fejset på den tjutande tjejen. Strax är de omringade av hoppande och tjutande tjejer. Som öser ur sig kommentarer som inte alls uppskattas av pojkarna.
— "Vad är det som händer?" Hör de en mansröst fråga.
— "Pappa!" Ropar Alexander. "Skynda dig! Vi fryser ihjäl. Daniel är utelåst och jag glömde nyckeln och vi har dumpat och jag har ramlat i dammen." Fortsätter han, i ett enda andetag.
— "Jag ser att ni är blöta", konstaterar Alexanders pappa. "Ni får ta av er kläderna här utanför. Ni går inte in i det där!" Fortsätter han och ser mycket bestämd ut.
— "Här ute!" Utropar Alexander förfärat. "Det går inte. Här är ju tjejer! Och Kallt, vi blir sjuka."
— "Skulle ni ha tänkt på, ta av er, här ute. Tjejer eller inte. Av med kläderna." Fadern är obevekligt grym. "De där stinkande plaggen får vi lägga i en hink."
Den fruktansvärt grymme fadern öppnar dörren. Blänger strängt på pojkarna, går in, stänger dörren. Lämnar pojkarna åt detta fruktansvärt grymma och pinsamma öde. Under jubel och tjut, påhejade av tjejerna, tar pojkarna av sig kläderna. Fadern öppnar dörren, räcker fram hinken. De lägger sina stinkande, drypande plagg i den.
— "Kallsingarna kan ni behålla på, så roligt skall inte tjejerna få", säger den nu något mindre grymme fadern.
Alexander ser hur hans pappa njuter. Han ser hur hans pappa tar in varje detalj. Han ser hur hans pappa kommer att återge detta för systern, mamma och hela tjocka släkten och alla andra. Alexander försöker döda sin far med blicken. Det funkar inte.
— "Se inte så lömsk ut, kom in nu, in i duschen, bägge två, sätt fart!" Kommenderar den elakaste av elaka.
Väl i duschen under de värmande vattenstrålarna börjar pojkarnas sinnen mjukna.
— "Himla tur att din farsa kom", säger Daniel.
— "Ja", känner sig Alexander tvingad att svara. Tänker han efter och känner efter, tycker han det också. De kommande gliringarna får han bjuda på.
När pojkarna duschat färdigt och står och torkar sig. Tittar de på varandra. De börjar skratta. De skrattar hejdlöst. De måste ha sett urfåniga ut, där vid dörren. De skrattar åt Alexanders ryggplask. Fadern öppnar dörren till duschen och undrar vad som står på. Då skrattar de ännu mer.
— "När ni flabbat färdigt finns det varm choklad och ostmackor i köket. Jag har lagt fram torra kläder åt er i hallen." Upplyser den nu mycket snälle fadern.
— "Bra farsa du har", säger Daniel.
— "Toppen", konstaterar Alexander.
Vid matbordet, ger sig inte fadern förrän han fått veta alla detaljer. Efter en stund kommer den färdigshoppade modern hem. Hon vill veta vad det är som stinker så förfärligt. Fadern upplyser henne om att de stinkande föremålen befinner sig under rengöring i tvättmaskinen. Pojkarna får själva berätta sina eskapader för den mycket lättroade modern. Alexander och Daniel kommer överens om att de imorron skall ägna sig åt att fånga kopparormar. Grodorna får vara ifred ett tag, bestämmer de sig för. Detta tycker fadern och modern är ett klokt beslut. Nöjda med utvecklingen bänkar sig pojkarna framför TV:n. He-man ockuperar TV-rutan. Trötta, men torra och trots allt nöjda låter sig pojkarna roas.
 
SLUT


 
Katten Linus ”dyker” (2005)

Under den period i mitt liv jag gick hemma och väntade på att få komma till och bli opererad i min nacke köpte vi både hund och katter.
Katterna är av rasen Rag Doll. Två pojkar ur samma kull. De fick namnen Abbe och Linus. Den större, Abbe, blev min katt och den mindre, Linus, blev hustruns.
Bägge två kan betecknas som ganska fega, ingen upptäckarlusta precis. Hoppar inte upp på en yta om det är högre än 90 cm t.ex. Men var det något som tvunget skulle undersökas så var det dock Abbe som var något modigare.
Vi har balkonger åt två håll, öster och väster. Som på de flesta balkonger hade vi också ett galler. Katterna satt ofta där med huvudet stickandes ut och kikade på omgivningarna. Vi bor på andra våningen. Under oss har vi en granne med gräsbevuxen tomt åt bägge väderstrecken. På baksidan, balkongen åt öster, avgränsas granntomterna av en Måbärshäck.
Det som nu händer skedde när jag inte var hemma och katterna var väl nästan ett år gamla. Hustrun gick och pysslade. Från baksidan hör hon plötsligt ett avgrundsliknade kattvrål. Hon rusar ut på balkongen och tittar ned. Där ligger Linus, uppe på Måbärshäcken. Alla ben pekar rakt ut från kroppen. Och han skriker konstant, högt och hysteriskt.
Hustrun rusar ut på framsidan, ned för spiraltrappan, rundar gaveln och till grannens tomt, på baksidan. Då har även grannen kommit ut för att undra vem eller vad det är för något som håller på att dö eller vad.
Linus har då lyckats ta sig ur busken och sitter förskräckt i ett hörn på grannens altan – och skriker, fortfarande lika högt och hysteriskt. Hustrun lyfter upp katten och den lugnar sig genast.
Strax efter detta kommer jag hem och får historien berättad för mig. Och jag blir förevisad platsen för händelsen. I häcken ser man en fördjupning, efter katten. Den fördjupningen var kvar en rätt så lång tid.
 
Vad kan ha förmått denna i vårt tycke fega katt att ta ett sådant språng? Det får vi aldrig veta. Däremot kan jag anta att katten trodde att det där gröna som var närmre än det där andra gröna lite längre ned nog gick att hoppa till. Ingen av katterna hade fram till den dagen varit ute och fått trampa på vanlig mark och då givetvis inte gräs heller.
 
Efter den händelsen satte vi sådant där grönt kompoststängsel för balkonggallren.
 
Och en lägenhet på nedre plan, med en liten tomt, står på hustruns önskelista.




 

Kommentarer?: nisse@ngn.nu Copyright © NGN-Konsult 2005 Uppdaterad: 2011-03-28