| DeoStick 2005 |
|
|
Min mycket
gode vän berättade om en lustig upplevelse.
|
|
Ni
vet vad RollOn är? "Mumma" kallar vi det i vårt hem. Jag har en längre
tid använt sådan där Gel som man kan smeta på under armarna, från
Gilette.
|
|
Detta
noterade min gode vän. Och berättade då om första mötet med ett s.k.
DeoStick. Samma som jag använder fast med en hårdare massa.
|
|
Vännen
var mycket imponerad över varaktigheten på dessa DeoStick. Dock
upplevdes doften och effekten som lite "svag".
|
|
Efter
ett bra tag, det kan ha varit veckor, var det något som nöp till i
armhålan på min gode vän.
Vid en närmare undersökning om vad det var som orsakade "nypet" i
armhålan upptäcktes någon slags plast, på DeoSticken, som gick att
pilla bort.
|
|
Det
visade sig att min gode vän inte uppmärksammat att det satt en
genomskinlig skyddsfilm på DeoSticken.
Därav förklaringen till den "svaga" effekten och att den var så
otroligt dryg!
|
|
Jag
hade säker hamnat i samma situation, men i mitt fall består
skyddsfilmen av en tunn metallfolie så det går inte att missa.
Och du Vännen, jag hoppas att det var OK att berätta det på det här
sättet?
|
|
|
|
|
|
| Affären (ca 1984) |
|
|
Jag
har två barn, en pojke och en flicka. Flickan är äldst. Barns
spontanitet och hjärtliga ärlighet är något fantastiskt fint.
Egenskaper, man som förälder skall vårda ömt. Nu är det dock så att
samma egenskaper kan ställa till en del förtret. Så kallade pinsamma
situationer. Om man som förälder är obetänksam, å det är man ju ibland,
eller?
|
|
Denna
händelse utspelade sig i ett klassiskt affärskomplex. Strategiskt
placerat mitt ute på en slätt, i Vänersborg, Torpa-Hallen tror jag det
hette på den tiden.
|
|
Tänk
er nu en pappa, som är på relativt gott humör. En dotter som är på ännu
bättre humör, prathumör. Runt tre år gammal, fredag eftermiddag, massor
med folk. Pappan något stressad, men på gott humör. Dottern pratar,
pratar, pratar...
Hon pratar så in i norden, så hon "drar uppmärksamheten till sig". Hon
ställer den ena tokiga frågan efter den andra, som barn måste göra för
att lära sig något.
Sedan händer det, pappan (jag) tappar tålamodet. Dock tappar han det
mycket behärskat.
Han lutar sig fram, mot sin dotter och säger något. Ohörbart för
omgivningen. Pappan avlägsnar sig sedan, mot smöret. Med en känsla av
att ha imponerat omgivningen. Han fick tyst på dottern. Efter inte så
värst många steg, hörs en röst, med klar, hög och tydlig stämma. Som
låter som följer:
"DU KAN HÅLLA KÄFT SJÄLV!"
I några tiondelar av en sekund, var det knäpp tyst, i den närmaste
omgivningen. Sedan utbröt ett behärskat skratt.
Detta var ett av de tillfällen då jag rodnat och haft en känsla av att
liksom kunna försvinna upp i tomma intet. Men se det gick inte, Jag
fick allt stå där med skammen. 1-0 till dottern.
|
|
|
|
|
|
| I Muggen (1981 december) |
|
|
Det här är en
berättelse som brukar få omdömen som: "Det måste sett helfestligt ut."
eller "Hur kunde du?"
|
|
Den
handlar om vår lille son. Han var så där liten och go som bara en unge
på 17-19 månader kan vara. Stapplade och gick, slog i och skrek,
fortsatte och gjorde nya fantastiska erfarenheter och upptäckter. En
blandning av förtvivlat illvrål och upptäckarens glädjetjut.
|
|
Jag
vill minnas att jag uppehöll mig i vårat vardagsrum. Jag tror att jag
sysslade med att färdigställa några akvareller. Jag är nämligen
amatörkonstnär. Det var bara sonen och jag hemma. Ni vet säkert också
att sådana där små änglar är ganska bra på att hitta saker. Saker som
de tycker är våldsamt underhållande. Samma saker upplever inte
föräldrarna lika underhållande. De upplever dem snarare som ett
bedrövligt elände.
|
| Jag satt i
vardagsrummet. Fullständigt uppslukad i skapelsens euforiska grepp. |
|
Som i
ett töcken. Hörde jag långt, långt bort små rop. Små ynkliga rop. Ju
mer medveten jag blev, om min omgivning. Desto närmre kom de ynkliga
ropen. Ropen lät nu som ynkliga tjut. Sådana där läten sätter igång en
hel radda med mekanismer i människokroppen. Skulle allihop beskrivas, i
detalj, så skulle inte en mansålder räcka. Tro mig.
Jag sprang upp, lokaliserade ljudet och rusade mot ljudet. Med en sådan
där lagom känsla av obehag. Att det hade hänt något otäckt. Alla
föräldrar har denna känsla jämt. Jag sprang till badrummet, därifrån
kom ljuden.
|
|
Jag
sliter upp dörren. Blir stående. Alldeles stel, stel av motstridiga
känslor. Vad skall jag göra? Vill jag minnas att jag tänkte. Innan jag
började skratta. Sonen hade försökt nå kranen på handfatet. Vägen dit
gick via toalettstolen. Det var bara det, att han hade halkat ned i
den. Och där står han, den lille. Han står där och liksom juckade upp
och ned. Han var högröd i ansiktet. Han försökte komma upp. Med det
gick inte. Han satt fast. Sonens ynkliga tjut hade nu övergått till
förtvivlade rop. Han såg mycket lidande ut, den lille.
Och där står jag, i dörröppningen. Stelheten varade bara någon sekund.
Jag hade fattat mitt beslut. Med risk för min sons framtida psykiska
hälsa, sprang jag tillbaka till vardagsrummet och hämtade kameran.

Därmed förevigade jag detta mycket unika tillfälle. Jag drog sedan upp,
den nu djupt lidande lille sonen, ur toalettstolens sugande grepp. Det
lät som när man gör rent ett avlopp, med en slurp, om ni förstår vad
jag menar.
|
|
Jag
vill också minnas att jag hade svårt att koncentrera mig resten av
dagen. Jag bröt ut i fullkomliga skrattkonvulsioner. Dessutom var jag
mycket noga med att följa sonens förehavande, resten utav dagen. Vem
vet. Han kunde ju ha hittat på något ännu festligare.
|
|
|
|
|
|
| Älgjakten (70-talet) |
|
|
Sista halvan
på 70-talet hände det. Det var på sommaren. Vet ni var Sveriges Konung
brukar jaga Älg? Precis, på den där kullen, vid Vänerns södra spets,
Hunneberg.
|
|
Jag
vet inte, hur det är just nu, men när detta hände, var Halle- och
Hunneberg Europas Älgrikaste marker. Skråen vet, var det inte Världens
rikaste? Jag minns inte så tydligt. Massor med Älg, var det i alla fall.
|
|
Vi,
min hustru och jag brukade allt som oftast åka upp på dessa kullar och
kika på Älgarna.
Vid ett utav dessa tillfällen hade vi två kompisar med oss. Det var en
solig och vacker dag. Lugnt och fridfullt. Våran biltur gick till
Halleberg. Halleberg är mycket mindre än Hunneberg. Varför chanserna
att få se en Älg är 1:1. 100% alltså.
|
|
Vi
behövde inte rulla så värst långt innan vi fick syn på våra Älgar.
Fridfullt tuggande ute på ett hygge, cirka 20 - 30 meter från vägen.
|
|
Vi
stannade bilen, klev ur, alla fyra plus vår Colliehund Molly. Hon var
också med. Vi ställde oss vid vägkanten och beskådade detta ståtliga
majestätiska djur. Vi stod där och bara njöt. Småpratade lite om hur
många Älgar vi såg. Vilket kön det var. Deras eventuella ålder.
Det var då det hände. Hände och hände, jag fick en idé. Idén bestod i
att jag fick för mig att klappa den närmaste Älgen på huvudet.
Nu är det så med mig att får jag en idé så är jag mycket svår att
stoppa.
- "Vad ska du göra?" Ropade de andra.
- "Klappa Älgen på huv'et." Sa jag.
Så var det med det.
|
|
Vägen
fram till Älgen var lite tuvig och något snårig. Detta hindrar inte en
Viking! Jag stannade upp då och då, för att se om Älgen var med på
noterna så att säga. Älgen var med. Fridfullt tuggande.
Så var det då bara cirka två meter kvar. Jag stannade. Fixerade Älgen
och fylldes av dess imponerande ståtlighet. I naturlig storlek är en
Älg jättestor!
Alldeles intill Älgen fanns en stubbe. Jag såg, att om jag ställde mig
på stubben så skulle jag kunna klappa Älgen på huvudet. Två steg,
högerfoten upp på stubben.
|
|
Precis
i det ögonblick som resten utav kroppen skulle följa efter högerfoten,
tittade jag upp. Samtidigt vrider Älgen på huvudet, spänner ögonen i
mig och lägger öronen tätt bakåt.
När hästar gör så är de förbannade. Nu var helt uppenbart denna Älg
urförbannad! Jag blev något så fruktansvärt rädd.
Det där med klapp på huvudet, de fick nog vara, kommer jag ihåg att jag
tänkte. Fel, jag tänkte inte alls! Jag var livrädd.
En sakkunnig sa mig en gång: Kommer en Älg emot dig så stå still, den
väjer i sista stund.
Skitsnack. Jag befann mig redan i "sista stund". Älgen hade mord i
blicken.
Det var bara att "vända på klacken" och "ge järnet". Och det gjorde
jag. Jag sprang utav h-e. Med flåset bokstavligen i nacken.
|
|
Givetvis
förstår också min publik sammanhanget, samtidigt som mig. Älgen
anfaller!
Samtidigt som jag började springa, började min publik också att
springa, mot bilen.
Avståndet till bilen var ca 20-30 meter, för mig, cirka 2-5 meter, för
publiken. I princip kom vi fram samtidigt, till bilen. De andra
bråkdelen före. Våra kompisar hade hunnit in i bilen. Nu blockerades
dörren av hustrun och hunden.
|
|
Med
den fart jag hade fick jag fortsätta. Det var ju jag som hade Älgen
efter mig! Jag fick stopp vid bilens bakparti. Älgen tornar upp sig vid
frampartiet. Älgen gjorde ett frustande och hystade upp frambenen i
luften och lunkade sedan in i skogen.
Räddad! Nu först kom jag in i bilen.
|
|
En
bit bort stod ett annat gäng och jublade. En utav dem hade en
filmkamera. Jag ångrar nu att jag inte tog reda på vem detta var.
|
|
Denna
händelse har medfört att jag nu har en mycket stor respekt för Älgar.
Vad jag kan förstå består respekten av något som kallas Älgfrossa. Tack
vare detta har jag utvecklat en slags Älgfobi. Dock en mycket mild
form. Jag kallar det som sagt för respekt.
|
|
|
|
|
|
| Pappa på styltor
(1985) |
|
|
Vem har inte
prövat att gå på styltor? Jag får nog säga att jag är en hejare på att
gå på styltor. Till barnens stora förtjusning tillverkade jag en gång
ett par styltor.
Två rundstavar och ett par fastskruvade träklossar.
Barnen hade våldsamt roligt när de emellanåt hetsade mig till att
bestiga styltorna. De sprang runtomkring mig och försökte få mig att
rasa ned i backen.
De älskade se sin pappa krälandes på marken. Till barnens stora
besvikelse, däremot, är jag som sagt en hejare på styltor.
Jag kan stå still på stället, gå korta steg, långa steg - nästan
springa, gå baklänges och svänga runt - på en femöring. Så det blev
mest jag som jagade dem. Vad gjorde det, de var ändå vansinnigt
förtjusta åt denna lek, speciellt då jag tappade balansen och smällde i
backen.
|
|
Några
år tidigare, när jag var i Danmark och spelade badminton. Såg jag en
sån där människa som gick på jättestyltor. Han blev en sådär fyra meter
hög.
Detta hade tydligen gjort ett djupt och oförglömligt intryck på mig.
En sommardag, 1985, var barnen och jag ensamma hemma. Hustrun slet ihop
livets nödtorft, godis och leksaker, enligt barnen.
Denna dag satt barnen och jag på vår trapp och funderade. På vad vi
skulle ta oss till. Hustrun hade bilen. Så vi satt där vi satt. Ja vi
bodde på landsbygden då, sex kilometer från närmaste kommunala
färdmedel, bussen.
|
|
Jag
liksom kände i hela kroppen att det var nåt på gång. Kroppen var full
av upptåg. Livslust, äventyr.
Det var då den där gubben på jättestyltor for fram och satte sig på
näthinnan.
- "Nu skall pappa gå på styltor". Sa jag.
- "Ja, ja, jaaa!". Ropade barnen, i vild förtjusning.
Jag hämtade styltorna. Gick in i huset och hämtade elastisk binda och
en rulle tejp. Här skulle gås på styltor.
|
|
Jag
satte mig på trappan och började linda fast styltorna på mina ben.
Normalt befinner sig stödklossen cirka 3,5 decimeter ovanför backen.
Jag vände alltså nu på styltorna så att stödklossarna hamnade 1,5 meter
ovanför backen.
Dottern såg mystisk ut och frågade:
- "Vad gör du?"
- "Det ska du få se, vänta och se." Sa jag, något mumlande.
Sonen teg och såg ut som om han tittade på en fullkomlig idiot...?...
När jag var nästan färdig med fjärde lindan utbrast dottern:
- "Aha!, du ska gå uppochned på styltor, aha, nu förstår jag, aha!" Hon
såg mycket fundersam ut blandat med en uppsyn av förväntad glädje.
Sonen var nu en uppsyn av förväntad glädje. Han såg mycket
förväntansfull ut.
|
|
Till
slut satt styltorna så pass stadigt så att jag kände mig nöjd.
Det skall väl inte bli någon match, tänkte jag.
Det är inte helt utan, men jag får nog erkänna att jag hade stora
svårigheter att ta mig upp, i stående ställning.
Vår trapp, var sådär precis för låg. Men med hjälp av husväggen och två
små ivriga, påtryckande barn, kom jag så till slut upp i stående
ställning.
Med fötterna en och en halv meter från marken. Det betyder att även
huvudet hamnar 1,5 m högre upp!
|
|
Där
stod jag. Ett krampaktigt grepp i husknuten var det enda som höll mig
uppe. Jag stod där jag stod. Kom inte ur fläcken. Ner var inte och
tänka på. Ett handlöst fall, på en och en halv meter? Jo jag tackar ja.
Skrubbsår, bruten arm och inget mer bad den sommaren. Nej tack!
Det gick liksom inte att ta sig tillbaka samma väg som jag kom. Trappen
var ju för låg. Dessutom fanns ju risken att jag med min lekamen skulle
krossa mina barn. För deras hjälp den vägen, var en förutsättning.
Där stod jag.
- "Jag kommer inte ned!" Ropade jag, upplysande, till mina barn.
- "Kan du inte komma ned?" Undrade dottern och började fnissa.
Sonen snurrade runt, viftade med armarna, hoppade upp och ned, och
jublade. Hans förväntningar hade åtminstone blivit infriade.
- "Är det säkert, att du inte kommer ned?" Undrade dottern, i en paus i
skrattandet.
- "Ja!" Upplyste jag henne, behärskat leende.
|
|
Nu
var goda råd dyra. Så här kunde jag ju inte stå. Jag såg Hustruns min
framför mig. Jag kunde också föreställa mig vad hon skulle säga.
"Men?, Nisse, vad gör du? Varför står du där?"
Vad skulle jag svara på det?
"Jag måste stå här, jag kommer inte ned. " Kunde jag ju förståss säga.
Nu var det bara det, att det var cirka sex timmar kvar tills Hustrun
skulle komma hem. Så vid det laget hade jag nog rasat ned av ren
utmattning.
Eller så hade säkert sonen sågat av eller ryckt till i styltorna. För
att hjälpa mig, så att säga. Nej, detta var ingen bra utväg. Här gäller
det att vara klipsk, fantasifull, ja allt.
|
|
Lösningen
på problemet var inte så långt borta. Det gäller bara att ta sig
samman. Lugna ned sig. Se nyanserat på situationen.
Fortfarande krampaktigt hållande i husknuten, förflyttade jag mig
mödosamt, mot trappen. Väl framme, instruerade jag dottern att lossa
lindan, på det ena benet.
Sonen fick jag hejdat med ett vrål. Han kastade sig givetvis över det
andra benet. Det hade inte varit så bra om bägge styltorna försvann
under mig samtidigt. Kross- och skrubbskador.
De fick samsas om vänsterbenet.
Så, lugnt och stadigt ned med foten på trappen. Loss med högerfoten.
Räddad, räddad från en mycket pinsam situation.
|
|
Hustrun
fick höra hela historien av de ivrigt gestikulerande och skrattande
barnen. Jag lovade mig själv att inte göra om samma misstag.
|
|
|
|
|
|
| Movieboxen (Våren 1988) |
|
|
Egentligen
började det hela dagen innan. Vi brukar hyra en moviebox emellanåt.
Barnen måste ju få sin beskärda del av video-tittar-behovet
tillfredställt. Som förälder får man i gengäld en behaglig stund, som
präglas av harmoni och tystnad. Om vi bortser från videooljudet.
|
|
Boxen
hyrdes på Egnahemsvideo i Vänersborg. På boxen står bl a en text som
upplyser hyraren om att "boxen träder ur funktion vid hyrtidens slut",
eller något liknande.
|
|
Vi
tittade på video den kvällen - hela familjen. Tidigt på morgonen nästa
dag var barnen uppe tidigt och skulle titta på mera video. Hustrun var
uppe och skulle hjälpa dem. Jag själv sov behagligt.
|
|
En
röst hörs från våningen inunder:
-"Nisse!... Nisse! Kom ned och hjälp mig, boxen är sönder!"
Halvvaken släpar jag mig ned till vardagsrummet. Hustrun visade mig att
det inte gick att få in kassetten. Jag försökte själv. Jodå, det gick
inte.
Kollade alla kablar, ström osv. Kassetten gick inte att få in.
Jag läste då återigen texten på boxen; "boxen träder ur funktion vid
hyrtidens slut". Det var väl själve den, tänkte jag. Dom måste ha glömt
att "omprogrammera" boxen. Jag får väl åka dit, så får dom fixa det
här, f-b:nat också.
|
|
På
med kläderna. Ut med bilen. Iväg till staden. In i videobutiken.
Av en ren tillfällighet råkar också en arbetskamrat till mig befinna
sig där. I videoärenden.
Jag beskriver min belägenhet och milda upprördhet för honom. Han ser
mycket betänksam ut.
|
|
Fram
till disken. Upp med boxen.
-"Låsmekanismen har trätt i funktion för tidigt!" Proklamerar jag med
hög protesterande röst.
Videobutiksinnehavaren tittar misstänksamt på mig - säger inget. Öppnar
boxen. Sätter i elsladden. Kopplar den till TV:n. Trycker på "EJEKT".
Ut kommer en kasset. Jag tappar hakan, spärrar upp ögonen, jag blir
paff. Kassetten trycks in.
-"Visst fungerar den." Säger hon.
Sammanhanget står klart för mig. Det var en kassett kvar i boxen -
därför gick det inte att trycka in en ny. Eftersom Hustrun hade varit
på boxen först - så existerade inte tanken att det skulle vara kvar en
kassett i boxen - detta trodde jag Hustrun hade tänkt på.
|
|
Jag
bryter ut i ett hysteriskt skratt. Arbetskamraten syns inte till, han
hade gömt sig. Villt skrattande tar jag boxen, ut ur lokalen. De övriga
närvarande såg lätt roade ut.
|
|
|
|
|
|
| Ormpresenten till
Mor (80-talet) |
|
|
Egentligen har
Mor fått två ormpresenter av mig. Och anledningen till att hon får det
är att hon har en relativt lindrig form av ormfobi. Det är alltså den
elaka sidan i mig som har roligt.
Den första ormpresenten Mor fick var en stora tyg-Boaorm i naturlig
storlek. Den gåvan gjorde jag inte så stort spektakel kring. Det gjorde
jag däremot med den andra. Den planerade jag noga.
|
|
Presenten
bestod i en av mig gjord tygapplikation av ormen Ka i Djungelboken. Jag
valde en passande papplåda och så såg jag till att min dotter var med.
Hon var väl då ca 3-4år eller nåt. Jag var noga med att hela tiden låta
henne bli medveten om varje steg. Och jag började med att fråga henne
vad det var för bild på tavlan. ”En orm!” Sa dottern. ”Bra!” Svarade
jag. Och sådär höll jag på. Vad var det jag tänkte lägga i lådan. Vad
la jag i lådan och varför gjorde jag lufthål i lådan och när allt var
inslaget och klart frågade jag återigen dottern: ”Vad är det som ligger
i lådan!”, ”En orm!” Genljuder dottern högt och ser lycklig ut och så
hoppar vi runt lite och applåderar.
Den manipulativa psykologiska suggestionen är fulländad.
|
|
Vi
reser till min Mor och jag ställer paketet på bordet och avlägsnar mig.
Av någon märklig anledning är min Mor ofta misstänksam när hon får
presenter av mig, även denna gång.
|
|
Så
hon vänder sig till den person som hon vet inte kan ljuga och som
alltid är ärlig, min dotter. Och det är sant, hon var sån. Så Mor
frågar min dotter: ”Vad är det i paketet och säg sanningen nu.” Dottern
svarar snabbt och övertygande och med lysande förväntansfulla ögon: ”En
orm!”
Mor blir nu uppenbart bekymrad och frågar för säkerhets skull dottern
om det inte är något skoj och dottern vidhåller, nejdå inget skoj det
är en orm i lådan. Och jag ler triumferande.
|
|
Mor
är inte feg av sig och så är hon ruggigt nyfiken så med hjälp utav två
stora stickor eller om det nu var blompinnar öppnar hon sakta och
mödosamt paketet och tar emellanåt ett skräckfyllt steg tillbaka.
Dottern ser överlycklig och förväntansfull ut och emellanåt pekar hon
på paketet och säger ”Orm!”.
|
|
Till
slut får då Mor upp paketet och liksom ryckvis smyger fram och ska kika
ned i paketet, dottern ”spelar” med och ser lite rädd ut hon också.
Givetvis blir Mor lättad när hon ser att det inte är en riktig orm.
Dottern strålar, hoppar upp och ned och pekar: ”En orm, en orm!” Och
jag känner mig som en omåttligt stolt manipulerare.
|
|
|
|
|
|
| "Barnmisshandel" (Sonen 80-talet) |
|
|
Detta är en
märklig historia som bottnar i den vidriga förekomsten av
barnmisshandel.
|
|
Vår
dotter sitter i dagisfrökens knä.
Hon berättar: ”Pappa han slog och han slog och slog.”
Dagisfröken undrar: ”Vem var det din pappa slog?”.
Dottern: ”Pappa han slog och min lillebror han skrek och skrek.”
Dagisfröken: ”Slog din pappa din lillebror?”
Dottern: ”Jaa.” Säger hon, nickar och ser lite lagom skrämd och ledsen
ut (har vi fått veta senare).
Dagisfröken frågar också lillebror och får bekräftande nickningar
tillbaka.
|
|
När
jag kommer för att hämta barnen tar den aktuella dagisfröken upp detta
med mig och hon berättar ovanstående.
|
|
Jag
blir tyst och tittar på mina barn, de ser lidande ut.
Då talar jag om för dagisfröken att det är alldeles sant. Jag slog och
barnen skrek. Vi hade kuddkrig!
|
| |
|
Man kan ju
undra var barnen fick infallet från att måla upp ett skojigt kuddkrig
på det där sättet? Dottern var 4-5 år och lillebror 2-3 år.
|
|
|
|
|
|
| Att
döda en Geting med ett "karateslag" (sent 70-tal) |
|
|
Jag var elev
på kirurgen 2 Vänersborgs lasarett. Eftersom getingarna var aktiva och
rätt så ”på” så bör detta ha varit på sensommaren.
På kirurgen 2 fikade man, när vädret tillät, ute på en balkong som
vätte mot söder. Det var fullt med folk som satt och fikade och jag kom
ut på balkongen. Eftersom det var fullt valde jag att stå, nära dörren.
Det var också elevens uppgift att svara på ”ringningar” när det var
fikapaus. Så det var liksom ingen ide att sätta sig.
Nåväl, nästan hela personalstyrkan sitter där i solvärmen och njuter av
fikat, då kommer fridstöraren. En geting! En del blir smått hysteriska
och försöker gömma sig? Andra tjuter lite lätt och några viftar ivrigt
med armarna.
Då hör jag mig själv säga: ”Ta det lugnt, man dödar dem med ett
karateslag i nacken.”. Scenen frystes, sedan säger någon, liksom på
skoj: ”Jodu, det skulle jag vilja se.”
Jag svarar: ”Kolla här!” Getingen kommer åt mitt håll och jag sätter
pekfingret mot tummen för att ”snärta till”, ni vet. När getingen är
precis framför mig ”snärtar” jag till med pekfingret. Träffar getingen?
Insekten far iväg i en båge och landar mitt på fikabordet. Då säger
jag: ”Så gör man.”
Någon vid bordet böjer sig fram och tittar på getingen, som är mycket
död, och huvudet hänger liksom lite på sned. Personen utbryter: ”Det
var som fan! Nacken är knäckt.”
Allas blickar riktar sig nu mot mig. Jag slår ut med armarna, höjer
axlarna lite, lägger huvudet på sned och säger: ”Vad var det jag sa?
Man dödar dem med ett karateslag i nacken.”
|
|
Resten
av den dagen kände jag ”mystiska” blickar riktas mot mig. Var det
beundran? Rädsla? Det kommer jag aldrig att få veta. Jag vet bara att
jag hade en sagolik tur och hade hur roligt som helst.
|
|
Nu är
det inte slut med detta. Några dagar senare; Scenen är den samma men
det är delvis ett annat ”arbetslag”. Jag är ännu inte närvarande.
|
|
Då
nämner en av personerna vid bordet att Nisse dödade en geting med ett
”karateslag”, häromdan. Lågmält skratt sprider sig över bordet.
Personen som säger detta blir irriterad över att inte bli trodd. Reser
sig och går och hämtar mig. Jag blir mer eller mindre utknuffad på
balkongen och personen säger: ”Visst dödade du en geting med ett
karateslag!” Jag svarar: ”Jajamensan!” Jag tittar in i ett stort antal
skeptiska ögon.
|
|
Då
kommer en geting flygande in över fikabordet? ”Kolla här!” Hör jag mig
själv säga. Getingen kommer åt mitt håll, jag ”spänner karatefingret”.
SNÄPP! Jag träffar getingen? Denna gång åker den åt andra hållet i en
vid båge och landar på balkonggolvet.
Personen som ”släpat” ut mig, går fram och tar upp getingen och släpper
den triumferande mitt på bordet och säger: ”Där ser ni! Och kolla
efter, nacken är av!”
Flera huvuden lutar sig fram och konstaterar att så är det. Nu vänder
sig ett antal smått förskräckta ögon åt mitt håll. ”Det är enklast så.
Man tar dem med ett karateslag i nacken” Säger jag, rycker på axlarna,
vänder mig om och lämnar en mycket förvånad ”publik” bakom mig.
|
| |
|
Det är de enda
två gångerna i hela mitt liv som jag lyckats med detta. Jag har försökt
senare men bara missat. Så, jag får väl leva på mitt ryckte?
|
|
|
|
|
|
| Ljusstöpning (70-talet) |
|
|
Detta är en
berättelse som gör mig lite illa till mods. Den är egentligen inte
rolig, den är hemsk och tragisk. Men är i typisk min stil. Det går att
klämma ur den lite rolighet. Om man har humor åt det svarta hållet till.
Detta utspelade sig i slutet på 70-talet inför Julen. Vi bodde i ett
flerfamiljshus, på 2:a våningen.
|
|
Jag
hade alltså fått för mig att stöpa ljus. Att köpa ljusmassa var det
inte tal om. Inte när man hade massor med ljusstumpar.
Någonstans hade jag läst att man kunde göra ljus i mjölkförpackningar.
Så jag tar en 2-liters mjölkförpackning. Gör ett litet hål i botten.
Gör en ordentlig knut i ena ändan av det snöre som ska bli ”veke”. Man
köper sådana färdigt (ljusvekar). Andra ändan trär jag underifrån in i
hålet i botten på mjölkförpackningen. Samma ända knyter jag sedan i en
penna och fäster det hela så att ”veken” är sträckt. Allt ser rakt och
snyggt ut.
|
|
Nästa
steg är att placera en kastrull på spisen som rymmer nästan två liter.
I med alla ljusstumpar och på med värmen. Inte för hög värme, bara så
stearinet smälter. Allt ser jättebra ut. Med en gaffel fiskar jag upp
alla omkringflytande små halvbrända ljusvekar.
|
|
Till
slut har jag tillräckligt med smält stearin för att fylla
mjölkförpackningen och få det där härligt stora mysljuset som ska pryda
vård vardagsrumsbord mörka höstkvällar.
|
|
Att
hålla en kastrull med nästan 2 liter smält stearin är ganska jobbigt så
jag ställer mjölkförpackningen i vasken. Så slipper jag hålla
kastrullen så högt upp. Sakta häller jag i det flytande stearinet.
Fyller ända upp tills det är ca 1 cm kvar. Jag ställer undan kastrullen
och studerar mitt blivande stora ljus med spänd förväntan och en viss
stolthet. FLOSCH! Låter det då. Botten går ur mjölkförpackningen och
ljusmassan rinner ned i vasken!
|
|
Typ:
”Jävlar-i-helvete!” är väl det jag tänker och sedan reagerar jag snabbt
med att sätta på varmvattnet. Jag ser ju den där ljusmassan framför mig
bilda en propp, nere i vattenlåset. Och oh, va pinsamt att behöva ta
dit vaktmästare för en sådan grej.
Tänker då att givetvis skulle jag hällt på bara lite grann i taget och
låtit det stelna i omgångar. Jo, jo, det går ju an att vara efterklok.
Varmvattnet rinner på så det verkar ju OK. Faran över. Gör rent i
vasken och försöker få bort alla spår av mitt pinsamma misstag.
|
|
Efter
”några timmar” stänger jag av varmvattnet. Jag gör bedömningen att nu
måste väl allt stearin vara borta ur avloppsrören.
|
|
Detta
var på förmiddagen. Vad jag gör sedan, det kommer jag inte ihåg. Men
någon gång på eftermiddagen ringer det på dörren och grannen under står
där och ser uppenbart bekymrad ut. Och frågar om jag vet något om
stearin? Jag ser väl antagligen lite frågande ut, men jag säger som det
är att jag tidigt på förmiddagen bar mig klantigt åt och nästan 2 liter
smält stearin rann ut i vasken. Men att det verkade vara OK nu eftersom
det rinner på bra.
Grannen tittade lidande på mig och frågade om jag i samband med
”stearinutsläppet” spolat en massa vatten. Javisst säger jag. Jag lät
kranen stå på i flera timmar, varmt vatten, för att det inte skulle bli
stopp.
|
|
Grannen
ser olycklig ut. Och säger sedan, med en röst lite gråtblandad och lite
ilska i, att allt det vatten jag spolat har hamnat i deras lägenhet.
Vaktmästaren hittade en stearinpropp strax nedanför deras avlopp. När
de kom hem var det vatten i hela lägenheten. Deras lilla svarta pudel
satt uppflugen i en fåtölj och såg ynklig ut.
När de började torka upp märkte de att det var något konstigt med
vattnet och när de tittade i köket såg de en slags hinna. Över hela
diskbänken, på och i alla lådor. Alla köksredskap hade en tunn hinna,
med något ”stelt, fett liksom. Golv och mattor var förstörda.
De hade tagit dit vaktmästaren som till slut hittade stearinproppen.
Det var först då de egentligen förstod att det var stearin. Och det var
då de bestämde sig för att kolla var det kom ifrån.
|
|
Jag
frågade om det var något jag kunde göra. Jag fick bara en blick till
svar. Jag fick senare veta att de slet i flera dagar med att få rent i
köket och köksutrustningen. Golven och mattorna samt vattenskador
ersatte och fixade försäkringsbolagen. Vårt bolag gick in och betalade
deras självrisk. Men jag kände mig fortfarande skittaskig över att allt
merarbete jag skapat aldrig skulle kunna betalas igen. Fy vad jag
skämdes! En ljusning i det hela var att de vid något tillfälle nämnde
att vaktmästaren gett mig beröm för att jag ”erkände” sådär ärligt,
utan vidare?
|
|
Det
närmade sig Jul. Så sambon (min blivande hustru) och jag bestämde att
vi måste ju ge våra olyckliga grannar någon uppmuntran. Så vi
investerade i en jättelik och tjusig Julgrupp.
Sedan vet jag inte vad som for i oss, för vi tryckte i ett rätt så
rejäl ljus i den och så skrev vi en lapp, med en text som i princip lät
enligt följande: ”Varde ljus, varde hopp! Hälsningar ’ljusstöparn’ God
jul!”
|
|
Det
var lite ”kyligt” ett tag efter Jul, men vi kom allt på god fot med
våra grannar inunder, igen. Och vi ses fortfarande, när vi råkas, och
vi pratar glatt med varandra. Men vi har aldrig pratat ljus.
|
|
|
| |
| Min orienteringsdebut (sent 70-tal) |
|
|
Jag kände att
jag ville springa. Men det var så attans tråkigt att bara springa utmed
en väg eller en markerad stig. Det var då tanken om orientering dök upp.
|
|
Av
vilken anledning jag åkte till Trollhättans Orienteringsklubb vet jag
inte men dit åkte jag i alla fall. Jag körde bil dit, en Saab V4.
|
|
Jag
hade ringt innan och gjort upp med en person om att jag skulle komma
och mycket riktigt i skidstugan fanns en ”gubbe” som väntade på mig.
Han satte en karta och kompass i näven på mig och förklarade att jag
skulle springa och hitta de markerade orienteringspunkterna så fick de
se vilken kategori de skulle placera mig i.
|
|
Detta
var tidig höst och klockan var väl sådär fyra, ungefär. Jag tackade för
allt och gav mig iväg. En snabb titt på kartan. Första kontrollen låg
utmed stigen, på vänster sida, uppe på en kulle, en bit norrut. Jag
satte av i ett rasande tempo. Passerade en bäck, en stigkorsning och
sedan en till. Efter ca 2 km började jag lura på om inte den där
kontrollen borde vara någonstans i närheten. Jag stannade och
kontrollerade på kartan.
|
|
Antagligen
hade jag sprungit fel vid förra stigkorsningen. Jag rusade tillbaka och
in på den andra stigen. Stannade efter ca 500 meter. Ingen kontroll?
Tillbaka till den första stigkorsningen och satte av utmed den andra
stigen. Efter 1 km tyckte jag att det var väl själve fan! Var är
kontrollhelvetet! Jag stirrade på kartan. Va fan, jag fick väl springa
tillbaka och börja om!
|
|
Alltså
tillbaka till utgångspunkten, ca 2 km. Flåsande stannade jag och
stirrade på kartan igen och sedan på naturen. Jag såg då en obetydlig
stig försvinna in lite till höger om den jag valt. Jaha, jag hade helt
enkelt slarvat och valt fel stig, från början. Det här var ju inte bra.
Jag började ana vilken klass de skulle placera mig i. Om det nu var
möjligt så ökade jag på tempot och störtade iväg utmed den nya stigen.
Efter en kilometer vek den av höger rätt ned för en brant? Jag
stannade, flåsade lite, tittade på kartan. För det första skulle inte
stigen svänga åt det hållet och för det andra skulle det inte slutta
nedför. Det började skymma lite lätt.
|
|
Nu
började jag bli desperat. Med ett antagligen vilt uttryck i ansiktet
sprang jag tillbaka, igen. Framme vid utgångspunkten stirrade jag
återigen hysteriskt på kartan, prickarna och alla linjer. Hysteriskt
snurrade jag runt och stirrade in i skogen. Kunde jag vara så fel? Jag
såg snart att kartan inte omfattade hela skogen. Jag vred lite på den,
kollade kompassriktningen, Jo det var möjligt, jag hade ”siktat” för
mycket åt höger. Det fanns en stig som gick mer åt vänster. Återigen
satte jag iväg i högsta tempo. Ned för en kulle hoppade över en bred
bäck och uppför en brant. Där stannade jag. Detta stämde inte? På min
karta fanns inte kulle, bäck, kulle. I den riktningen.
|
|
Jag
kände att jag likt en frustrerad Tarzan ville vråla rakt ut i min
förtvivlan. Tillbaka till starten igen. Blicken for irrande fram och
tillbaka över kartan och på omgivningen. Det var något som började
gnaga i mitt inre. Blicken drogs upprepade gånger till skalan. Vilken
skala kartan var ritad i. Jag stirrade på siffrorna och efter snabb
huvudräkning kom jag fram till att det A4-papper jag höll i näven
omfattade ett landområde om ca 300 x 500 meter, med 10 kontroller
utsatta. Jag vred kartan i rätt position, tog ut kompassriktningen på
första kontrollen. Jag gick en sådär 10 meter upp på en liten kulle,
där var kontrollen. De, gubben, hade gett mig en ”knattekarta”. Alla
kontrollerna låg inom ett område om 100 x 100 meter.
|
|
Där
stod jag och stirrade på första kontrollen och insåg att min karriär
som orienterare började och slutade här. Sakta gick jag tillbaka, i
halvmörkret, till skidstugan för att erkänna mitt nederlag. Det var
ingen där? Den enda bilen på parkeringen var min. Gubbfan hade bara
åkt! Eller så trodde han att jag bara struntat i allt. För han visste
ju inte vilken bil jag kom i och när jag kom var där säkert 20
parkerade bilar. Och dessutom, ingen normal orienterare ägnar väl nära
två timmar åt att hitta 10 kontroller i området alldeles intill stugan?
Jag satte mig i bilen och körde hem.
|
|
|
| |
| Kanslisten och
skrivaren (90-talet.) |
|
|
Det började
med ett telefonsamtal.
- Är det Nisse? Sa en röst.
- Ja, det är det, svarade jag.
- Ja, det är Gunnel, fortsatte hon.
- Hej Gunnel, vad kan jag göra för dig? Sa jag.
- Ja, det är lite konstigt. Jag skulle väl ha ringt lite tidigare. Men
det är så konstigt. Jag tror att det är något fel på mig. Sa Gunnel.
- Är det fel på dig? Undrade jag.
- Fel och fel, det är väl egentligen skrivaren. När jag går förbi den
så börjar den skriva ut. Och det är bara tomma papper. Och jag har
kollat när andra går förbi, då skriver den inte ut. Och det kommer bara
tomma papper. Det är jättekonstigt.
|
|
Orden
flödade ur munnen på Gunnel nu när hon till slut fick lätta sitt hjärta
och berätta om sitt konstiga problem. Jag sa till henne att jag skulle
åka ut och kontrollera det hela.
|
|
Jag
åkte dit. Då ska vi se. Kan du ta och visa hur det går till, sa jag
till Gunnel.
|
|
Gunnel
satte sig framför datorn. Fixade litet med några dataadministrativa
uppgifter. Reste sig och gick mot dörren. När hon var precis mitt för
skrivaren började den skriva ut. Massor med tomma papper. Klart skumt?
Jag fick stopp på skrivare så den slutade skriva ut. Och bad Gunnel
bete sig på samma sätt igen. Hon gjorde det och samma sak upprepade
sig. Det var alltså ingen tillfällighet.
|
|
Då
satte jag mig vid datorarbetsplatsen och ”grejade” lite. Reste mig upp
och gick mot dörren – och skrivaren började skriva ut. Då kunde jag i
alla fall trösta Gunnel med att det var inget konstigt med just henne.
Hon såg lättad ut. Jag tycke jag såg hur hon ”sjönk ihop” av lättnad.
|
|
Jag
hade nu en aning om vad problemet kunde bestå i. Jag kände nämligen
något när jag reste mig upp ur stolen. När man reser sig ur en stol så
lutar man sig normalt framåt för att lättare komma upp och då kommer
huvudet närmre bildskärmen. Det var då jag kände hur det ”drog i håret”.
|
|
Jag
frågade Gunnel om problemen började efter att hon fick sitt
skärmfilter. Och då sken hon upp och sa att det stämde.
|
|
Jag
kröp bakom bildskärmen och såg vad stolpskottet till försäljare hade
gjort. Just det skärmfilter Gunnel hade var av en typ som var gjorda
dels för att ge en behagligare bildyta att titta på men den var också
till för att ”leda bort farlig strålning” som försäljaren hade sagt. Om
det nu var så skulle givetvis försäljaren ha satt klämman som ska jorda
filtret i ett element eller så. Det hade han inte gjort. Sladden var
nämligen så kort så den räckte inte till. Han hade satt klämman för
jordning i bildskärmskontakten?
|
|
På
just den här datormodellen satt skrivarporten precis bredvid. Eftersom
det var så långt mellan datorarbetsplatsen (stort rum) och skrivaren
hade jag installera en slags signalförstärkare. En sändare i datorns
skrivarkontakt och en mottagare i skrivarens kontakt.
|
|
Nu
hör det också till att golvet i den här expeditionen hade en förmåga
att ladda upp en människa med statisk elektricitet ganska rejält. Detta
hade Gunnel försökt råda bot på genom att köpa en antistatisk matta.
|
|
Jag
undersökte mattan och kunde konstatera att den snarare förstärkte den
statiska laddningen i en människokropp och det berodde på materialet i
kontorsstolens hjul.
|
|
Så
Gunnel satt alltså där och arbetade ordentligt laddad med statisk
elektricitet. Och när hon reser sig och böjer sig fram ”suger”
skärmfiltret åt sig den statiska elektriciteten via huvudet. Den
statiska elektriciteten far vidare i den lilla sladden och till klämman
som ska jorda skärmfiltret. Men eftersom nu klämman sitter i kontakten
för bildskärmen och kontakten för skrivarsladden sitter alldeles
bredvid ”hoppar” den statiska elektriciteten över till den. Och i
skrivarkontakten sitter ju en s.k. signalförstärkare.
Signalförstärkaren får en elektrisk impuls och vidarebefordrar den till
mottagaren som sitter i skrivaren. Den mottagaren omvandlar den
elektriska signalen, så gott den kan, och resultatet blir att skrivaren
får en instruktion om att börja skriva ut. Och inget mer.
|
|
Problemet
löstes med att plocka bort skärmfiltret och den antistatiska mattan.
|
|
Strax
därefter fick försäljaren sig en ordentlig tillsägelse, från mig och
uppmaning att för all framtid hålla sig borta från våra anställda.
|
|
| OBS. Gunnel är ett
fingerat namn. |
|
|
|
|
|
|
| Diesel. (Syrran och Bill 70-talet) |
|
|
Min syster är
ute och kör bil. Bilen är en Saab 95:a. Hon behöver tanka. Stannar vid
en bensinstation, kör fram bilen. Går ur, öppnar tanklocket, greppar
ett munstycke till en bensinpump.
|
|
Hon
står där och tankar och tänker på? Ja det vet jag inte. När hon står
där och tankar, och tänker, hör hon en röst i bensinstationens
högtalarsystem: ”Dô! Bosse (typ), det står en och tankar diesel i en
bensinare! Kan du fixa det?”.
|
|
Syrran
tittar sig runtomkring och undrar vad det kan vara för en tok som gör
något sådant. Hon ser ingen ”misstänkt”. Då kommer en ”Bosse-typ”,
släntrande åt hennes hål. Ja han går rakt fram till henne och säger:
”Dô, den här vettu, de e’ inge’ diesel, vettu. De e' en bensinare.”
|
|
Antagligen
stirrar min syster fånigt på Bosse-typen och det tar väl någon sekund
(eller två) innan hon inser att det är hon som står och tankar diesel i
sin Saab 95:a som går på bensin.
|
|
Exakt
hur min syster uttrycker sig det förtäljer inte historien utan vi
hoppar över den delen och går vidare till att det faktiskt blev så att
de fick skyva in bilen i verkstaden och placera den på en sådan där
lyft. Bensintanken måste tömmas på diesel.
|
|
”Bosse”
trycker på knappen för att få upp bilen. Då tjuter det något
förskräckligt! Så Bosse slutar trycka på knappen och stirrar förvånat
på lyftanordningen. Och kanske uttrycker han något i stil med: ”Va, f-n
är det med skiten nu då?” Bosse ser inget konstigt. Allt ser ut som det
brukar göra när han lyfter bilar. Så han trycker på knappen igen. Bilen
rör sig uppåt och det genomträngande tjutandet startar igen. Bosse
släpper knappen, tjutet slutar. Nu tar Bosse en tur runt det hela och
studerar det mera intensivt samtidigt som han mumlar ohörbart.
Antagligen hittar han inget fel som kan förklara tjutande för han går
fram och trycker på knappen, tjutet startar, han släpper knappen,
tjutet slutar. Han trycker igen, tjutet startar, släpper, tjutet slutar.
|
|
Det
är kanske just då han slänger ett förtvivlat öga mot min syster. Hon
står där och är troligen alldeles högröd i ansiktet och ser ut som om
hon egentligen inte alls skulle vilja vara där hon är. Och hon står och
pekar upp mot bilen.
|
|
”Va’
ä’ de’!”, säger väl antagligen Bosse.
”Hunden. Jag glömde hunden. Hunden sitter kvar i bilen och han gillar
nog inte det här.”, säger min syster, kanske något ansträngt leende.
|
|
Bosse
sänker ned bilen och hunden Bill släpps ur. Sedan går allt smidigt.
Tanken töms och syrran tankar i bensin och när hon går för att betala
det hon är skyldig för allt besvär får hon till svar att det bjuder de
på för det här kommer de att komma ihåg länge, länge.
|
|
|
Nu är inte
historien riktigt slut här. Det visade sig att ”Bosse” inte tömde
tanken helt och hållet. Så på sin vidare resa ut mot Västkusten går
bilen väldigt, väldigt trögt. Den orkar knappt uppför den minsta backe
och framför allt långtradare blir irriterade på den där 95:an som kör
så förbaskat långsamt.
|
|
|
|
|
|
| Skitande hund
och apelsiner. (Syrran och Bill 70-talet) |
|
|
Min syster är
ute och cyklar med hunden Bill. Hon har varit och handlat apelsiner,
tror jag det var.
|
|
Syrran
cyklar hemåt, mot Hjortmossen. På Klaffbron blir hunden Bill skitnödig.
Syrran har två fyllda papperskassar, en på vart cykelhandtag. Med
apelsiner. Hunden tvärnitar och kröker rygg. Syrran har ett stadigt tag
om hundkopplet och märker givetvis inte att hunden ämnar lätta på
trycket, så hon stannar inte.
Och då välter ju givetvis cykeln, med syrran och de fulla
papperskassarna. Innehållet i papperskassarna sprider sig över hela
korsningen, öster om bron, samtidigt som hunden Bill sitter och skiter
färdigt.
|
|
Klockan
är väl ca 16:00, det är rusningstid. Jag är osäker, men jag tror inte
att den korsningen var ljusreglerad på den tiden. Det blir ett mindre
kaos. Jag tror att fler vänliga själar hjälper min syster att plocka
upp apelsinerna.
|
|
När
min syster kryper omkring där och plockar apelsiner och försöker torka
upp hundskiten, rullar en polisbil förbi. Min syster blir faktiskt lite
konfunderad över att de inte stannar och liksom menar att: ”Vad har
hänt här då?” Eller nått.
|
|
Vid
ett senare tillfälle, promenerar Syrran hem från staden, då saktar en
bil in och någon frågar: ”Har du inte Collien med dig idag?” Bilen, det
var en polisbil!
|
|
|
|
|
|
| Hunden hälsar. (Mormor
och Bill 70-talet) |
|
|
Jag var ute
och promenerade med hunden Bill utmed Lasarettsvägen, i Trollhättan. En
bra bit bortanför nuvarande Vårdcentralen ser jag Mormor vandra hemåt.
Hon bodde på Karlstorp, just då. Jag vet ju att Mormor och hunden Bill
kommer bra överens så jag släpper Bill och säger till honom ”Titta, där
framme går Mormor!” Hunden sätter en våldsam fart. Ni vet väl att en
Collie är en Vinthund, under pälsen? Nu vet ni. Strax innan hunden når
fram gör hunden som så att den böjer ned nosen, för Mormor har kjol på
sig. Och så kör han nosen rakt upp mellan benen på Mormor, bakifrån.
|
|
Just
detta kände jag mycket väl till och var väl medveten om att det var
just så hunden skulle göra och just det tyckte jag var kul, i alla fall
till precis innan ”det hände”.
|
|
Mormor
bär på en del kassar. Jag ser hur Mormor lyfter nära på en meter från
marken och kassarna och dess innehåll flyger all världens väg. Mormor
landar på ena benet, klarar inte att hålla balansen utan dröser ned i
diket. Detta passar ju hunden utmärkt för då hamnar ju favoritmormor i
liksom rätt nivå. Så han kastar sig ju över Mormor när hon kravlar
omkring där i diket.
|
|
Det
tog ett tag för mig att komma fram och hjälpa till.
Jag har aldrig hört så många olika svordomar från en och samma
människa. Hon var inte alls glad.
|
|
Det
kuliga var att hon först trodde att hon blev antastad bakifrån av någon
snuskig karl. Och sedan, ”till sin besvikelse”, upptäckte att det var
”hundkräket”.
|
|
Nu
ska jag i ärlighetens namn redovisa att jag är osäker på exakt hur
Mormor uttryckte sig och vad det egentligen var vad hon menade så den
sista meningen kan vara en efterkonstruktion från min sida. Men, en
berättelse är en berättelse.
Har man lite "galghumor" så kan jag garantera att det där såg
vansinnigt kul ut.
Mormor kunde allt le åt det hela, ett tag efteråt.
|
|
|
|
|
|
| Hunden
rullat sig i skit. (Mormor och Bill 70-talet) |
|
|
Detta är en
märklig berättelse, från 70-talet, eftersom ingen, idag, vet vad som
egentligen hände. Så jag kan bara återge det som vi ”såg” och så som
jag kommer ihåg det.
|
|
Hela
familjen; pappa, mamma, bror, syster och så jag, var väldigt stressade.
Vi skulle iväg någonstans. Och Mormor skulle passa hund och lägenhet.
Allt var packat och klart. Mormor var ute och rastade hunden Bill.
|
|
Antagligen
springer jag väl ut med något som ska packas i bilen. Borta vid
lekplatsen, vid Hjortmosseparken, ser jag Mormor komma bärandes på
Bill? På frågan: ”Vad har hänt?” Får jag endast en lömsk och ilsken
blick tillbaka. Strax därpå får jag veta att hunden har rullat sig i
folkskit (hundar anser tydligen att det är något av det finaste man kan
lukta?).
|
|
Det
måste ha funnits någon anledning till att vi inte stannade kvar och
hjälpte till. Det var väl någon tid som skulle passas.
|
|
Det
sista vi ser, när vi stänger dörren för att åka iväg, är en hund, i
badkaret, med ett huckle knutet runt huvudet.
Det märkliga med denna historia är det som sedan hände i resten av
hundens liv. Den rullade sig ALDRIG mer i folkskit. Så, än idag undrar
vi, vad gjorde Mormor med hunden? Och varför frågade ingen? Och av
vilken anledning bar hon på hunden?
|
|
|
|
|
|
| Guide och ett religiöst möte
(tidigt 70-tal) |
|
|
Guide var
”min” första hund, en schäfer. Jag var själv och köpte den och skulle
överraska min flickvän som jag var sambo med (hon blev senare nuvarande
hustrun). Nog blev hon överraskad alltid. En schäfer var väl inte det
hon tänkt sig och dessutom vågade inte valpen komma fram till henne.
Nåja, Guide blev kvar. Tyvärr utvecklades Guide till en aggressiv
rackare. Rädsla var grunden.
|
|
Denna
händelse utspelar sig under Guide’s sista levnadsår, han blev bara lite
över ett år. Vi var tvungna att avliva honom p.g.a. en alltmer ökad
aggressivitet.
|
|
Jag
och Guide var hemma, ensamma. Då ringer det på dörren. Jag gör som jag
brukar tar ett ordentligt grepp i hunden och öppnar dörren. Där står en
äldre kvinna i lite mörka kläder med en folder eller något liknande i
handen.
Hon står där i trapphallen och jag innanför dörren med ena handen på
dörrhandtaget och i den andra handen håller jag en hysteriskt
gläfsande, lömsk och ilsk schäfer.
Då säger tanten: ”Så, du har hund. Släpp den du, jag är inte rädd.”
”Den är väldigt aggressiv.” Svarar jag.
”Den verkar vara det ja, men släpp den du, jag är inte rädd.” Säger
tanten.
Jag vet inte vad det var men jag öppnar upp dörren backar in i hallen
och släpper hunden.
|
|
Han
kastar sig framåt i riktig attackstil. Ca två decimeter från tanten
tvärnitar han, gnyr till, tvärvänder och rusar in och gömmer sig i
vardagsrummet. Jag står som förstenad. Det jag just då fått uppleva är
något mycket märkligt. Jag fick uppleva total tillit. Tanten var inte
rädd, inte ett uns. Hon var full av övertygelse, glädje, värme och tro.
Att hunden skulle bita henne fanns inte i hennes föreställningsvärld.
Hennes tillit till den bilden skapade en ickerädsla och utstrålade en
trygghet som fick vår hund att backa. Guide kände det där.
Det nästa jag gör är att fråga tanten om hon vill komma in på lite
kaffe. Och så blir det, vi sätter oss i soffan. Hunden ser jag inte
till (i ett rum och kokvrå?). Jag kommer inte ihåg vad vi talade om.
Det enda jag kommer ihåg att jag var betagen av att få möta en sådan
trygg gudstro.
Hunden var faktiskt lite annorlunda ett kort tag efter denna märkliga
händelse.
|
|
|
|
|
|
| Sessan och ungtuppen (1982-1986) |
|
|
Sessan var en
schäfer som var vuxen när vi tog hand om henne. Vi bodde då på landet
och tanken var att hon skulle utgöra ett sällskap till vår dåvarande
Collie Molly. Tyvärr visade det sig senare att det var precis tvärt om.
Vår Collie var ett mobboffer.
|
|
Denna
berättelse utspelar sig på landet. Vi hade då i vår ägo en avstyckad
gård omgiven av odlade fält, på alla sidor. Vi bodde i en oas om ca
2000 kvadratmeter. Ett boningshus, ett garage, en stor lada och ett
lekhus.
|
|
Rätt
så snart köpte vi 4 hönor som skulle värpa ägg åt oss. Vi köpte också
30 tuppkycklingar och 8 kalkonkycklingar samt en gris.
|
|
Hönorna,
tuppkycklingarna och kalkonerna var på dagen frigående. Sessan hade en
självpåtagen uppgift att skydda det här gänget. Först och främst från
vår huskatt Sotis. Men det fanns också faror från luften.
|
|
Sessan
skötte detta med bravur. Vi förlorade inte ett enda djur. En kväll när
vi skulle göra kvällen betedde sig Sessan konstigt. När vi skulle gå in
satte hon sig ned utanför dörrtröskeln och tittade och när jag lockade
in henne satte hon sig innanför dörren och gnydde. Jag öppnade då
dörren igen men allt hon gjorde var att sätta sig ned precis utanför
tröskeln och så tittade hon på mig. Jag lockade in henne igen, stängde
dörren och hon satte sig ned innanför. Denna gång tittade hon på mig
och med nosen knuffade hon till stövlarna jag nyss tagit av mig och
sedan tittade hon på mig igen.
|
|
Jag
fick då tanken att det verkade som om hon ville att jag skulle följa
med henne ut? Jag satte på mig stövlarna och hunden ser genast mycket
gladare ut. Jag öppnar dörren, Sessan stannar utanför tröskeln och
tittar så att jag verkligen kommer med. Jag går ut på trappan och
stannar högst upp. Sessan står på marken nedanför. Hon ser mycket
krävande och bedjande ut.
|
|
Jag
går ned för trappan och stannar, då springer hon bort till häcken. Hon
stannar i öppningen som leder från boningshuset till ladan. Jag går
fram dit då springer hon över vår gårdsplan och söderut mot ladans
södra gavel. Där stannar hon. Hon ser mycket bestämd ut. Och prövar jag
med att vända mig om så springer hon emot mig, fångar min uppmärksamhet
och springer tillbaka till platsen vid ladans södra gavel.
|
|
Du
vill att jag ska följa med dig någonstans, tänker jag högt. Sessan
lägger huvudet på sned och ser intresserad ut. Jag går emot henne, hon
springer några meter ut på en plöjd åker. Jag går framåt, hon springer
några meter stannar och väntar på att jag följer henne. Så där håller
vi på, tvärs över en åker och riktningen är mot en skog som ligger ca
100 meter från vår gård. Vi kommer ut på en grusväg och hon leder mig
fram till en stor grankoja ungarna byggt, i skogskanten.
|
|
Sessan
springer in i kojan och så ut igen, tittar på mig. In igen och så ut.
Jag tänker högt, Du vill att jag ska gå in i kojan? Jag gör så och
tittar mig omkring ser just inget speciellt. Då hör jag ett litet ljud
som kommer uppifrån. Jag kikar upp, där sitter en av våra nu rätt så
vuxna tuppkycklingar. Han låter sig villigt fångas och jag bär hem
ungtuppen i famnen. Sessan springer runt, runt och ser lycklig ut.
|
|
När
vi släppt in ungtuppen i kvällskvarteret och jag öppnar dörren till
boningshuset så kilar Sessan snabbt in och lägger sig i köket. Hon ser
mycket nöjd och avslappnad ut. Givetvis var detta något som måste
berättas om. Hustrun trodde knappt det var sant. Jag vet ju att det är
sant.
|
|
En
mycket fascinerande upplevelse som många gånger fått mig att fundera på
vad som rör sig i huvudet på våra vänner djuren. Om vi frågar en
beteendevetare om vad i hundens betingning det var som skapade detta
icke inlärda beteende. Hur kunde hunden veta att den inte själv klarade
detta utan att det behövdes två armar? En fråga som jag inte fått ett
vettigt svar på. Jag själv menar nog att djuren har ett självständigt
tänkande och kan fatta egna beslut baserade på erfarenhet. Det är bara
det att sättet de tänker på sannolikt skiljer sig från vårt, människan.
|
|
|
|
|
|
| Sessan och Räven (1982-1986) |
|
|
Detta
utspelade sig i slutet av vår period på landet.
|
|
Tidig
morgon, en helgdag. Jag och Sessan går för att släppa ut fjäderfäna;
hönor, kalkoner och ungtuppar.
|
|
På
farstutrappan stannar jag och ser ut över mina ”ägor”. Noterar att
något rör sig vid ladan. Jodå, nog fan är det en Räv. Räven ”sniffar”
utmed ladans långsida. Fram och tillbaka, söker en öppning.
|
|
Jag
och Sessan är väl inte helt ljudlösa så Räven tittar upp och får syn på
oss. Den sätter av söderut mot närmsta skog. Jag småspringer fram,
förbi häcken och ser Räven ute på höstplogad åker.
|
|
Sessan
tittar upp på mig. OK, säger jag till henne och hon sätter av som en
raket. Det där ser Räven så den ökar farten. Jag stannar och ser fram
emot att Sessan får sig en ordentlig springtur. Att hon ska hinna ifatt
Räven det vet jag att hon inte gör. Räven är för snabb.
|
|
Jag
står där och myser och ser på Sessan och så ser jag att hon tar in på
Räven? Va fan! Tänker jag. En schäfer ska inte hinna ikapp en Räv. Inte
en frisk Räv. Då kommer jag att tänka på rävskabb. Och hade inte Räven
rört sig lite ologiskt ryckigt, där vid ladan. Jo fan!
|
|
Nu
gäller det. Sessan var en hund som lydde kommandot ”Stanna!” och ”Hit!”
som jag aldrig sett tidigare. Men hur skulle det gå med en Räv framför
nosen?
|
|
När
Sessan har nästan bara en meter kvar till Räven så ropar jag ”Sessan,
stanna!” och ”Hit!”. Det som sedan händer är en fröjd för ögat. Hunden
tvärstannar, hon sätter frambenen rakt fram och ”bromsar”, tvärvänder
och kommer glatt springande till mig och får givetvis massor med beröm.
|
|
Som
ni säkert förstår så har jag berättat den är episoden med stolthet
många gånger.
|
|
|
|
|
|
| Undulaten Kalle blir "hundmat"
(70-tal) |
|
|
Kalle är undulat och Molly är
hund. De växte upp tillsammans.
|
|

|
|
Ca 10 år senare visade det sig
att Kalle var en Kallina, men det är en annan berättelse.
|
|
De här två var
"bästisar" och de busade så gott de kunde. En av Kalles
favoritsysselsättningar var att störta iväg, när det kom någon på
besök, och i maximal flyghastighet sikta rakt på personens huvud. Vika
av precis innan kollision och sedan flyga några varv runt huvudet och
samtidigt "skrika" högt och sedan försvinna lika snabbt.
|
|
Folk blev alltid lika
förvirrade och frågade: "Vad var det där för skrikande grönt som for
runt huvudet på mig? Kan jag röra på mig nu?"
|
|
'Han', Kalle, fick
mycket träning på precisionsflygning då 'han' nästan alltid var
friflygande i lägenheten. Skulle 'han' nu någon gång tvingas vara kvar
i buren satte 'han' fast fötterna i burens framsida och satte igång att
flaxa och skrika. Flaxande gjorde att buren "studsade" på väggen. Den
var upphängd i två "rejäla" krokar.
|
|
Den här
precisionsflygningen använde också Kalle i en lek som 'han' och hunden
Molly (Collie) utvecklat. Kalle satt på gardinstången över köksfönstret
och Molly stod beredd nere på köksgolvet. Leken gick ut på att Kalle
störtdök skrikande rakt mot hunden och hunden hoppar upp och försöker
fånga Kalle som givetvis skickligt viker undan precis i sista tiondels
sekund.
|
|
Tills en dag, jag har
förmånen att få vara i köket just då, Kalle gör sin störtdykning, Molly
spänner sig, och så händer det. Hon hoppar upp och sluter käftarna om
Kalle. Hunden landar på golvet står där och tittar tomt framför sig.
Inte ett spår av fågeln? Va fan, tänkte jag, svalde hunden hela fågeln?
Hon hade nämligen ryckte om sig att svälja stora saker, t.ex. en halv
falukorv!
|
|
Någon sekund kanske går,
vilken känns som en evighet. Hunden öppnar sina käftar och liksom
spottar, med ett "phluhä!" och något grönt landar på golvet. Och det
liksom slaskar till när det träffar golvet. Helvete! Tänker jag, hunden
har haft ihjäl Kalle.
|
|
'Han' ligger där,
alldeles still, blöt och slemmig, lite "vriden". Jag tittar på Kalle,
hunden tittar också på Kalle. Vi, Jag och Molly tittar på varann. Och
så tittar vi på Kalle igen. Och så, jätteplötsligt, spritter det till
och fågeln sprätter upp och ställer sig på benen, ruskar på sig så
fjädrarna hamnar rätt. Sedan går 'han' runt i cirkel nedanför hunden
och tjattrar som bara den och emellanåt skickar 'han' en blick upp mot
hunden. Det ser precis ut som om Kalle skäller På Molly.
|
|
Typ: "Din förbannade
byracka och slemmiga lopphög! Har du inget som helst precisionssinne
din felavlade gatukorsning! Helvets-jävla-skit, jag blir aldrig av med
det här slemmet!"
|
|
Jag sansar mig till slut
och lyfter upp Kalle och inspekterar så att allt är helt och jag torkar
också av 'honom' med lite papper. Kalle lugnar ned sig lite, tjattret
avtar. 'Han' bestämmer sig för att pröva vingarna och flyger lyckosamt
upp på gardinstången.
|
|
Där liksom 'han' lutar
sig fram, tittar rakt på Molly och skriker det högsta jag hört. Molly
spänner sig, Kalle störtar ned. Hunden hoppar upp. Kalle viker undan
och hundens käftar slår ihop, i tomma luften, som vanligt. Kalle flyger
in i vardagsrummet och sätter sig på den gardinstången och kvittrar
lite tjusigt och förnöjsamt.
|
|
|
|
|
|
| Undulaten Kalle ”steks” (70-tal) |
|
|
Den här
undulaten, Kalle, levde emellanåt ett hårt liv. Bl.a. att bli mer eller
mindre uppäten.
|
|
Kalle
lyckades med andra bravader också. Det finns ju en viss risk med att ha
en friflygande fågel, i en lägenhet. Dessutom en nyfiken rackare.
Kalles favoritsysselsättning var att sitta på höger axel och försöka
stjäla maten man stoppade in i munnen och stoppade man inte in maten
tillräckligt fort utan gapade fånigt, lite för länge så hade man halva
undulaten inne i munnen. Där rensade han frenetiskt tänderna rena på
matrester. Och det gick fort. Och var man inte smidig när man försökte
få ur Kalle ur munnen så bet han till i mungipan.
|
|
En
annan egenhet det här flygfäet hade, var att enväldigt bestämma när man
vilat färdigt. Och det var alltid när Kalle hade tråkigt. Oavsett när
man själv startat sitt vilande. Låg man och vilade så kunde kalle komma
och landa på bröstet. Där gick han runt lite och smånafsade i kläderna.
Vaknade man inte av det så hoppade han upp i ansiktet på en och satte
igång och försöka rensa både näsa och ögonvrår från allehanda
läckerheter, enligt Kalle. Då vaknade man. Att försöka bli av med Kalle
var som att försöka vifta bort en enveten mygga.
|
|
Nu
har Ni en liten bild av Kalles personlighet, ganska så egoistisk. Och
en stor portion nyfikenhet samt att ständigt vilja att vara i centrum.
|
|
Hustrun
står en dag i köket och ska till att steka något. Hon har hällt rikligt
med fett i stekpannan och det ”skvätter” och fräser. Hon går bort till
diskhon och fixar med något och går tillbaka till stekpannan och rör om
i det smälta fettet, med en stekspade. Hon stannar upp, lyfter
stekspaden, och står så ett mycket kort ögonblick och funderar
antagligen på om det är lagom hett i pannan.
|
|
Då
kommer Kalle. Och han landar rakt i stekpannan! Hustrun reagerar med
heroisk snabbhet. Hon släpper stekspaden greppar snabbt fågeln med
höger hand, tar några blixtsnabba steg åt vänster, sätter på
kallvattnet och in med fågeln under vattenstrålen. Kalle hinner inte
reagera, blir väl chockad.
|
|
Inte
ett spår på fågeln. Ingenting. Kalle klarade sig fullständigt oskadd
från både hett fett och iskallt vatten. Märklig fågel, Kalle. Hustrun
däremot fick några småblåsor på några fingertoppar som kom i kontakt
med det smälta fettet då hon lyfte upp Kalle ur stekpannan.
|
|
Efter
att hustrun torkat Kalle torr och inspekterat i övrigt, släpptes Kalle
fri och flög omkring och tjattrade på ett irriterat sätt. Precis som
’han’ blivit utsatt för ett attentat?
|
|
|
|
|
|
| Plankan till Far (70-talet) |
|
|
Det måste ha
varit i närheten av fars 50-årsdag. Detta är i en period i mitt liv jag
var full av idéer, om allt så att säga.
|
| Kan inte för mitt liv komma på var jag fick denna idé
ifrån, men så här gjorde och tänkte jag; |
| Jag ville ge pappa något annorlunda, något kul. Pappa
var, på den tiden, inte omöjlig till att få sig en sup, när det var
kalas. Så då kom jag in på temat sprit. Sprit kan man ju tillverka på
många olika sätt. En del mer eller mindre nyttiga. |
| En definitivt onyttig variant var ju träsprit. Det där
kunde man kanske göra något kul av? Jepp, tankarna började samla ihop
sig. Träsprit gör man av trä, tänkte jag. Jag ger pappa lite trä, en
påse jästnärsalt, ett slippapper och en papperslapp med ”instruktioner”. |
| Hur mycket trä ska man ge han? Här började jag få tankar
om man kanske skulle ge han en hel planka, en stor en. En stor,
jättestor planka fick det bli. Men, hur, skulle han få den? Blev det
inte roligare om han fick plankan, som ett paket, via posten?
Självklart! |
| Iväg till posten och där frågade jag hur långt ett paket
fick vara, maxvikt och så. Maxlängden var tydligen vid ca 5 meter,
ingen direkt maxvikt, men 55 kilo var väl något som nämndes. |
| Med den informationen drog jag iväg till närmsta brädgård
(det hette så på den tiden). Där letade jag upp en 1½ tum gånger 5 tum
och 5 meter lång. Var jag fick tag på brunt omslagspapper kommer jag
inte ihåg, men jag har den rullen kvar fortfarande! Så det var väl
antagligen på samma brädgård, kanske? |
| På hemvägen stannade jag och köpte en påse jästnärsalt.
Väl hemma skrev jag en lite halvknepig instruktion, typ: ”Med hjälp av
det medföljande sandpapper, slipa ned hela plankan. Töm allt i en stor
gryta. Fylla på med vatten tills det blir en ”gröt”. Hetta upp – ej
koka. Låt svalna. När det svalnat, tillsätt jästnärsaltet, rör om. Sätt
på ett lock och placera kärlet i en konstant temperatur om 24 grader.
När jäsningen upphört. Svetsa ihop en hembränningsapparat. Häll i den
gästa gröten. Värm på, tills det börjar droppa ur stigröret. Högsta
träspritskavlitet utlovas. Blir du missnöjd går det bra att lämna
tillbaka alltihopa.” Något åt det hållet. (Undrar om far sparat den
lappen?) |
| Plankan, sandpapper, jästnärsalt och instruktioner slogs
in i ett paket med brunt omslagspapper. Ut och upp med ”paketet” på
bilens takräcke. In till centrala staden Vänersborg. Väl där lyfter jag
av ”paketet” och lyfter upp den på axeln och knallar in på posten. Folk
flyttar på sig och ser lite lagom förskräckta ut. Jag ser en ledig
kassa med paketinlämning, går fram och lägger ”paketet” längs med
disken, så att säga, på golvet. |
| Postpersonalen på andra sidan är upptagen med något och
har alltså inte sett när jag kom in. Jag får kontakt och framför mitt
ärende, att jag har ett stort och långt paket som jag vill skicka till
min Far, i Trollhättan. Här fick jag en misstänksam blick eftersom det
var ca 10 km mellan dessa båda städer. |
| Hur som helst. Jag blir informerad om att det ska gå bra.
Jag framför också att jag önskar att det ska skickas till det centrala
postkontoret i staden och att själva paketlappen ska skickas till min
pappa, på hans jobb. Lite besvärligt, men det skulle gå att ordna. |
| Jag ville nämligen att farsan skulle få ”paketlappen” på
förmiddagen, till jobbet. På lunchen skulle han gå för att hämta
paketet, in till centrum. Far arbetade då i kommunhuset i Trollhättan.
Jag såg detta framför mig; Far går till posten och får detta enorma
paket som han sedan får bära genom hela centrum och till sitt jobb –
kanon! |
| Jodå, detta skulle gå att ordna blir jag lovad. Nu ser
postpersonalen än mer misstänksam ut. Jag får frågan om jag har paketet
med mig? ”Jodå”, svara jag, ”Det har jag.” ”Bra lägg upp det här på
vågen då”, säger postpersonalen och vänder sig om och börjar fixa med
lite papper och annat jox. |
| Jag backar och böjer mig ned och lyfter upp det 5 meter
långa paketet. Det är bildats en lätt road kö bakom mig. Alla får
flytta på sig när jag backar och svänger plankan och skyver in den
genom ”paketluckan” och lägger den på vågen. |
| Minen på den postpersonen när denne vänder sig om och
stirrar ned på vågen och ser ett paket försvinna bortanför bägge sidor
om synfältet – obetalbar. Jag tror det var en hon? Hon stirrar först
storögt rakt ned, sedan rör hon försiktigt huvudet åt höger, följer
hela paketet tillbaka åt andra hållet, hela vägen. I ena handen håller
hon en penna och i den andra, någon form av AVI. Sådär lite halvslappt,
med vinklade armbågar med händerna upp mot axlarna. Och så stannar hon
till och tittar mig rakt i ögonen och säger: ”Och hur långt är det? |
| Vid det här laget är skratten relativt högljudda bakom
mig och den kvinnliga postpersonen rör inte en min. ”5 meter”, svarar
jag och fortsätter ”Jag var här inne igår och kollade att det skulle gå
bra.” |
| Hon nickar och försvinner in i de bakre regionerna. Hon
kommer tillbaka med två ”grabbar”. Efter att hon kollat vikt och tagit
betalt, 56 SKR, vill jag minnas att det kostade, lät hon ”grabbarna”
bära in med plankan. |
| Alla inne på posten såg jätteglada ut. Normalt sett var
inte posten något ställe man var glad på. Varför det var så begriper
jag inte? Och inte kan vi få reda på det nu heller. Denna typ av post
finns inte mer. |
| Hem och vänta. Postkvinnan var övertygad om att den
skulle levereras redan nästa dag. Det var knappt jag kunde sova.
Förmiddagen gick, lunchen och en bit in på eftermiddagen. Jag kommer
inte ihåg om det var jag som ringde pappa för att ”kolla läget”? Eller
om det var far som ringde och undrade om jag kände till något om en
”stor jävla planka?” |
| Men jag ”höll” mig så gott jag kunde. Min plan hade
misslyckats, delvis. Trollhättans Kommun hade eget postnummer. När
paketpostpersonalen på Trollhättans centralpost såg att det var till
Kommunen så skickade de med plankan med de andra paketen som skulle dit. |
| Pappa fick i alla fall ett telefonsamtal från ”postis” på
kommunen som sa, typ, att: ”Du har fått ett jävligt märkligt paket här
Nils, du får komma ned å titta.” Pappa knallar ned i källaren och där
på golvet ligger ett brunt paket, 1½”x5”x5meter. Pappa sa säkert en hel
massa här som jag inte kan redogöra för. Men det hela slutade med att
pappa öppnade paketet och genast blev jag misstänkt? Han fick låna en
såg. Och så kapade han plankan i två delar. |
|
Senare
fick han åka, med bilen, och hämta plankbitarna, eftersom han
vanligtvis gick till jobbet. Vill jag minnas. Eller cyklade han?
|
|
Planeringen
och att skicka iväg denna ”present” var något av det roligaste jag
varit med om. Det vägde upp ”misslyckandet”.
|
|
|
|
|
|
| Elefanten till Far (70-talet) |
|
|
Under min
Fars hela vuxna liv har han samlat på Elefanter. Figurelefanter. Under
min uppväxt har de haft sin givna plats på en s.k. kornisch över
vardagsrumsfönstret. Dock inte numer. Nu är samlingen förpassad till
lådor på vinden.
|
| Att pappa samlade på Elefanter var väldigt bra. Det var
enkelt att ge honom presenter. En Elefant i lite lagom storlek i något
material var inte så svårt. |
| Till en av pappas födelsedagar bestämde jag mig för att
pappa skulle få en Elefant, av mig. Eftersom jag var inne i en period
där jag lade mycket kreativitet på att skapa i tyg. Sydde kläder,
figurer och tygapplikationer (limmade). Föll det sig naturligt att jag
skulle sy en Elefant till Pappa. |
| Frågan var hur stor? Tankarna var snabbt inne på –
naturlig storlek. Jag insåg att det inte skulle gå att sy en vuxen
Elefant, i naturlig storlek. I och för sig, visst skulle det gå, men
var? Och hur skulle den transporteras? Och hur skulle gå att få in den
i radhuset där Mor & Far bodde? |
| Det fick bli en babyelefant, i naturlig storlek. Nu när
jag väl bestämt mig hopade sig de stora utmanande problemen. Vilket
material på tyget? Går det att få i rätt grå nyans. Stoppning? Tidigt
insåg jag att vanlig syntetisk s.k. kuddstoppning inte skulle fungera.
Det skulle bli för tungt och ”sladdrigt” samt att det skulle bli för
dyrt. |
| Jag började med tyget. Efter mycket letande och
diskuterande i olika tygaffärer, hittade jag till slut en rulle grå
säckväv. Perfekt. Och efter mycket funderande hit och dit fastnade jag
för en gammal typ av stoppning i mjukisdjur; träull. Det var relativt
billigt och skapade också en slags självstadga. Och det blev faktiskt
inte så rackarns tungt. |
| Öronen stoppades med 3cm tjock skumgummi. Det var ett
jätteprojekt! Det gick åt två ”balar” med träull och ca 12x2 meter grå
säckväv. Och en massa meter tunt snöre. Det tog mig en vecka att göra
den och för att bli klar i tid var jag ”tvungen” att ”sjukskriva” mig i
två dar (detta är väl preskriberat nu? Inget jag är stolt över precis). |
|
[Jag ska
försöka fixa ett foto – har inget eget?]
|
| Hur den skulle överlämnas var ett problem. Jag vill
minnas att vi lyckades lura bort pappa från nedervåningen på något sätt
och sedan baxade vi in tygelefanten. Den gick knappt in genom
dörröppningen. För att inte tala om hur svårt det var att knôka in den
i vår Saab V4 95:a. Det gick. |
| Jag kommer inte ihåg om vi gjorde ett paket av Elefanten
eller inte. Men pappa blev överraskad och förskräckt. ”Vad är det där?”
Var Fars första kommentar. ”En Elefant, ser du väl.” Svarar Mor. ”Var
ska jag ha den?” Är Fars nästa kommentar. ”Ja inte kan du ha den på
kornischen.” Säger jag. |
| Jag kommer inte ihåg så mycket mer av den här
konversationen. Det jag däremot kommer ihåg är att den skapade stora
problem för Mor och Far. De lyckades få upp den för trappan upp till
övervåning och in i deras lilla ”bibliotek”. |
| Där stod den och fyllde upp halva rummet. Min Mor och
Far är otroligt snälla och finkänsliga. Så de vågade inte avslöja det
psykiska lidande som den är tygklumpen utgjorde. Stod där och ”blängde”
på dem, i ett eget rum. Var gång de gick upp på övervåningen, skulle gå
och lägga sig. På väg till och från toaletten. Så stod den där, en
tygelefant i naturlig storlek. |
| Det slutade med att De till slut fick klämt ur sig att
de inte kunde ha kvar det där monstret. Det ordnade jag fort och lätt.
Vi hade då en kompis som jobbade på ett ställe med utvecklingsstörda
barn och de hade varit hemma hos mig och fikat vid något tillfälle. Så
jag kollade med stället om de var intresserad av ett stort tygdjur. |
| Och det var de. Elefanten blev enormt uppskattad. De
lekte sönder den på tre dagar. Ett av barnen blev så förtjust så han
fick sova på den på nätterna. Allt löste sig till det bästa” Till slut. |
| Man, jag gav mig inte. Pappa fick senare en tygelefant
till. En något mindre. Den var sydd i beige möbeltyg som blev över när
vi klädde om vår soffa. Den tygelefanten stoppade jag med syntetisk
kuddstoppning och den var väl ca en halv meter hög. |
|
[Även denna
tygelefant ska jag se till att få fram ett foto på]
|
|
|
|
|
|
| Hönan till Far (70-talet) |
|
| Julafton
1975. Hjortmossegatan
130. Trollhättan. |
| Jag och min syster började ganska tidigt spåna om vad vi skulle hitta på att ge till far, i julkapp, något kul. |
| Minns
inte vem det var som kom på idén men vi kom i vart fall fram till att
han skulle få en höna. Nu var det så bra så att en av syrrans
arbetskompisar hade en lantgård, bl.a. med hönor och hon hade en
särdelses tålig höna. Vi fick låna den. |
| Syrran
hämtade hönan hem till sig, dagen innan julafton, tror jag det var. Och
jag tror det var jag som ansvarade för att fixa låda. |
| Vi
fick halm från arbetskamraten och lade det i botten på lådan. Jag
gjorde 'lufthål i sidorna. Hönan fick sedan tillbringa natten i lådan,
men den var öppen. Enligt syrran fann hon sig väl tillrätta, hönan
alltså. |
| På
julafton slog vi in lådan i julklappspapper och levererade den till
Hjortmossegatan 130. Lådan placerades vid granen. Vissa problem hade vi
med att hålla våra egna husdjur borta från lådan, en katt och en hund.
Det var ju inte bra om den fick för stor uppmärksamhet. Vi hade ju
ansvar för hönans hälsa, om inte annat. |
Broderns katt Poppsy var t.ex. mycket intresserad:
Vid ett tillfälle hade han hela ena tassen inne i ett av lufthålen och lyckats peta ut ett halmstrå...
Jag var snabbt framme och petade in det igen.
|
Jag
tror vi lyckades bra med våran 'cover-up' för det verkade som far inte
misstänkt något. Nog såg han lufthålen och förstod att det var något
lurt men det lät ju inget. Han berättade senare att han trodde
lufthålen var där för att lura honom att tro att det var något levande
i lådan.
Strax efter den här bilden:
Öppnar han locken och ser en rygg på något djur och utbrister: ”En gris, det är gris!”, då tittar hönan upp, på far och han fortsätter: ”Men, va' f-n, det är ju en höna! Vad ska jag med den till den kan jag inte ha?”.
Vi lugnar snabbt far med att hönan är lånad men innan det hinner vi med
att nästan övertyga han om att nästa moment är; nackning, plockning och
tillredning – men det gick han inte på...: ”Nä, nä, den får ni ta hand om. Ni har fixat det här den är erat problem – jag vill inte ha den! Vad ska vi göra med den?”
|
Efter
att hönan exponerats så kommer givetvis djuren och kikar, det har ju
luktat något spännande ett bra tag. Först fram är vår (min och hustruns
hund) Molly:
Därefter kommer katten Poppsy. Tyvärr
fick vi ingen bild på det men han hoppar upp och lägger framtassarna på
lådkanten och sticker fram huvudet. Hönan kikar på katten, sträcker sig
sedan upp, lutar sig lite fram mot katten och låter, högt, typ: ”kackeli-kack-kraaaa!”.
Katten blir skiträdd, vänder i luften och springer in till mor och fars
sovrum och gömmer sig under sängen. Vi ser han inte mer den kvällen...
|
Vi bestämde oss för att denna självsäkra höna gott kan få se sig omkring lite och hon tackade och såg sig om:
Här spanar hon in läget under
köksbordet.
När vi lämnade tillbaka henne, dagen efter så
blev ägaren lite förvånad: ”Hade hon inte lagt något ägg?”.
|
|
|
|
|
|
| Granen till Far (70-talet) |
|
| En liten gran, är
något som är djupt rotat i den Svenska Jultraditionen. Så även i får
familj. Det har varit ”färsk” gran så länge jag minns. Doften av gran i
bostaden – ja då är det jul! |
| Jag vet inte när pappa började gnälla om det här
besvärliga med att ständigt, varenda år behöva köpa gran. Men det blev
ett återkommande stönande. Det gick så långt att far började yra om
plastgran. |
| Nu var det allvar! Detta var i plastgranens ungdom – och
de såg förfärliga ut. Går inte att beskriva. Jag kände att något måste
göras. En gång för alla måste detta ”hot” om plastgran undanröjas. |
| En plan började ta form. Det började med att jag en jul,
sparade alla barr från vår gran, hemma hos mig och hustrun. Den fick
stå till det inte var ett barr kvar, så att säga. När så granen var
”naken” nöp jag försiktigt av grenar med en tång och själva stammen
sågade jag isär till lagom långa bitar. |
| Barren förvarades i en plastpåse. Plastpåsen och den
itusågade granen lades i en låda. Denna låda stuvades undan, tills
tiden var inne. |
| Min far fyller år i början på november. Tiden var inne.
Så inför den födelsedagen plockade jag då fram lådan med den f.d.
granen i. Nu kompletterade jag innehållet med en tub klister och en
”detaljerad” beskrivning av hur detta, kanske det första
reality-3D-puzzel någonsin, skulle dels se ut i färdigt skick samt små
teckningar som visade hur man limmade fast barr för barr på grenarna
samt hur grenarna dessförinnan fogades ihop. |
| Jag gjorde en grov uppskattning: Det var ca 30000 barr
och själva granskelettet ca 100 bitar. Så på utsidan av lådan skrev
jag, med stora bokstäver: ”3D-puzzel 30100 bitar En utmaning för den
envetne”. Eller något åt det hållet. Och sedan sedvanligt snyggt
presentpapper med texten: ”Grattis Far!” |
| Far fick paketet och utbrister sitt sedvanliga: ”Vad fan
är det här?” Så alla fick hjälpa till att förklara. Av någon anledning
såg han inte så där värst förtjust ut. Och inte blev han gladare av att
jag framhärdade i att jag ville se den där färdig till Jul. Han
försökte ge den till mig med motiveringen: ”Du tycker ju sånt där
puzzlande är roligt.” |
| Far satte sin tjuriga sida till. Han närmade sig inte ens
det där fina 3D-puzzlet. Och numer, sedan flera år tillbaka, har jag
varit tvungen att kapitulera. De senaste jularna, hos Mor & Far,
står en sådan där död plastgran och luktar – plast? Men, och det är det
viktigaste, de är helnöjda. |
|
|
|
|
|
| Sessan och Grisarna
(1982-1986) |
|
| Under vår
grönavågenperiod, på landet. Hade vi även grisar. Ja egentligen hade vi
bara en. Den andra hade vi till låns, för att hålla vår enda som
sällskap. |
| På den tiden var jag inte en beundrare av
President
Reagan och Premiärminister Tatcher. Så grisarna fick namnen Tatcher och
Reagan, för att det skulle vara lättare att ta död på dem? Ja grisarna
alltså.
Tanken var ju att de skulle bli mat. |
| Först byggde jag en hage om ca 10 m2. Den fick
snabbt utökas till 20 m2 och sedan 40 m2. Sedan förstod vi att om
grisarna så
fick alla 2000 m2 så skulle det snart vara för litet även det. |
| Grisar är suveräna på att inte skada sitt tryne
på
vassa saker. Just där vi/jag anlade grishägnen, hade tydligen förförra
husägaren
sin kökkenmödding. Vassa konservburkar och glasskärvor, sylvassa
plåtbitar
m.m. Allt hamnade snyggt och prydligt uppe på den bökade jorden. Och
inte ett
spår av sår på gristrynena. |
| Speciellt den ena grisen blev lite mer
kärvänlig.
Favoritläget var att lägga sig på sidan och så skulle man klia på
magen. Då
grymtades det högt och förnöjsamt. |
| Själva hägnen bestod av impregnerade trästolpar
och på dessa monterad elstängseltråd. Och av grannbonden, han som ägde
den
andra grisen, fick jag låna ett EL-aggregat. |
| Grisarna var suveräna på att lura ut när
strömmen
var på eller av. Var den av så hittade man dem, efter obevakade
ögonblick,
ute i bondens havreåker. Inte bra. |
| Här visade Sessan, vår schäfertik, upp
ytterligare en färdighet som ingen lärt henne. Man pekade på grisen och
så
sa man till henne: ”Ta hit den.” Och så gjorde hon det. Det vara bara
att
stå där och hålla upp stängslet och när grisen var inne så satte jag på
strömmen. |
| Det där med strömmen, i stängseltråden, fick man
ju sätta på och av så oregelbundet som möjligt. Att ha strömmen på
kostade
pengar. Och mängden pengar var alltid begränsad. Och det gällde att
vara
slumpvis. Grisarna var ena rackare på att lura ut om man hade något
form av
system i sitt beteende. Åkte vi bort var strömmen alltid på. |
| Om nu grisarna kunde lura ut när strömmen var på
så kunde inte vår Sessan det. Troligtvis hade hon länge haft tur, tills
en
dag. Hon hade ju uppmärksammat att om grisarna höll sig innanför de där
trådarna
så var jag på bättre humör. Så av den anledningen åtog hon sig
ytterligare
ett gårdsuppdrag, att hålla grisarna inne i hägnen. |
| Antagligen var väl en av grisarna lite väl nära
med trynet vid hägnens kant så Sessan travar fram och skall ”markera”
för grisen att nu backar du. I denna manöver så kör hon sin fuktiga nos
rakt på den just då strömförande tråden. Dessutom lyckas hon trycka
tråden mot grisen så bägge får sig en stöt. Grisen tjuter till och
skuttar bakåt. Sessan ylar, lägger svansen mellan benen och drar iväg,
bort. |
| En bra stund senare hittar jag henne närmare 500
meter från huset. Hon sitter och ser fullständigt skräckslagen ut. Jag
närmar mig försiktigt och pratar lugnande. Hon mjuknar lite och börjar
gosa lite och så kommer svansviftande igång. Och så kan vi lugnt gå
tillbaka mot gården. |
| Tills hon får syn på grisarna. Då tvärvänder hon
och sätter av igen. Denna gång hinner jag ropa: ”Stanna!” Och det gör
hon. Hon sätter sig vid tomtgränsen och ser lika skräckslagen ut som
för en stund sedan. |
| Efter mycket om och men kan hon i alla fall
tänka sig att stanna kvar på gården. Men hon vägrar att titta på
grisarna. De ”finns” inte. Jag ”kopplade” en av grisarna och tog den
med ut ur hägnen. Det var grisarna som hon var livrädd för. |
| I hennes värld var grisarna elektriska och
därmed fullständigt livsfarliga. Det visade sig att hon hade samma
uppfattning om kor och hästar. De var också elektriska. |
| Var man ute och cyklade med Sessan så gällde det
att vara med om det dök upp en häst eller att det stod kor fridfullt
idisslande vid någon vägkant. Då var det liv eller död som gällde.
|
| Det blev aldrig av att vi tränade bort det där.
Vi flyttade in till staden och där var det något mindre med farliga,
elektriska, djur. |
|
|
|
|
|
| Dolda smällare (70-talet) |
|
| Detta
utspelade sig i lägenhet nummer tre. En tvåa, på andra våningen, i ett
trevåningshus, ett typiskt s.k. 60-tals. |
| Antagligen hade jag tråkigt och tycket att den
grå
vardagen behövde livas upp. Och då specifikt den jag delade möblerna
med. |
| Jag hade inhandlat tre askar med s.k.
knallsnören.
Ni vet, ett snöre med en smällare i mitten. Ryckte man i snörändarna så
small det till. |
| Jag hade också planerat, såtillvida att jag noga
studerat min sambos* vanor (*tror jag, vet inte riktigt om vi var
gifta, just då?).
Speciellt när hon kom hem från jobbet. |
Först öppnade hon dörren, tog en klädhängare.
Gick in i köket och drog ut lådan med pennor (för att anteckna något i
sin
kalender). Sedan öppnade hon ett skåp och tog ett glas, öppnade
kylskåpet för
att ta ut mjölk, smör och pålägg. Öppnade sedan knivlådan för att ta
fram
en kniv. Därefter brödburken och sedan besticklådan.
När hon var klar i köket gick hon till toaletten och satte sig att
uträtta
sina behov. Öppnade sedan sin garderob för att ta fram rena kläder.
Tvättade
sig. Bytte kläder. Öppnade en annan garderobsdörr och lyfte locket på
tvättkorgen
för att där i slänga smutstvätten. Till sist brukade hon lägga sig en
stund
på sängen för att vila. |
Ni kan ju nu lista ut var jag satte knallsnören.
Jag for omkring som i förtjust berusning och adapterade knallsnören på
alla tänkbara
plaster. Jag vankade sedan av och an och väntade och väntade. Kom hon
aldrig?
Emellanåt stannade jag och ställde mig och stirrade ned på gatan
utanför och
försökte lura ut om bussen hade kommit eller inte. |
Jag hörde välkända lätta små steg i trappan.
Skyndsamt gömde jag mig i vardagsrummet. Ytterdörren öppnades; Jösses!
Vad
det small! Hade inte räknat med trapphusets ljudförstärkning.
Nåja, hörde hur hon mumlade något – hon lät inte nöjd? |
Bara någon sekund efter att hon stängt dörren
small den som jag satt i klädhängaren. Jag hade arrangerat det så att
det
bara fanns en ledig. Nu svor hon till – lite högre!
Sedan hörde jag hur det smällde till på toan, den jag satt i toalocket
- ?
– beteendeförändring? |
| Det blev dödstyst? Hon kanske dog? Nä, så vek
var
hon inte, men jag började ana att hon kanske inte tyckte att detta var
lika kul
som jag tycke. PANG! Det var någon av garderoberna. PANG! Igen? Den
andra
garderoben. Nu hör jag, typ; ”Va @#&* har den £$%&
&¤%#
haft för sig om den £@$[} &/%¤&¤ tror att detta är det
minsta µ*~?\ kul så sitter den £$%& @#&* £@$[} löst
till och
är &/%¤&¤ @#&* ute!” |
PANG! Det var den i kylskåpet. PANG! PANG!
Besticklådan
och skåpsluckan till glasen i snabb följd.
Nu bestämde jag mig för att det kanske var nog så jag smög fram och
kikade
in i köket. Där stod ett åskmoln. Hu! Hon var lömsk! ”Hej, välkommen
hem.” Säger jag och får ”dödsblicken” tillbaka.
”Har du satt några fler sådan där @#&* snören?!” |
| ”Ska genast ta bort dem som är kvar.” Svarar jag
kvickt och ilar fram till brödburken och desarmerar den. PANG! Det var
den i lådan med pennor. Nu är jag nära döden. ”Lugna dig lite.”
Försöker jag. Jag måste kolla runt lite. |
| Känner lite lätt förvirring här, blandad med
panik. Kärestan ser inte så kär ut längre – långt därifrån. Jag skyndar
mig till den ena garderoben och desarmera den i tvättkorgen. PANG! Hör
jag då från köket. Vad var det? Var inte alla … ? Jag rusar tillbaka
till köket. Där sår hustrun med mjölkpaketet med en dinglande snörstump
i botten. Hon ser ut som om hon tänker kasta mjölken på mig så jag drar
mig tillbaka för att desarmera ”de andra”, kvarvarande. |
| Problem! Jag är nu desperat totalförvirrad så
jag har noll koll på vilka som har smällt och vilka som kan vara kvar.
Hittar den i handduken på toan. Ställer mig framför garderoberna och
funderar – nä – inget kvar där. Då kommer hon med raska steg. Jag
backar in i sovrummet och hon ångar in på toaletten. PANG! Va i h-e!
Jävlar! Jag hade glömt den i toalettskåpet. |
Jag kickar fram lite försiktigt och in i
badrummet. Nu ser hon som om hon tänker bryta ihop när som helst, efter
att ha dödat mig.
”Du kanske ska lägga dig på sängen lite så ska jag se till att få bort
eventuella kvarvarande smällare?” Försöker jag lite försiktigt. |
| Och då gör hon det. ”Förlåt.” Piper jag fram.
”Det blev inte så kul som jag hade tänkt mig.” Hon bara blänger på mig.
Jag går minutiöst igenom badrummet, garderoberna, hallen och köket.
Räknar snörstumpar. Hur många var det jag använde? 10 i varje
förpackning. En och en halv låda kvar. 15 stycken ska alltså vara
monterade på ”luriga” ställen. Hur många har smällt? |
| Jag försöker lugna ned mig och gå igenom allt
igen. Från början. Hittade tre osmällda i köket. Ja det var väl alla.
Bestämmer mig för att ta ”tjuren vid hornen” så jag knallar in i
sovrummet. Lägger mig bredvid mitt lilla ”vrak” kramar och pratar på.
|
| Det funkar. Till slut mjuknar hon lite. Hon
förstår att jag måste haft skitkul när jag planerade det hela. Men hon
tyckte inte det var kul. Hon frågar om jag tagit bort alla och jag
försäkrar att nu är alla borta. ”Kan jag röra mig nu då?” Undrar hon.
”Jajamensan!” Tillstår jag. Hon reser sig och går ut i köket med mig i
släptåg. |
| Hon öppnar kylen tar fram mjölken, pålägget och
smöret. Häller mjölk i ett glas, brer smör på två smörgåsar. Lägger på
pålägg. Ställer allt på köksbordet. PANG! Det var den i köksstolen. Jag
ler lite urskuldande. ”Hoppsan. Glömde visst en.” Och då ser hon bara
trött ut. |
|
|
|
|
|
| Snöröjning på landet (1982-1986) |
|
| Under de år vi bodde
på landet var det ena hiskeliga vintrar med massor av snö, givetvis.
|
| Hustrun jobbade nere i staden, en resa på ca 3,5 mil, två
gånger
per arbetsdag. Och jag studerade nere i Göteborg. Vilket innebar först
bilresa, sedan tåg och vidare med buss. |
| Att våra två gamla Saab 99, en gul och en röd, fungerade
var prioritet nummer ett. Prioritet nummer – delad etta – var att hålla
vägen
snöfri. Vi hade en framfarts väg om ca 400 meter. 200 meter i
syd-ostlig
riktning och 200 meter nord-ost. Detta innebar att när det snöade och
blåste
så var det alltid 200 meter väg som det bildades snödrivor på. |
| I köpet av gården ingick en liten traktor. En röd David
Brown. Denna lilla gårdstraktor hade en bensintank och en fotogentank.
Man
startade med bensinen och sedan slog man över till fotogen. |
| Förre ägaren hade låtit tillverka en snöslunga. Denna
kopplades till drivknuten bak. Låter ju enkelt och bra. Icke! Det hela
var så
konstruerat att man måste backa med traktorn för att det hela skulle
fungera.
Och på denna traktor fanns ingen hel hytt. Framruta, sidorutor och tak
fanns.
Men den var öppen bak. |

[Egen teckning] |
| |
Det finns en massa
historier att berätta om denna traktor.
Samtliga traumatiska. Det är den främsta anledningen till att jag
dragit mig för
att skriva om dem.
Så, denna episod, jag nu ska beskriva, är egentligen inte det minsta
rolig.
Den har satt djupa ärrade sår i min själ. Och har för evigt förpassat
snö
och kyla till betydligt varmare platser – helvetet. |
| Som otaliga andra dagar hade vår framfartsväg yrt igen
under eftermiddagen. Efter att ha kört in bilen i någon snödriva i
början på
vår väg. Och pulsat fram i snö och pinande kylig vind. Snabbt kastat i
sig
lite energi, var det dags att ge sig i kast med traktorn. |
| Innan det gällde det att klä sig varmt, väldigt varmt.
Som
jag beskrev här ovan var traktorhytten öppen baktill och någon värme
fanns
inte att ”blåsa på” med i detta fordon. Standardklädsel; flerdubbla
sockar och s.k. moonboots. Flera lager långkalsonger och vadderade
skidbyxor.
Massor med T-skirts, tröjor och utanpå det en dunjacka. På händerna ett
par
tunna fingervantar, ett par stickade tumvantar och utan på det
termotumvantar.
För att inte fullständigt frysa sönder ansiktet hade hustrun stickat en
s.k.
rånarluva. Med små hål för ögonen. Tjock halsduk runt halsen. Varm
mössa
och så upp med jackhuvan. |
| Denna kväll var det minus 20 grader Celsius och så blåste
det! Snön yrde. Jag visste sedan tidigare att det troligtvis skulle bli
problem. Traktorn hade den egenheten att den inte ville gå riktigt
jämt, när
det var kallt. Och nu var det ju svinkallt! Så jag var inte på bästa
humör när
jag gav mig i kasst med Kung Bore. Dessutom stressade en
10-poängsuppsatts på
det hela. |
| Det var en hel vetenskap att starta en David Brown. Det
var knappar och reglage som skulle sättas på i rätt ordning och så
skulle bensin pumpas fram, för hand, sedan skulle choken ställas i
”exakt” rätt läge. Detta var i regel inte ett så stort problem eftersom
traktorn stod inne i ladan. Här var det ju i alla fall lite vindskydd.
|
| Snöslungan var påkopplad sedan tidigare så det behövde
jag inte böka med. Ut genom lagårdsdörrarna. Traktorn i friläge. Stäng
dörrarna. Och sedan var det dags för kampen! |
| Denna kväll var snödrivorna meterhöga och hårt packade
med drivsnö. Vinden kom från norr. Det innebar att jag de första hundra
metrarna skulle få i alla fall lite vindskydd, trodde jag. |
| Jag svänger runt traktorn, lägger in en av backväxlarna
(ja det finns fler på en traktor), sänker ned snöslungan och börjar
backa. Snöslungans utkast sitter så att det kastar snön åt söder (höger
i färd bakåt). Det blåser utav bara h-e. Så snön yr in, likt förbaskat,
bakvägen och in i traktorhytten. Efter 10 meter sätter traktorn igång
att ”hosta”. Jag sliter med koppling och gas för att hålla motorn på
höga varv. Men efter ytterligare 10 meter lägger den helt enkelt av.
|
| Att den ”rycker” lite när det är kallt, det visste jag.
Men att den skulle lägga av helt? Konstigt? Så det blev till att gå
tillbaka till ladan och in i verkstaden och hämta verktyg. Det måste ju
vara något med bränsletillförseln och då låg det närmast att kolla
förgasaren, först. |
Det saknades inte bensin eller fotogen. Tankarna var
fulla. Och jag hade inte slagit över till fotogen p.g.a. kylan.
Vet ni vad man måste göra när man ska meka med en traktor, ute? Ta av
sig vantarna! Pinande vind och 20 minusgrader, iskall plåt och
gjutjärn. En tröst i detta h-e är att motordelarna befinner sig i
ståhöjd. Och man fäller upp en motorplåt (en på var sida) så har man
tillgång till motorns alla ytliga delar. |
| Jag skruvar isär förgasaren och blåser den ren. Det gör
man genom att sätta olika små hål till munnen och blåsa till kraftigt.
Det här är verkligen prövande. Iskalla händer och bensinsmak i munnen.
Sedan ska allt skruvas på plats igen. Bensin pumpas fram. Startförsök.
Jodå! Brumeli-brum. Klockrent! |
| Upp i traktor och på snödrivorna igen. Med lätt domnade
händer greppar jag ratt, spakar och reglage. Snön yr in i hytten.
Glasögonen immar igen. Svinkallt! Efter 10 meter sätter traktorhelvetet
igång att krångla igen. Samma sak! Tvärstopp efter 20 meter? |
| Nu ska jag inte trötta er med repriser. Men jag upprepar
alltså förgasarrengöringen ytterligare 8 gånger. Jag har då avverkat
160 meter. |
| När traktorn stannar vid 180 meter bryter jag ihop. Jag
vrålar rakt ut. Jag skriker stampar och känner ett raseri som – som –
inte går att beskriva? Jag vet att jag tänkte: ”Dynamit! Jag spränger
hela jävla traktorhelvetet i miljoner små bitar.” Denna ”sinnebild” gav
mig en viss ro, medan jag föll ihop över ratten och snön yrde in och la
sig, i drivor, runt mina nu iskalla fötter. |
| Jag gick tillbaka till ladan och hämtade en skyffel. Med
den skottade jag för hand bort de sista 20 metrarnas snödrivor. Jag var
fullständigt vansinnig och av det fick jag kraft och ork. |
| En sista gång skruvade jag isär förgasaren. Som alla de
andra 8, 9 eller 10 gångerna startade skrället. Nu var det framväxel
som gällde. Genom att vinkla snöslungan lite samt att den faktiskt var
tillverkad att fungera som släpplog kunde jag på så sätt även ”ploga”.
Gasen i bott och in med så hög växel som möjligt for jag fram de 180
metrarna och ”sladdade” in på gårdsplanen. Fick backat in traktorn i
ladan. |
| Färdigt? Nejdå! En bil stod på gårdsplanen och en ute vid
vägen. Och jag insåg att lämnades bilen på gårdsplanen där den var så
gick den inte att få ut till morgonen. Den måste ut till vägen. Det var
bara det att all snö, var inte riktigt borta. |
| Jag tog skyffeln och skottade ”rent” på de värsta
ställena utmed våra 400 meter. Ute vid vägen skottade jag rent en
”parkeringsficka”. Jag skottade också bort snö som drivit upp och lagt
sig över den andra bilen. |
| Innan jag fortsatte med att transportera ut bilen till
vägen gick jag in och uträttade behov och bytte till torra kläder –
genomsvettig. Hustrun hade ställt fram ett fat med smörgåsar och varm
choklad. Och jag fick senare veta att hon och barnen ”höll sig undan”.
”Bäst att låta pappa vara ifred.” Som hustrun uttryckte det till
barnen. Och jag är benägen att hålla med. Jag var ingen lysande social
person just då. |
| Tillbaka ut på gården. På med snökedjorna, på bilen. Gott
folk, en fördel med 99:or. De hade stora hjulhus och som alla Saabar
(på den tiden) var de framhjulsdrivna. |
| Att sätta sig i en bil, den här kvällen, med yrsnö och 20
minusgrader. Ja det kändes, som paradiset! Tänk vad konstigt det kan
bli? Bilarna startade och gick bättre än traktorn. Jag var pedantiskt
noga med att hålla dem i ”toppskick”. Och glöm då sådant som plåt och
lackering. |
| Min taktik var att få upp rätt så hög fart och på så sätt
pressa mig fram, genom de nu nya snödrivorna. Och skulle jag fastna så
fick snökedjorna gräva mig fram, så att säga. |
| Fungerade skitbra! Tills det var ca 40 meter kvar. Då
hade jag lite för hög fart och kom upp på en snödriva med ovanligt hårt
backad snö, så bilen glider av vägen och ned i diket. Och där sitter
jag som berget. Ut och skottar fritt så gott det går. Bilen rubbar sig
inte. |
| Ut igen. Går några varv runt bilen. Den hänger med
underredet på dikeskanten och ena hjulet hänger i ”luften”. Jag ser
framför mig hur jag måste gå tillbaka och ta ut traktorn. Och i mitt
inre ser jag hur den kommer att krångla. Jag vet inte riktigt hur det
gick till men jag fick liksom tillbaka det där raseriet jag kände, då
när jag ville spränga traktorn. |
Så jag tar tag i 99:ans främre kofångare och lyfter upp
bilen på vägen? 99:or har motor fram. De är fruktansvärt tunga och jag
vet att jag inte orkar lyfta det där. Men jag gjorde det i alla fall.
Senare års ländryggsproblem kanske har sin förklaring här?
Det knepiga var att det inte kändes tungt? Måste ha varit någon slag
”balansvågseffekt” tillsammans med att det måste ha legat snö under
bilen på så sätt att det liksom inte blev så tungt. Ja inte vet jag? |
| Jag fick ut bilen till vägen. Och till morgonen kom
hustrun iväg med barna till sina barnvakter och sedan till sitt jobb
och jag kom till tåget för vidare färd mot Göteborg. |
| |
| Vad hände med
traktorn? Ja det är nästan skrattretande. Som tur var så var detta
oväder det sista som krävde vår traktor. Så den fick stå i ladan till
våren. En dag bestämde jag mig för att gå igenom den ordentlig. En
anledning var att vi bestämt oss för att sälja och flytta ned till
staden igen. |
I det bränslerör som gick från bensintanken låg en gren?
Grenen var också så lång så den gick vidare till förgreningen där röret
från bensintanken möter röret från fotogentanken. Jag hade aldrig varit
ute i skogen med traktorn. Så grenen måste ha kommit in i tanken före
min tid och sedan lirkat sig in i bensinröret. Och dessutom också
bromsat upp även fotogentillflödet – till förgasaren.
När jag fick bort den där grenen så lät motorn på ett helt annat sätt.
Jag vill minnas att jag skattade lätt hysteriskt när jag kom att tänka
på – den där vinterkvällen – och om jag då lossat bensin- och
fotogenrören också. Då hade jag hittat grenen och sluppit det där
helvetet. |
| |
| Man lär så länge
man lever! |
|
|
|
|
|
| Julgran och paket. (Pappa
och Bill sent 60-tal eller tidigt 70-tal) |
|
| En julafton.
60/70-talet. Allt är julmysigt. En av familjens många jultraditioner
var/är att lägga fram julklapparna på själva julafton. Då kom det fram
klappar från alla möjliga gömställen och samlades under granen. |
| Så skedde även denna jul. Jag tror jag var inne på mitt
rum som jag delade med min bror då jag hör ”ljud” från vardagsrummet.
Det
morras och jag hör någon som öser ur sig svordomar. Så då måste man ju
kolla. Jag kommer till dörröppningen och ser min pappa och hunden Bill
i en
variant av ”slagsmål”. Kanske mer något som liknar en brottningsmatch.
|
| Hunden hade nämligen fått för sig att samtliga julklappar
under granen var till honom och skulle därmed öppnas. |
| Det där var ju inte pappa överens med hunden om. Så av
någon
märklig anledning står han där och drar hunden i bakbenen och hunden
försöker
hugga pappa. Det ”svänger” fram och tillbaka och stundtals ser det ut
som
om pappa är på gång att förlora. Och genast kastar sig hunden mot
granen.
Men pappa är snabb, han greppar tag om benen på hunden igen. Allt detta
går väldigt
fort är över på en väldigt kort stund, för till sist får pappa tag i
nackskinnet på hunden och släpar ut honom i hallen fortfarande under
kanske något
mer dämpade svordomar, nu när publiken anlänt. |
| Vi fick ha dörren stängd till vardagsrummet resten av den
julaftonen. Hunden var oregerlig. Och det berodde inte på att där lång
några
klappar som faktiskt var till Bill. Nejdå. Han hade ”bara” fått för sig
att alla klapparna var till honom. |
| |
| Jag kan inte minnas att
detta upprepades någon senare jul. |
|
|
|
|
|
| Furan till Mor (1981) |
|
|
Känsliga
läsare varnas! Tycker ni inte om att läsa ordet ’kuk’, sluta läs
här.
|
| Mor har
aldrig varit främmande för att prata eller diskutera om sex. Kan nog
beteckna
henne som frispråkig. |
| Det var
dags för 50-års present. Vad hittar en då smågalen hjärna på för något?
Jo, det
självklara; Mor ska ha en vacker och ståtlig träkuk. |
| Det dög
inte med vad som helst. Jag letade länge innan jag hittade det perfekta
sprickfria, hårda och snyggt ådrade kärnvirket av fura. Att jag valde
fura har
å göra med att jag ansåg just det trädet vara den bästa representanten
för
fallossymbolik. |
| Jag sågade
till en ca 30 cm lång, fyrkantig träbit. Skissade på frihand en lite
lätt böjd
ståkuk med ett proportionerligt ollon samt en fyrkantig sockel att stå
på. |
| Först
bearbetade jag trästycket med såg. Sedan kniv och stämjärn. Därefter
vidtog ett
grovslipande med en s.k. rondell. Nästa steg var grovslipning för hand.
Finare
och finare sandpapper förbrukades i hög takt. |
| Vi bodde
vid denna tid på Snödroppsvägen i Vargön. Där hade vi en redskapsbod,
bredvid
ingången. I denna redskapsbod hade jag också installerat en arbetsbänk
med
tillhörande skruvstäd. |
| Det s.k.
ämnet till träkuken hade jag fastspänt i skruvstädet. Och det var här
jag stod
och bearbetade mitt verk. |
| Mot slutet,
då man verkligen såg vad det var och jag hade kommit till en blank fin
lyster,
på träkuken, stod jag som vanligt och handputsade. Jag hade det fina
sandpapperet i i handflatan och jag hade ett prydligt runkgrepp om
träkuken och
så bearbetade jag den frenetiskt upp och ned. |
| Då kommer
en granne, i något ärende, han passerar ju givetvis då den öppna dörren
in till
redskapsboden där jag står och runkar på en träkuk. |
|
”Vad gör
du?” Frågar han. Och ser lite lätt förfärad ut.
”Ja, jag gör en träkuk.” Svarar jag. Och känner hur
jag blir
generad? Fast jag försöker se ut som om det är det jag brukar göra. Jag
har
fortfarande kvar mitt handtag om träkuken med höger hand.
”Jaha,
varför då da? Vad ska du ha den till?” Fortsätter grannen. Och ler
lite lurigt.
”Den
ska bli en present.” Upplyser jag.
”Till
vem då?” Vill han veta. Och jag ser att han slappnar av en smula.
”Mamma.”
Svarar jag och inser hur utomordentligt underligt detta låter. |
|
| Grannen
blev alldeles tyst, tittade på mig och gick. Han glömde tydligen av vad
det var
han egentligen kom för. |
| (Jag har
för mig att grannen återkommer, smygande, med en kamera. Men detta är
ytterst
svaga minnesfragment som kan vara efterkonstruerade eller något som
mitt psyke
puttat ned i det undermedvetna?) |
| Denna
händelse avskräckte inte min iver i att färdigställa detta konstverk.
Jag
fortsatte min bearbetning. Den sista behandlingen var med ytterst fin
stålull.
Med lödpenna brände jag in i träsockeln: ”Till Mor” (tror jag?) |
| Snygg låda
införskaffades samt silkespapper. Ytterst vacker presentpapper med
vackert
passande snöre knutet till en burrig snörrosett. Och med en sedvanlig
grattislapp. |
| Om jag inte
minns fel så blev mor glad över att få en så snygg träkuk. Hon insåg
att jag
hade lagt ned min skäl och känsla i den. |
| Så var det
då dags för ”uppställning” av Mor tillsammans med sina presenter. Och
här får
jag nog tillstå att jag var smått elak eller vad man nu kan kalla det.
Men jag
noterade att mor hade smugit in träkuken lite bakom de andra
presenterna så den
inte syntes. |
|
- ”Tycker du inte att den
är fin nog för att förtjäna främsta platsen.” Säger
jag. Och då flyttar givetvis mor fram den, snäll som hon är.
|
| Av någon märklig anledning
blev denna välbearbetade träkuk för det mesta förvisad till ett
golvskåp i
köket och togs bara fram vid ”speciella” tillfällen? Undrar om den är
kvar? |
|
|
|
|
|
| Grodor, ödlor, ormar och
Alexander (1991) |
|
|
Äntligen, vintern
drar sig tillbaka. Våren är på väg. Nu är Grodorna på gång. Nu söker de
upp pölar, dammar och diken för att söka sig en partner att para sig
med och lägga rom. Vattenödlorna gör dem sällskap. Ja inte så att de
parar sig med varandra, ödlor och grodor, nej, de håller till på samma
ställen. Visserligen är vattenödlorna lite tidigare än grodorna.
|
|
Nu börjar en hektisk tid i naturen. Grönskan spränger fram. Däggdjuren
som
parade sig i höstas förbereder sin nedkomst, att deras bebisar skall
komma. Fåglarna
lockar till sig sina partners och bygger bo, lägger ägg och ruvar.
Ormar och
ödlor kommer fram ur sina hålor i den första sommarvärmen, så fort
tjälen
lämnat marken. |
|
Hektiskt är det nu också för Alexander och hans kompis Daniel. Grodor,
ödlor
och ormar skall fångas och studeras. Ormar är speciellt intressanta.
Bland
annat därför att de är praktiska. Praktiska på så sätt att de är mycket
användbara när man vill skrämma tjejer. |
|
Grodorna väntar. Här skall fångas. Hink och håvar och så iväg. |
|
— "Vart skall ni ta vägen!", ropar Alexanders mamma. |
|
— "Vi skall fånga grodor," svarar Alexander. |
|
— "Jaha, och om man heter Alexander och skall fånga grodor, vad skall
man tänka
på då?", säger mamma och ser lurig ut. |
|
— "Stövlar", svarar Alexander och ser skyldig ut. |
|
— "Precis, stövlar", säger mamma, med en triumferande uppsyn. |
Fort på med stövlar, visserligen under stön och stånk. Men det går
fort.
Grodorna väntar. På dem bara!.
Alexander och Daniel skyndar iväg till sitt favoritställe. Ett bra
ställe,
mamma och pappa vet inte var det är. Det garanterar ostördhet. |
|
— "Jag tycker inte om stövlar", säger Alexander. |
|
— "Det gör inte jag heller", säger Daniel. |
|
— "Det är svårt att springa i dom och dessutom är det ju inte blött
ute",
fortsätter Alexander. |
|
— "Just de’", säger Daniel. "Jag kommer ihåg förra året, det är ingen
idé
med stövlar. Man blir ju blöt om fötterna ändå. Vattnet rinner ju över
stövelkanten.
Jag fattar inte varför morsor tjatar om stövlar, vi blir ju blöta om
fötterna
ändå?". |
|
— "Jag tycker också att det är korkat. Man skulle ha såna där
byxstövlar,
som gick upp till halsen", säger Alexander. |
|
— "Ja! Eller dykutrustning, då kunde vi simma ner under vattnet och ta
grodorna med händerna, va häftigt", säger Daniel med en lycklig uppsyn.
|
|
— "Skithäftigt, och så kunde vi ha såna där harpuner, tjoff bara",
säger
Alexander och visar med händerna hur man spetsar grodor med en harpun.
|
|
— "Mamma skulle inte gilla det", säger Daniel tyst. |
|
— I"nte min heller och pappa skulle säkert kolavippen", säger Alexander.
|
|
— "Du, Alex, vi fångar både honor och hannar, så lägger vi dem i hinken
och
kollar när de parar sig", säger Daniel och fnissar. |
|
— "Danne, har du sett kuken på en groda?", undrar Alexander. |
|
— "Nä, de’ har ja’ inte. Dom kanske inte har nån?", svarar Daniel.
|
|
— "Hur knullar dom då?", undrar Alexander. |
|
— "Vet inte", svarar Daniel. |
|
— "Nej, just de! Dom har ingen. Det har jag läst i en bok. Hannen
sätter sig
på honans rygg och klämmer sig fast, sen gör dom nåt? Och sen klämmer
honan
ut äggen, rommen, och när hon gör det sprutar hannen ut nåt. Nått vitt
tror
jag. Och sen är dom färdiga. Så gör dom. De’ har ja’ läst. Eller om det
var farsan som sa’t?", säger Alexander upplysande. |
|
— "De har jag också hört, i skolan tror jag", säger Daniel. |
|
Pojkarna travar på.
På väg till groddammen. De pratar vidare om hur många grodor de skall
fånga.
Hur de skall dela dem mellan sig. Vad de skall ha dem i. Hur mycket rom
de skall
ta med sig. Rom är skojigt. Speciellt när ynglen börjar röra på sig.
|
|
— "Nu är vi snart där, nu måste vi va’ tysta, smyg", viskar Daniel.
|
|
— "Va!", ropar Alexander. |
|
— "Tyysst!", försöker Daniel viska, samtidigt som han viftar med ett
finger
framför munnen. "Vi måste vara tysta nu, annars pyser dom. Vi måste
smyga." |
|
— "Ja, ja, tyst med dej nu då", säger Alexander smått irriterat.
|
|
Sakta och försiktigt
närmar de sig dammen, De sträcker på halsarna. Jodå, där finns grodor.
De
ser hur de rör sig, simmar omkring, hur huvuden tittar upp. De hör hur
de kväker.
Blorup, blorup, låter det, ungefär. |
|
— "Aajj!!", vrålar Alexander. "Jävlars skit, aajj!!" |
|
— "Tyst med dej, du skrämmer ju grodorna, va’ är det med dej, tyst!",
manar
Daniel. |
|
— "Myror! Pissmyror, jag har fått pissmyror innanför byxorna! Aj! Skit!
Hjälp
mig, då!", ropar Alexander, vädjande till Daniel. |
|
— "Hur då? Jag vill inte ta i dig, då får ju jag pissmyrorna på mig. Ta
av
dig byxorna!", säger Daniel i ett försök att vara hjälpsam. "Aajj!!"
Vrålar
han sedan. "Aajj!! Oohh!! Dom är på mej också!" |
|
Tjutande och hoppande flaxar nu pojkarna omkring och försöker få av sig
sina
byxor. Det visar sig att de måste ta av sig alla sina kläder.
Försiktigt hade
de lagt sig precis rakt på ett rödmyrebo och det tyckte inte myrorna
om.
Givetvis stördes friden vid dammen och grodorna gömde sig, nere i
bottenslammet. Inte ett liv syntes. Bara två pojkar, nakna, hysteriska.
Ruskande och borstandes sina kläder. Fulla med små ilsket röda märken
på
ben, stjärtar, magar, ryggar och armar. |
|
— "Du har en i håret", tjuter Alexander, åt Daniel. |
|
— "Var då! Var då!" Skriker Daniel och studsar upp och ned samtidigt
som han låter
händerna fara genom håret som en visp. |
|
— "Den är nog borta nu, jag ser den inte", säger Alexander i något
lugnare
ton. Daniel lugnar ned sig. |
|
— "Fy fan, säger Alexander, jag hade en på snoppen. Det svider, kolla
alldeles rött, här, här på sidan." |
|
— "Jag hade fyra stycken på pungen, det känns inte alls bra. Vad skall
vi göra?"
Undrar Daniel. |
|
— "Det går nog över. Vi tar på oss. Jävla skitmyror", morrar Alexander
och
tittar med mörka ögon på den plats där rödmyrorna huserar och med gott
resultat försvarat sitt revir. "Vi slår ihjäl dom! Vi ger igen", säger
han,
och ser vild ut. |
|
Pojkarna tar på sig sina kläder som de vrängt in och ut femtioelva
gånger.
Beväpnar sig med var sin stor trädgren och förklarar myrorna krig. Med
vikingars vansinne går de lös på rödmyrebot. Hoppar, slår, vrålar,
skriker
och tjuter. Givetvis är det myrorna som går segrande ur striden. Allt
piskande
och hoppande gör att myrorna far upp i luften och hamnar på pojkarna.
Tjutande
och skrikande lämnar pojkarna myrorna. Sliter av sig sina kläder för
andra gången.
Nu är de hysteriska. Det tar gott och väl tio minuter innan de lugnat
ned sig
såpass att de mer noggrant kan syna sig själva och sina kläder. De
bestämmer
sig för att denna sida utav dammen är dålig. Ingen bra plats. Den andra
sidan
ser mycket bättre ut. Något slakna lommar de runt dammen. De finner en
hyfsad
utkiksplats. |
|
— "Förra året fanns det inga myror där", upplyser Daniel. "Fan, va det
svider." |
|
— "Pappa säger att man inte skall bry sig om att det svider, det går
fortare
över då", säger Alexander. |
|
— "Din farsa, är han lite dum i huv’et, eller?" Vill Daniel veta.
|
|
— "Knäpp är han, men det funkar på myggbett, jag har provat", svarar
Alexander och ser ut som om han inte alls tror på vad han säger.
|
|
Pojkarna står ett tag och spanar. Efter några minuter börjar det röra
sig i
vattnet. Grodhuvuden börjar sticka upp. Vattenlöpare far över ytan och
bildar
ringar som drar till sig deras uppmärksamhet. |
|
— "Där, Danne", viskar Alexander. "Där borta vid grenen kommer en, rakt
mot
dig. Ta den med håven." |
|
Daniel når inte riktigt. Han måste kliva ut lite i dammen. Tur att han
har stövlar.
Försiktigt för han ned först den ena foten sedan den andra. Han står
helt
stilla. Grodan rör sig sakta, mycket sakta, mot den plats där Daniel
står.
Sakta sjunker Daniels stövlar ned i dyn. |
|
— "Det rinner ned vatten i dina stövlar", upplyser Alexander. |
|
— "Jag märker det", svarar Daniel med en fånig min. |
|
Bägge studerar de hur Daniels stövel fylls med vatten. Snart är även
den
andra stöveln vattenfylld. Daniel rör sig inte. Här gäller det att inte
skrämma
iväg grodan, som nu är inom räckhåll för håven. Ytterst försiktigt för
Daniel håven närmare den plats där Grodan är. Han fixerar grodan. Han
koncentrerar sig, siktar. Svisch! Med en snabb rörelse är grodan fångad.
|
|
— "Här, ta håven", säger Daniel. "Jag sitter fast I botten. Jag kan
inte röra
mig." |
|
Alexander tar emot håven. Tar upp grodan. Håller den I handen. Med en
experts
uttryck I ansiktet, vänder och vrider han på grodan. |
|
— "En hane", konstaterar han. "Den är liten och smal." Stolt lägger han
grodan i
hinken. |
|
Daniel kämpar för att komma loss. Han måste hjälpa till med händerna
för
att dra upp stövlarna. Han kommer upp. Sätter sig vid dammens kant. Tar
av sig
stövlarna. |
|
— "Kolla!" Säger han till Alexander. Sakta tömmer han stövlarna.
Vattnet
forsar ut. De var välfyllda. |
|
— "Du har nått svart gegg på din ena socka", säger Alexander och pekar.
|
|
Daniel för ned handen för att ta bort gegget. Snabbt drar han tillbaka
handen.
Stirrar med fasa på gegget. |
|
— "Fy tusan, va läbbigt. En blodigel! Uhää", låter han och ser ut som
om han
fått minst sju citroner i munnen. |
|
Med en pinne petar han på blodigeln. Den vrider sig, drar ihop sig,
slingrar
sig och ser jätteäcklig ut. Den vill inte frivilligt lämna Daniels
socka. |
|
— "Tänk om den biter sig fast", säger Daniel med ett förfärat
ansiktsuttryck. |
|
— "Inte genom sockan", svarar blodigelexperten Alexander. |
|
Med en sprättande rörelse
med pinnen far blodigeln iväg. Daniel ser genast lite mer lugnare ut.
Han börjar
dra av sockarna. Viker ihop dem och vrider ur det dyiga vattnet. När
han är
klar, tar han på sig sockarna och stövlarna igen. Känns inget vidare.
Men det
var det värt. Grodan inhåvades. Priset, blöta fötter, anses mycket
rimligt.
Färdig med sina plaskvåta fötter börjar Daniel åter rikta
uppmärksamheten
mot dammen och vad som kan komma att dyka upp. |
|
— "Alex", viskar Daniel. "Där borta vid grenen som sticker upp", ser du!
|
|
— "Ja, jag ser", viskar Alexander tillbaka. |
|
En vattenödla simmar lugnt strax under vattenytan. Intet ont anande om
det förestående
hotet. Att bli infångad, av ett grodproffs. Alexander för håven I
position.
Med en snabb spjutliknande rörelse plaskar håven i vattnet. Fort upp
med den.
Alexander stirrar ned I håven. |
|
— "Ja’ missa’ den. Han var för snabb." Förklarar han samtidigt som han
vränger
håven för att tömma den på slemmiga växter och dy. |
|
— "Du plaska för mycket", upplyser Daniel och ser anklagande på
Alexander. |
|
— "Fånga den du då!" Svarar Alexander med en halvlömsk min. |
|
— "E’ du dum eller? Den har ju simmat till hotaheiti nu", säger Daniel
och
stirrar tomt framför sig. Koncentrerad på vattenytan. |
|
Alexander bestämmer sig för att placera sig en bit ut i dammen. Han
vill inte
upprepa misstaget med ödlan. Han går ut en bit. Trampar upp och ned
lite för
att känna hur bottnen är. Den verkar relativt fast. Här sjunker nog
inte stövlarna
ned. Daniel sitter vid kanten och stirrar. Alexander står en bit ut och
stirrar. Ingen säger något. De är mycket koncentrerade. En skata kraxar
I något
träd. De hör andra barn leka en bit bort. |
|
— "Bara dom inte kommer hit", säger Alexander. |
|
— "Hm", mumlar Daniel. |
|
Daniel fixerar något med blicken. Det ser ut som ett grodhuvud. Det rör
på
sig. Det rör inte på sig som ett grodhuvud. Grodor rör sig ryckvis.
Detta
huvud rör sig glidande. Daniel är som förhäxad. Plötsligt förstår han
vad
det är, en snok. Och snoken är på väg rakt mot Alexander. Närmar sig
honom
bakifrån. |
|
— "Alex!" Halvropar Daniel. "Det kommer en snok, rakt mot dig, bakom
dig. Ta den!"
Skriker han. |
|
Alexander vrider på huvudet, ser snoken komma rakt mot honom. Vilket
byte! Han
fortsätter rörelsen med resten av kroppen. Daniel är som förstenad. Han
ser
och kan inget göra. Han ser hur Alexander vilt flaxande med armarna,
ramlar
handlöst, rakt över snoken. Baklänges. Ett jätteplask. Hela Alexander
försvinner
under vattnet. Ett ögonblick är det bara knäna som sticker upp. |
|
Huvudet ploppar upp ur vattnet. Med ögonen vilt stirrande försöker
Alexander säga något.
Slemmiga växter och äcklig dynga glider ned över hans ansikte.
Förtvivlat försöker
han resa sig upp. Det går inte. Stövlarna sitter som skruvstäd i botten.
|
|
— "Hjälp", piper Alexander. |
|
Daniel vet inte om han skall skratta eller skrika. Med gapande mun står
han där,
fötterna känns som bly. |
|
— "Jag kommer inte upp!" Säger Alexander, med en något mindre pipig
röst. |
|
Förtrollningen bryts. Daniel kommer och hjälper Alexander att komma
upp. Med
gemensam ansträngning får de loss stövlarna. Alexander är drypande våt.
Han
ser läbbig ut. Och han stinker. |
|
— "Jag går hem och byter", säger Alexander. |
|
— "Ja’ me’", säger Daniel. Som inte precis blev torrare av att hjälpa
Alexander. |
|
— "Såg du vart ormen tog vägen", frågar Alexander Daniel. |
|
— "Den, den är väl stendöd. Du ramla rakt på’n." Svarar Daniel. |
|
Alexander får ett oroligt uttryck i ansiktet. Han kikar försiktigt
innanför
tröjan, skakar på byxbenen. |
|
— "Tänk om den är i kläderna", säger han förfärat. |
|
— "De’ skulle du känna", säger Daniel. |
|
— "Jodu, just nu känns det som jag har hundra ormar innanför kläderna."
Inte
ett dugg övertygad om Daniels påstående. |
|
Med den jättelika fångsten, en groda, klafsar Daniel och Alexander
hemåt. De
fryser. Bägge funderar de på hur de skall bära sig åt när de kommer
hem.
Har de tur är inte deras mammor inne just då. Men enligt lagen om
alltings djävlighet,
är de troligtvis det. Skäll och “vad var det jag sa” och “typiskt dej”
och liknande. De bägge utbyter blickar. De tiger i dystert samförstånd.
Först
kommer de till Daniel. En lapp på dörren. |
|
|
|
”Kommer strax, är i stan. Mamma.”
|
|
|
|
Med totalt uttryckslöst ansikte stirrar Daniel på lappen. Läser den
flera gånger. |
|
— "Det är ingen hemma. Dörren är låst. Jag kommer inte in." Konstaterar
Daniel högt för sig själv. |
|
— "Vi går hem till mej. Du får låna kläder av mej, så länge." Säger
Alexander. |
|
Inte ett dugg upplivade, utan på ett mycket dystert humör, går de till
Alexanders hem. |
|
Något gnager i Alexander. Han kan inte komma på vad. Något är det som
inte
stämmer. När de är nästan framme, kommer Alexander på vad det är som
inte
stämmer. Innan de bestämde sig för att fånga grodor, sa Alexanders
mamma att
hon skulle åka och handla kläder. Flera gånger sa hon till Alexander
att inte
glömma nyckeln, om det var så att han hade tänkt sig att gå ut.
Alexander
kommer mycket väl ihåg detta. Han kommer också ihåg att han tyckte att
hans
morsa var en tjatmorsa. Det är klart att han kommer ihåg nyckeln, vet
han att
han tänkte. Alexander vet att han glömde nyckeln. Det är han bergsäker
på.
Han är tyst. Han säger inget till Daniel. Nu fryser han något
fruktansvärt.
Med andlös spänning tar han i dörrhandtaget. Låst. Utan att säga något
tittar han på Daniel. Denne tittar tillbaka. Ingen behöver säga något.
De blänger
på dörren och dörrhandtaget. Inget händer. De står där och blänger, och
fryser. De känner sig mycket ynkliga. |
|
— "Vad gör vi nu", säger Daniel och hackar tänder. |
|
— "Vet inte", svarar Alexander med darrande stämma. |
|
— "Vad har ni gjort", hör de en röst fråga, bakom dem. |
|
En tjej, av allt, en tjej. Inte nog med det. Denna tjej, är klasskamrat
med
Daniel. Tjejen ser mycket lycklig ut. |
|
— "Kom hit!" Vrålar hon. "Kom och titta på Daniel och Alexander. Skynda
er!" |
|
En hel hop tjejer kommer springande. Alexander och Daniel tittar tomt
på
varandra. Alexander tänker att han tar grodan och placerar den mitt i
fejset på
den tjutande tjejen. Strax är de omringade av hoppande och tjutande
tjejer. Som
öser ur sig kommentarer som inte alls uppskattas av pojkarna. |
|
— "Vad är det som händer?" Hör de en mansröst fråga. |
|
— "Pappa!" Ropar Alexander. "Skynda dig! Vi fryser ihjäl. Daniel är
utelåst
och jag glömde nyckeln och vi har dumpat och jag har ramlat i dammen."
Fortsätter
han, i ett enda andetag. |
|
— "Jag ser att ni är blöta", konstaterar Alexanders pappa. "Ni får ta
av er kläderna
här utanför. Ni går inte in i det där!" Fortsätter han och ser mycket
bestämd
ut. |
|
— "Här ute!" Utropar Alexander förfärat. "Det går inte. Här är ju
tjejer!
Och Kallt, vi blir sjuka." |
|
— "Skulle ni ha tänkt på, ta av er, här ute. Tjejer eller inte. Av med
kläderna."
Fadern är obevekligt grym. "De där stinkande plaggen får vi lägga i en
hink." |
|
Den fruktansvärt grymme fadern öppnar dörren. Blänger strängt på
pojkarna,
går in, stänger dörren. Lämnar pojkarna åt detta fruktansvärt grymma
och
pinsamma öde. Under jubel och tjut, påhejade av tjejerna, tar pojkarna
av sig
kläderna. Fadern öppnar dörren, räcker fram hinken. De lägger sina
stinkande, drypande plagg i den. |
|
— "Kallsingarna kan ni behålla på, så roligt skall inte tjejerna få",
säger
den nu något mindre grymme fadern. |
|
Alexander ser hur hans pappa njuter. Han ser hur hans pappa tar in
varje detalj.
Han ser hur hans pappa kommer att återge detta för systern, mamma och
hela
tjocka släkten och alla andra. Alexander försöker döda sin far med
blicken.
Det funkar inte. |
|
— "Se inte så lömsk ut, kom in nu, in i duschen, bägge två, sätt fart!"
Kommenderar den elakaste av elaka. |
|
Väl i duschen under de värmande vattenstrålarna börjar pojkarnas sinnen
mjukna. |
|
— "Himla tur att din farsa kom", säger Daniel. |
|
— "Ja", känner sig Alexander tvingad att svara. Tänker han efter och
känner
efter, tycker han det också. De kommande gliringarna får han bjuda på.
|
|
När pojkarna duschat färdigt och står och torkar sig. Tittar de på
varandra.
De börjar skratta. De skrattar hejdlöst. De måste ha sett urfåniga ut,
där
vid dörren. De skrattar åt Alexanders ryggplask. Fadern öppnar dörren
till
duschen och undrar vad som står på. Då skrattar de ännu mer. |
|
— "När ni flabbat färdigt finns det varm choklad och ostmackor i köket.
Jag
har lagt fram torra kläder åt er i hallen." Upplyser den nu mycket
snälle
fadern. |
|
— "Bra farsa du har", säger Daniel. |
|
— "Toppen", konstaterar Alexander. |
|
Vid matbordet, ger sig inte fadern förrän han fått veta alla detaljer.
Efter
en stund kommer den färdigshoppade modern hem. Hon vill veta vad det är
som
stinker så förfärligt. Fadern upplyser henne om att de stinkande
föremålen
befinner sig under rengöring i tvättmaskinen. Pojkarna får själva
berätta
sina eskapader för den mycket lättroade modern. Alexander och Daniel
kommer överens
om att de imorron skall ägna sig åt att fånga kopparormar. Grodorna får
vara
ifred ett tag, bestämmer de sig för. Detta tycker fadern och modern är
ett
klokt beslut. Nöjda med utvecklingen bänkar sig pojkarna framför TV:n.
He-man
ockuperar TV-rutan. Trötta, men torra och trots allt nöjda låter sig
pojkarna
roas. |
| |
|
SLUT |
|
|
|
|
|
| Katten Linus ”dyker” (2005) |
|
| Under den period i
mitt liv jag gick hemma och väntade på att få komma till och bli
opererad i min nacke köpte vi både hund och katter. |
| Katterna är av rasen Rag Doll. Två pojkar ur samma kull.
De
fick namnen Abbe och Linus. Den större, Abbe, blev min katt och den
mindre,
Linus, blev hustruns. |
| Bägge två kan betecknas som ganska fega, ingen
upptäckarlusta
precis. Hoppar inte upp på en yta om det är högre än 90 cm t.ex. Men
var det
något som tvunget skulle undersökas så var det dock Abbe som var något
modigare. |
| Vi har balkonger åt två håll, öster och väster. Som på
de flesta balkonger hade vi också ett galler. Katterna satt ofta där
med
huvudet stickandes ut och kikade på omgivningarna. Vi bor på andra
våningen.
Under oss har vi en granne med gräsbevuxen tomt åt bägge väderstrecken.
På
baksidan, balkongen åt öster, avgränsas granntomterna av en Måbärshäck.
|
| Det som nu händer skedde när jag inte var hemma och
katterna var väl nästan ett år gamla. Hustrun gick och pysslade. Från
baksidan hör hon plötsligt ett avgrundsliknade kattvrål. Hon rusar ut
på
balkongen och tittar ned. Där ligger Linus, uppe på Måbärshäcken. Alla
ben
pekar rakt ut från kroppen. Och han skriker konstant, högt och
hysteriskt. |
| Hustrun rusar ut på framsidan, ned för spiraltrappan,
rundar gaveln och till grannens tomt, på baksidan. Då har även grannen
kommit
ut för att undra vem eller vad det är för något som håller på att dö
eller vad. |
| Linus har då lyckats ta sig ur busken och sitter
förskräckt
i ett hörn på grannens altan – och skriker, fortfarande lika högt och
hysteriskt. Hustrun lyfter upp katten och den lugnar sig genast.
|
| Strax efter detta kommer jag hem och får historien
berättad
för mig. Och jag blir förevisad platsen för händelsen. I häcken ser man
en
fördjupning, efter katten. Den fördjupningen var kvar en rätt så lång
tid. |
| |
| Vad kan ha förmått
denna i vårt tycke fega katt att ta ett
sådant språng? Det får vi aldrig veta. Däremot kan jag anta att katten
trodde att det där gröna som var närmre än det där andra gröna lite
längre
ned nog gick att hoppa till. Ingen av katterna hade fram till den dagen
varit
ute och fått trampa på vanlig mark och då givetvis inte gräs heller.
|
| |
| Efter den händelsen
satte vi sådant där grönt kompoststängsel för balkonggallren. |
| |
| Och en lägenhet på
nedre plan, med en liten tomt, står på hustruns önskelista. |
|
|
|
|
|