Min mycket gode vän berättade om en lustig upplevelse.

Ni vet vad RollOn är? "Mumma" kallar vi det i vårt hem. Jag har en längre tid använt sådan där Gel som man kan smeta på under armarna, från Gilette.

Detta noterade min gode vän. Och berättade då om första mötet med ett s.k. DeoStick. Samma som jag använder fast med en hårdare massa.

Vännen var mycket imponerad över varaktigheten på dessa DeoStick. Dock upplevdes doften och effekten som lite "svag".

Efter ett bra tag, det kan ha varit veckor, var det något som nöp till i armhålan på min gode vän.
Vid en närmare undersökning om vad det var som orsakade "nypet" i armhålan upptäcktes någon slags plast, på DeoSticken, som gick att pilla bort.

Det visade sig att min gode vän inte uppmärksammat att det satt en genomskinlig skyddsfilm på DeoSticken.
Därav förklaringen till den "svaga" effekten och att den var så otroligt dryg!

Jag hade säker hamnat i samma situation, men i mitt fall består skyddsfilmen av en tunn metallfolie så det går inte att missa.
Och du Vännen, jag hoppas att det var OK att berätta det på det här sättet?

Jag har två barn, en pojke och en flicka. Flickan är äldst. Barns spontanitet och hjärtliga ärlighet är något fantastiskt fint. Egenskaper, man som förälder skall vårda ömt. Nu är det dock så att samma egenskaper kan ställa till en del förtret. Så kallade pinsamma situationer. Om man som förälder är obetänksam, å det är man ju ibland, eller?

Denna händelse utspelade sig i ett klassiskt affärskomplex. Strategiskt placerat mitt ute på en slätt, i Vänersborg, Torpa-Hallen tror jag det hette på den tiden.

Tänk er nu en pappa, som är på relativt gott humör. En dotter som är på ännu bättre humör, prathumör. Runt tre år gammal, fredag eftermiddag, massor med folk. Pappan något stressad, men på gott humör. Dottern pratar, pratar, pratar...
Hon pratar så in i norden, så hon "drar uppmärksamheten till sig". Hon ställer den ena tokiga frågan efter den andra, som barn måste göra för att lära sig något.
Sedan händer det, pappan (jag) tappar tålamodet. Dock tappar han det mycket behärskat.
Han lutar sig fram, mot sin dotter och säger något. Ohörbart för omgivningen. Pappan avlägsnar sig sedan, mot smöret. Med en känsla av att ha imponerat omgivningen. Han fick tyst på dottern. Efter inte så värst många steg, hörs en röst, med klar, hög och tydlig stämma. Som låter som följer:
"DU KAN HÅLLA KÄFT SJÄLV!"
I några tiondelar av en sekund, var det knäpp tyst, i den närmaste omgivningen. Sedan utbröt ett behärskat skratt.
Detta var ett av de tillfällen då jag rodnat och haft en känsla av att liksom kunna försvinna upp i tomma intet. Men se det gick inte, Jag fick allt stå där med skammen. 1-0 till dottern.

Det här är en berättelse som brukar få omdömen som: "Det måste sett helfestligt ut." eller "Hur kunde du?"

Den handlar om vår lille son. Han var så där liten och go som bara en unge på 17-19 månader kan vara. Stapplade och gick, slog i och skrek, fortsatte och gjorde nya fantastiska erfarenheter och upptäckter. En blandning av förtvivlat illvrål och upptäckarens glädjetjut.

Jag vill minnas att jag uppehöll mig i vårat vardagsrum. Jag tror att jag sysslade med att färdigställa några akvareller. Jag är nämligen amatörkonstnär. Det var bara sonen och jag hemma. Ni vet säkert också att sådana där små änglar är ganska bra på att hitta saker. Saker som de tycker är våldsamt underhållande. Samma saker upplever inte föräldrarna lika underhållande. De upplever dem snarare som ett bedrövligt elände.

Som i ett töcken. Hörde jag långt, långt bort små rop. Små ynkliga rop. Ju mer medveten jag blev, om min omgivning. Desto närmre kom de ynkliga ropen. Ropen lät nu som ynkliga tjut. Sådana där läten sätter igång en hel radda med mekanismer i människokroppen. Skulle allihop beskrivas, i detalj, så skulle inte en mansålder räcka. Tro mig.
Jag sprang upp, lokaliserade ljudet och rusade mot ljudet. Med en sådan där lagom känsla av obehag. Att det hade hänt något otäckt. Alla föräldrar har denna känsla jämt. Jag sprang till badrummet, därifrån kom ljuden.

Jag sliter upp dörren. Blir stående. Alldeles stel, stel av motstridiga känslor. Vad skall jag göra? Vill jag minnas att jag tänkte. Innan jag började skratta. Sonen hade försökt nå kranen på handfatet. Vägen dit gick via toalettstolen. Det var bara det, att han hade halkat ned i den. Och där står han, den lille. Han står där och liksom juckade upp och ned. Han var högröd i ansiktet. Han försökte komma upp. Med det gick inte. Han satt fast. Sonens ynkliga tjut hade nu övergått till förtvivlade rop. Han såg mycket lidande ut, den lille.
Och där står jag, i dörröppningen. Stelheten varade bara någon sekund. Jag hade fattat mitt beslut. Med risk för min sons framtida psykiska hälsa, sprang jag tillbaka till vardagsrummet och hämtade kameran.

Därmed förevigade jag detta mycket unika tillfälle. Jag drog sedan upp, den nu djupt lidande lille sonen, ur toalettstolens sugande grepp. Det lät som när man gör rent ett avlopp, med en slurp, om ni förstår vad jag menar.

Jag vill också minnas att jag hade svårt att koncentrera mig resten av dagen. Jag bröt ut i fullkomliga skrattkonvulsioner. Dessutom var jag mycket noga med att följa sonens förehavande, resten utav dagen. Vem vet. Han kunde ju ha hittat på något ännu festligare.

Sista halvan på 70-talet hände det. Det var på sommaren. Vet ni var Sveriges Konung brukar jaga Älg? Precis, på den där kullen, vid Vänerns södra spets, Hunneberg.

Jag vet inte, hur det är just nu, men när detta hände, var Halle- och Hunneberg Europas Älgrikaste marker. Skråen vet, var det inte Världens rikaste? Jag minns inte så tydligt. Massor med Älg, var det i alla fall.

Vi, min hustru och jag brukade allt som oftast åka upp på dessa kullar och kika på Älgarna.
Vid ett utav dessa tillfällen hade vi två kompisar med oss. Det var en solig och vacker dag. Lugnt och fridfullt. Våran biltur gick till Halleberg. Halleberg är mycket mindre än Hunneberg. Varför chanserna att få se en Älg är 1:1. 100% alltså.

Vi behövde inte rulla så värst långt innan vi fick syn på våra Älgar. Fridfullt tuggande ute på ett hygge, cirka 20 - 30 meter från vägen.

Vi stannade bilen, klev ur, alla fyra plus vår Colliehund Molly. Hon var också med. Vi ställde oss vid vägkanten och beskådade detta ståtliga majestätiska djur. Vi stod där och bara njöt. Småpratade lite om hur många Älgar vi såg. Vilket kön det var. Deras eventuella ålder.
Det var då det hände. Hände och hände, jag fick en idé. Idén bestod i att jag fick för mig att klappa den närmaste Älgen på huvudet.
Nu är det så med mig att får jag en idé så är jag mycket svår att stoppa.
- "Vad ska du göra?" Ropade de andra.
- "Klappa Älgen på huv'et." Sa jag.
Så var det med det.

Vägen fram till Älgen var lite tuvig och något snårig. Detta hindrar inte en Viking! Jag stannade upp då och då, för att se om Älgen var med på noterna så att säga. Älgen var med. Fridfullt tuggande.
Så var det då bara cirka två meter kvar. Jag stannade. Fixerade Älgen och fylldes av dess imponerande ståtlighet. I naturlig storlek är en Älg jättestor!
Alldeles intill Älgen fanns en stubbe. Jag såg, att om jag ställde mig på stubben så skulle jag kunna klappa Älgen på huvudet. Två steg, högerfoten upp på stubben.

Precis i det ögonblick som resten utav kroppen skulle följa efter högerfoten, tittade jag upp. Samtidigt vrider Älgen på huvudet, spänner ögonen i mig och lägger öronen tätt bakåt.
När hästar gör så är de förbannade. Nu var helt uppenbart denna Älg urförbannad! Jag blev något så fruktansvärt rädd.
Det där med klapp på huvudet, de fick nog vara, kommer jag ihåg att jag tänkte. Fel, jag tänkte inte alls! Jag var livrädd.
En sakkunnig sa mig en gång: Kommer en Älg emot dig så stå still, den väjer i sista stund.
Skitsnack. Jag befann mig redan i "sista stund". Älgen hade mord i blicken.
Det var bara att "vända på klacken" och "ge järnet". Och det gjorde jag. Jag sprang utav h-e. Med flåset bokstavligen i nacken.

Givetvis förstår också min publik sammanhanget, samtidigt som mig. Älgen anfaller!
Samtidigt som jag började springa, började min publik också att springa, mot bilen.
Avståndet till bilen var ca 20-30 meter, för mig, cirka 2-5 meter, för publiken. I princip kom vi fram samtidigt, till bilen. De andra bråkdelen före. Våra kompisar hade hunnit in i bilen. Nu blockerades dörren av hustrun och hunden.

Med den fart jag hade fick jag fortsätta. Det var ju jag som hade Älgen efter mig! Jag fick stopp vid bilens bakparti. Älgen tornar upp sig vid frampartiet. Älgen gjorde ett frustande och hystade upp frambenen i luften och lunkade sedan in i skogen.
Räddad! Nu först kom jag in i bilen.

En bit bort stod ett annat gäng och jublade. En utav dem hade en filmkamera. Jag ångrar nu att jag inte tog reda på vem detta var.

Denna händelse har medfört att jag nu har en mycket stor respekt för Älgar.
Vad jag kan förstå består respekten av något som kallas Älgfrossa. Tack vare detta har jag utvecklat en slags Älgfobi. Dock en mycket mild form. Jag kallar det som sagt för respekt.

Vem har inte prövat att gå på styltor? Jag får nog säga att jag är en hejare på att gå på styltor. Till barnens stora förtjusning tillverkade jag en gång ett par styltor.
Två rundstavar och ett par fastskruvade träklossar.
Barnen hade våldsamt roligt när de emellanåt hetsade mig till att bestiga styltorna. De sprang runtomkring mig och försökte få mig att rasa ned i backen.
De älskade se sin pappa krälandes på marken. Till barnens stora besvikelse, däremot, är jag som sagt en hejare på styltor.
Jag kan stå still på stället, gå korta steg, långa steg - nästan springa, gå baklänges och svänga runt - på en femöring. Så det blev mest jag som jagade dem. Vad gjorde det, de var ändå vansinnigt förtjusta åt denna lek, speciellt då jag tappade balansen och smällde i backen.

Några år tidigare, när jag var i Danmark och spelade badminton. Såg jag en sån där människa som gick på jättestyltor. Han blev en sådär fyra meter hög.
Detta hade tydligen gjort ett djupt och oförglömligt intryck på mig.
En sommardag, 1985, var barnen och jag ensamma hemma. Hustrun slet ihop livets nödtorft, godis och leksaker, enligt barnen.
Denna dag satt barnen och jag på vår trapp och funderade. På vad vi skulle ta oss till. Hustrun hade bilen. Så vi satt där vi satt. Ja vi bodde på landsbygden då, sex kilometer från närmaste kommunala färdmedel, bussen.

Jag liksom kände i hela kroppen att det var nåt på gång. Kroppen var full av upptåg. Livslust, äventyr.
Det var då den där gubben på jättestyltor for fram och satte sig på näthinnan.
- "Nu skall pappa gå på styltor". Sa jag.
- "Ja, ja, jaaa!". Ropade barnen, i vild förtjusning.
Jag hämtade styltorna. Gick in i huset och hämtade elastisk binda och en rulle tejp. Här skulle gås på styltor.

Jag satte mig på trappan och började linda fast styltorna på mina ben. Normalt befinner sig stödklossen cirka 3,5 decimeter ovanför backen. Jag vände alltså nu på styltorna så att stödklossarna hamnade 1,5 meter ovanför backen.
Dottern såg mystisk ut och frågade:
- "Vad gör du?"
- "Det ska du få se, vänta och se." Sa jag, något mumlande.
Sonen teg och såg ut som om han tittade på en fullkomlig idiot...?...
När jag var nästan färdig med fjärde lindan utbrast dottern:
- "Aha!, du ska gå uppochned på styltor, aha, nu förstår jag, aha!" Hon såg mycket fundersam ut blandat med en uppsyn av förväntad glädje.
Sonen var nu en uppsyn av förväntad glädje. Han såg mycket förväntansfull ut.

Till slut satt styltorna så pass stadigt så att jag kände mig nöjd.
Det skall väl inte bli någon match, tänkte jag.
Det är inte helt utan, men jag får nog erkänna att jag hade stora svårigheter att ta mig upp, i stående ställning.
Vår trapp, var sådär precis för låg. Men med hjälp av husväggen och två små ivriga, påtryckande barn, kom jag så till slut upp i stående ställning.
Med fötterna en och en halv meter från marken. Det betyder att även huvudet hamnar 1,5 m högre upp!

Där stod jag. Ett krampaktigt grepp i husknuten var det enda som höll mig uppe. Jag stod där jag stod. Kom inte ur fläcken. Ner var inte och tänka på. Ett handlöst fall, på en och en halv meter? Jo jag tackar ja. Skrubbsår, bruten arm och inget mer bad den sommaren. Nej tack!
Det gick liksom inte att ta sig tillbaka samma väg som jag kom. Trappen var ju för låg. Dessutom fanns ju risken att jag med min lekamen skulle krossa mina barn. För deras hjälp den vägen, var en förutsättning.
Där stod jag.
- "Jag kommer inte ned!" Ropade jag, upplysande, till mina barn.
- "Kan du inte komma ned?" Undrade dottern och började fnissa.
Sonen snurrade runt, viftade med armarna, hoppade upp och ned, och jublade. Hans förväntningar hade åtminstone blivit infriade.
- "Är det säkert, att du inte kommer ned?" Undrade dottern, i en paus i skrattandet.
- "Ja!" Upplyste jag henne, behärskat leende.

Nu var goda råd dyra. Så här kunde jag ju inte stå. Jag såg Hustruns min framför mig. Jag kunde också föreställa mig vad hon skulle säga.
"Men?, Nisse, vad gör du? Varför står du där?"
Vad skulle jag svara på det?
"Jag måste stå här, jag kommer inte ned. " Kunde jag ju förståss säga.
Nu var det bara det, att det var cirka sex timmar kvar tills Hustrun skulle komma hem. Så vid det laget hade jag nog rasat ned av ren utmattning.
Eller så hade säkert sonen sågat av eller ryckt till i styltorna. För att hjälpa mig, så att säga. Nej, detta var ingen bra utväg. Här gäller det att vara klipsk, fantasifull, ja allt.

Lösningen på problemet var inte så långt borta. Det gäller bara att ta sig samman. Lugna ned sig. Se nyanserat på situationen.
Fortfarande krampaktigt hållande i husknuten, förflyttade jag mig mödosamt, mot trappen. Väl framme, instruerade jag dottern att lossa lindan, på det ena benet.
Sonen fick jag hejdat med ett vrål. Han kastade sig givetvis över det andra benet. Det hade inte varit så bra om bägge styltorna försvann under mig samtidigt. Kross- och skrubbskador.
De fick samsas om vänsterbenet.
Så, lugnt och stadigt ned med foten på trappen. Loss med högerfoten.
Räddad, räddad från en mycket pinsam situation.

Hustrun fick höra hela historien av de ivrigt gestikulerande och skrattande barnen. Jag lovade mig själv att inte göra om samma misstag.

Egentligen började det hela dagen innan. Vi brukar hyra en moviebox emellanåt. Barnen måste ju få sin beskärda del av video-tittar-behovet tillfredställt. Som förälder får man i gengäld en behaglig stund, som präglas av harmoni och tystnad. Om vi bortser från videooljudet.

Boxen hyrdes på Egnahemsvideo i Vänersborg. På boxen står bl a en text som upplyser hyraren om att "boxen träder ur funktion vid hyrtidens slut", eller något liknande.

Vi tittade på video den kvällen - hela familjen. Tidigt på morgonen nästa dag var barnen uppe tidigt och skulle titta på mera video. Hustrun var uppe och skulle hjälpa dem. Jag själv sov behagligt.

En röst hörs från våningen inunder:
-"Nisse!... Nisse! Kom ned och hjälp mig, boxen är sönder!"
Halvvaken släpar jag mig ned till vardagsrummet. Hustrun visade mig att det inte gick att få in kassetten. Jag försökte själv. Jodå, det gick inte.
Kollade alla kablar, ström osv. Kassetten gick inte att få in.
Jag läste då återigen texten på boxen; "boxen träder ur funktion vid hyrtidens slut". Det var väl själve den, tänkte jag. Dom måste ha glömt att "omprogrammera" boxen. Jag får väl åka dit, så får dom fixa det här, f-b:nat också.

På med kläderna. Ut med bilen. Iväg till staden. In i videobutiken.
Av en ren tillfällighet råkar också en arbetskamrat till mig befinna sig där. I videoärenden.
Jag beskriver min belägenhet och milda upprördhet för honom. Han ser mycket betänksam ut.

Fram till disken. Upp med boxen.
-"Låsmekanismen har trätt i funktion för tidigt!" Proklamerar jag med hög protesterande röst.
Videobutiksinnehavaren tittar misstänksamt på mig - säger inget. Öppnar boxen. Sätter i elsladden. Kopplar den till TV:n. Trycker på "EJEKT". Ut kommer en kasset. Jag tappar hakan, spärrar upp ögonen, jag blir paff. Kassetten trycks in.
-"Visst fungerar den." Säger hon.
Sammanhanget står klart för mig. Det var en kassett kvar i boxen - därför gick det inte att trycka in en ny. Eftersom Hustrun hade varit på boxen först - så existerade inte tanken att det skulle vara kvar en kassett i boxen - detta trodde jag Hustrun hade tänkt på.

Jag bryter ut i ett hysteriskt skratt. Arbetskamraten syns inte till, han hade gömt sig. Villt skrattande tar jag boxen, ut ur lokalen. De övriga närvarande såg lätt roade ut.

Egentligen har Mor fått två ormpresenter av mig. Och anledningen till att hon får det är att hon har en relativt lindrig form av ormfobi. Det är alltså den elaka sidan i mig som har roligt.
Den första ormpresenten Mor fick var en stora tyg-Boaorm i naturlig storlek. Den gåvan gjorde jag inte så stort spektakel kring. Det gjorde jag däremot med den andra. Den planerade jag noga.

Presenten bestod i en av mig gjord tygapplikation av ormen Ka i Djungelboken. Jag valde en passande papplåda och så såg jag till att min dotter var med. Hon var väl då ca 3-4år eller nåt. Jag var noga med att hela tiden låta henne bli medveten om varje steg. Och jag började med att fråga henne vad det var för bild på tavlan. ”En orm!” Sa dottern. ”Bra!” Svarade jag. Och sådär höll jag på. Vad var det jag tänkte lägga i lådan. Vad la jag i lådan och varför gjorde jag lufthål i lådan och när allt var inslaget och klart frågade jag återigen dottern: ”Vad är det som ligger i lådan!”, ”En orm!” Genljuder dottern högt och ser lycklig ut och så hoppar vi runt lite och applåderar.
Den manipulativa psykologiska suggestionen är fulländad.

Vi reser till min Mor och jag ställer paketet på bordet och avlägsnar mig. Av någon märklig anledning är min Mor ofta misstänksam när hon får presenter av mig, även denna gång.

Så hon vänder sig till den person som hon vet inte kan ljuga och som alltid är ärlig, min dotter. Och det är sant, hon var sån. Så Mor frågar min dotter: ”Vad är det i paketet och säg sanningen nu.” Dottern svarar snabbt och övertygande och med lysande förväntansfulla ögon: ”En orm!”
Mor blir nu uppenbart bekymrad och frågar för säkerhets skull dottern om det inte är något skoj och dottern vidhåller, nejdå inget skoj det är en orm i lådan. Och jag ler triumferande.

Mor är inte feg av sig och så är hon ruggigt nyfiken så med hjälp utav två stora stickor eller om det nu var blompinnar öppnar hon sakta och mödosamt paketet och tar emellanåt ett skräckfyllt steg tillbaka. Dottern ser överlycklig och förväntansfull ut och emellanåt pekar hon på paketet och säger ”Orm!”.

Till slut får då Mor upp paketet och liksom ryckvis smyger fram och ska kika ned i paketet, dottern ”spelar” med och ser lite rädd ut hon också. Givetvis blir Mor lättad när hon ser att det inte är en riktig orm. Dottern strålar, hoppar upp och ned och pekar: ”En orm, en orm!” Och jag känner mig som en omåttligt stolt manipulerare.

Detta är en märklig historia som bottnar i den vidriga förekomsten av barnmisshandel.

Vår dotter sitter i dagisfrökens knä.
Hon berättar: ”Pappa han slog och han slog och slog.”
Dagisfröken undrar: ”Vem var det din pappa slog?”.
Dottern: ”Pappa han slog och min lillebror han skrek och skrek.”
Dagisfröken: ”Slog din pappa din lillebror?”
Dottern: ”Jaa.” Säger hon, nickar och ser lite lagom skrämd och ledsen ut (har vi fått veta senare).
Dagisfröken frågar också lillebror och får bekräftande nickningar tillbaka.

När jag kommer för att hämta barnen tar den aktuella dagisfröken upp detta med mig och hon berättar ovanstående.

Jag blir tyst och tittar på mina barn, de ser lidande ut.
Då talar jag om för dagisfröken att det är alldeles sant. Jag slog och barnen skrek. Vi hade kuddkrig!

Man kan ju undra var barnen fick infallet från att måla upp ett skojigt kuddkrig på det där sättet? Dottern var 4-5 år och lillebror 2-3 år.

Jag var elev på kirurgen 2 Vänersborgs lasarett. Eftersom getingarna var aktiva och rätt så ”på” så bör detta ha varit på sensommaren.
På kirurgen 2 fikade man, när vädret tillät, ute på en balkong som vätte mot söder. Det var fullt med folk som satt och fikade och jag kom ut på balkongen. Eftersom det var fullt valde jag att stå, nära dörren. Det var också elevens uppgift att svara på ”ringningar” när det var fikapaus. Så det var liksom ingen ide att sätta sig.
Nåväl, nästan hela personalstyrkan sitter där i solvärmen och njuter av fikat, då kommer fridstöraren. En geting! En del blir smått hysteriska och försöker gömma sig? Andra tjuter lite lätt och några viftar ivrigt med armarna.
Då hör jag mig själv säga: ”Ta det lugnt, man dödar dem med ett karateslag i nacken.”. Scenen frystes, sedan säger någon, liksom på skoj: ”Jodu, det skulle jag vilja se.”
Jag svarar: ”Kolla här!” Getingen kommer åt mitt håll och jag sätter pekfingret mot tummen för att ”snärta till”, ni vet. När getingen är precis framför mig ”snärtar” jag till med pekfingret. Träffar getingen? Insekten far iväg i en båge och landar mitt på fikabordet. Då säger jag: ”Så gör man.”
Någon vid bordet böjer sig fram och tittar på getingen, som är mycket död, och huvudet hänger liksom lite på sned. Personen utbryter: ”Det var som fan! Nacken är knäckt.”
Allas blickar riktar sig nu mot mig. Jag slår ut med armarna, höjer axlarna lite, lägger huvudet på sned och säger: ”Vad var det jag sa? Man dödar dem med ett karateslag i nacken.”

Resten av den dagen kände jag ”mystiska” blickar riktas mot mig. Var det beundran? Rädsla? Det kommer jag aldrig att få veta. Jag vet bara att jag hade en sagolik tur och hade hur roligt som helst.

Nu är det inte slut med detta. Några dagar senare; Scenen är den samma men det är delvis ett annat ”arbetslag”. Jag är ännu inte närvarande.

Då nämner en av personerna vid bordet att Nisse dödade en geting med ett ”karateslag”, häromdan. Lågmält skratt sprider sig över bordet. Personen som säger detta blir irriterad över att inte bli trodd. Reser sig och går och hämtar mig. Jag blir mer eller mindre utknuffad på balkongen och personen säger: ”Visst dödade du en geting med ett karateslag!” Jag svarar: ”Jajamensan!” Jag tittar in i ett stort antal skeptiska ögon.

Då kommer en geting flygande in över fikabordet? ”Kolla här!” Hör jag mig själv säga. Getingen kommer åt mitt håll, jag ”spänner karatefingret”. SNÄPP! Jag träffar getingen? Denna gång åker den åt andra hållet i en vid båge och landar på balkonggolvet.
Personen som ”släpat” ut mig, går fram och tar upp getingen och släpper den triumferande mitt på bordet och säger: ”Där ser ni! Och kolla efter, nacken är av!”
Flera huvuden lutar sig fram och konstaterar att så är det. Nu vänder sig ett antal smått förskräckta ögon åt mitt håll. ”Det är enklast så. Man tar dem med ett karateslag i nacken” Säger jag, rycker på axlarna, vänder mig om och lämnar en mycket förvånad ”publik” bakom mig.

Det är de enda två gångerna i hela mitt liv som jag lyckats med detta. Jag har försökt senare men bara missat. Så, jag får väl leva på mitt ryckte?

Detta är en berättelse som gör mig lite illa till mods. Den är egentligen inte rolig, den är hemsk och tragisk. Men är i typisk min stil. Det går att klämma ur den lite rolighet. Om man har humor åt det svarta hållet till.
Detta utspelade sig i slutet på 70-talet inför Julen. Vi bodde i ett flerfamiljshus, på 2:a våningen.

Jag hade alltså fått för mig att stöpa ljus. Att köpa ljusmassa var det inte tal om. Inte när man hade massor med ljusstumpar.
Någonstans hade jag läst att man kunde göra ljus i mjölkförpackningar. Så jag tar en 2-liters mjölkförpackning. Gör ett litet hål i botten. Gör en ordentlig knut i ena ändan av det snöre som ska bli ”veke”. Man köper sådana färdigt (ljusvekar). Andra ändan trär jag underifrån in i hålet i botten på mjölkförpackningen. Samma ända knyter jag sedan i en penna och fäster det hela så att ”veken” är sträckt. Allt ser rakt och snyggt ut.

Nästa steg är att placera en kastrull på spisen som rymmer nästan två liter. I med alla ljusstumpar och på med värmen. Inte för hög värme, bara så stearinet smälter. Allt ser jättebra ut. Med en gaffel fiskar jag upp alla omkringflytande små halvbrända ljusvekar.

Till slut har jag tillräckligt med smält stearin för att fylla mjölkförpackningen och få det där härligt stora mysljuset som ska pryda vård vardagsrumsbord mörka höstkvällar.

Att hålla en kastrull med nästan 2 liter smält stearin är ganska jobbigt så jag ställer mjölkförpackningen i vasken. Så slipper jag hålla kastrullen så högt upp. Sakta häller jag i det flytande stearinet. Fyller ända upp tills det är ca 1 cm kvar. Jag ställer undan kastrullen och studerar mitt blivande stora ljus med spänd förväntan och en viss stolthet. FLOSCH! Låter det då. Botten går ur mjölkförpackningen och ljusmassan rinner ned i vasken!

Typ: ”Jävlar-i-helvete!” är väl det jag tänker och sedan reagerar jag snabbt med att sätta på varmvattnet. Jag ser ju den där ljusmassan framför mig bilda en propp, nere i vattenlåset. Och oh, va pinsamt att behöva ta dit vaktmästare för en sådan grej.
Tänker då att givetvis skulle jag hällt på bara lite grann i taget och låtit det stelna i omgångar. Jo, jo, det går ju an att vara efterklok.
Varmvattnet rinner på så det verkar ju OK. Faran över. Gör rent i vasken och försöker få bort alla spår av mitt pinsamma misstag.

Efter ”några timmar” stänger jag av varmvattnet. Jag gör bedömningen att nu måste väl allt stearin vara borta ur avloppsrören.

Detta var på förmiddagen. Vad jag gör sedan, det kommer jag inte ihåg. Men någon gång på eftermiddagen ringer det på dörren och grannen under står där och ser uppenbart bekymrad ut. Och frågar om jag vet något om stearin? Jag ser väl antagligen lite frågande ut, men jag säger som det är att jag tidigt på förmiddagen bar mig klantigt åt och nästan 2 liter smält stearin rann ut i vasken. Men att det verkade vara OK nu eftersom det rinner på bra.
Grannen tittade lidande på mig och frågade om jag i samband med ”stearinutsläppet” spolat en massa vatten. Javisst säger jag. Jag lät kranen stå på i flera timmar, varmt vatten, för att det inte skulle bli stopp.

Grannen ser olycklig ut. Och säger sedan, med en röst lite gråtblandad och lite ilska i, att allt det vatten jag spolat har hamnat i deras lägenhet. Vaktmästaren hittade en stearinpropp strax nedanför deras avlopp. När de kom hem var det vatten i hela lägenheten. Deras lilla svarta pudel satt uppflugen i en fåtölj och såg ynklig ut.
När de började torka upp märkte de att det var något konstigt med vattnet och när de tittade i köket såg de en slags hinna. Över hela diskbänken, på och i alla lådor. Alla köksredskap hade en tunn hinna, med något ”stelt, fett liksom. Golv och mattor var förstörda.
De hade tagit dit vaktmästaren som till slut hittade stearinproppen. Det var först då de egentligen förstod att det var stearin. Och det var då de bestämde sig för att kolla var det kom ifrån.

Jag frågade om det var något jag kunde göra. Jag fick bara en blick till svar. Jag fick senare veta att de slet i flera dagar med att få rent i köket och köksutrustningen. Golven och mattorna samt vattenskador ersatte och fixade försäkringsbolagen. Vårt bolag gick in och betalade deras självrisk. Men jag kände mig fortfarande skittaskig över att allt merarbete jag skapat aldrig skulle kunna betalas igen. Fy vad jag skämdes! En ljusning i det hela var att de vid något tillfälle nämnde att vaktmästaren gett mig beröm för att jag ”erkände” sådär ärligt, utan vidare?

Det närmade sig Jul. Så sambon (min blivande hustru) och jag bestämde att vi måste ju ge våra olyckliga grannar någon uppmuntran. Så vi investerade i en jättelik och tjusig Julgrupp.
Sedan vet jag inte vad som for i oss, för vi tryckte i ett rätt så rejäl ljus i den och så skrev vi en lapp, med en text som i princip lät enligt följande: ”Varde ljus, varde hopp! Hälsningar ’ljusstöparn’ God jul!”

Det var lite ”kyligt” ett tag efter Jul, men vi kom allt på god fot med våra grannar inunder, igen. Och vi ses fortfarande, när vi råkas, och vi pratar glatt med varandra. Men vi har aldrig pratat ljus.

Jag kände att jag ville springa. Men det var så attans tråkigt att bara springa utmed en väg eller en markerad stig. Det var då tanken om orientering dök upp.

Av vilken anledning jag åkte till Trollhättans Orienteringsklubb vet jag inte men dit åkte jag i alla fall. Jag körde bil dit, en Saab V4.

Jag hade ringt innan och gjort upp med en person om att jag skulle komma och mycket riktigt i skidstugan fanns en ”gubbe” som väntade på mig. Han satte en karta och kompass i näven på mig och förklarade att jag skulle springa och hitta de markerade orienteringspunkterna så fick de se vilken kategori de skulle placera mig i.

Detta var tidig höst och klockan var väl sådär fyra, ungefär. Jag tackade för allt och gav mig iväg. En snabb titt på kartan. Första kontrollen låg utmed stigen, på vänster sida, uppe på en kulle, en bit norrut. Jag satte av i ett rasande tempo. Passerade en bäck, en stigkorsning och sedan en till. Efter ca 2 km började jag lura på om inte den där kontrollen borde vara någonstans i närheten. Jag stannade och kontrollerade på kartan.

Antagligen hade jag sprungit fel vid förra stigkorsningen. Jag rusade tillbaka och in på den andra stigen. Stannade efter ca 500 meter. Ingen kontroll? Tillbaka till den första stigkorsningen och satte av utmed den andra stigen. Efter 1 km tyckte jag att det var väl själve fan! Var är kontrollhelvetet! Jag stirrade på kartan. Va fan, jag fick väl springa tillbaka och börja om!

Alltså tillbaka till utgångspunkten, ca 2 km. Flåsande stannade jag och stirrade på kartan igen och sedan på naturen. Jag såg då en obetydlig stig försvinna in lite till höger om den jag valt. Jaha, jag hade helt enkelt slarvat och valt fel stig, från början. Det här var ju inte bra. Jag började ana vilken klass de skulle placera mig i. Om det nu var möjligt så ökade jag på tempot och störtade iväg utmed den nya stigen. Efter en kilometer vek den av höger rätt ned för en brant? Jag stannade, flåsade lite, tittade på kartan. För det första skulle inte stigen svänga åt det hållet och för det andra skulle det inte slutta nedför. Det började skymma lite lätt.

Nu började jag bli desperat. Med ett antagligen vilt uttryck i ansiktet sprang jag tillbaka, igen. Framme vid utgångspunkten stirrade jag återigen hysteriskt på kartan, prickarna och alla linjer. Hysteriskt snurrade jag runt och stirrade in i skogen. Kunde jag vara så fel? Jag såg snart att kartan inte omfattade hela skogen. Jag vred lite på den, kollade kompassriktningen, Jo det var möjligt, jag hade ”siktat” för mycket åt höger. Det fanns en stig som gick mer åt vänster. Återigen satte jag iväg i högsta tempo. Ned för en kulle hoppade över en bred bäck och uppför en brant. Där stannade jag. Detta stämde inte? På min karta fanns inte kulle, bäck, kulle. I den riktningen.

Jag kände att jag likt en frustrerad Tarzan ville vråla rakt ut i min förtvivlan. Tillbaka till starten igen. Blicken for irrande fram och tillbaka över kartan och på omgivningen. Det var något som började gnaga i mitt inre. Blicken drogs upprepade gånger till skalan. Vilken skala kartan var ritad i. Jag stirrade på siffrorna och efter snabb huvudräkning kom jag fram till att det A4-papper jag höll i näven omfattade ett landområde om ca 300 x 500 meter, med 10 kontroller utsatta. Jag vred kartan i rätt position, tog ut kompassriktningen på första kontrollen. Jag gick en sådär 10 meter upp på en liten kulle, där var kontrollen. De, gubben, hade gett mig en ”knattekarta”. Alla kontrollerna låg inom ett område om 100 x 100 meter.

Där stod jag och stirrade på första kontrollen och insåg att min karriär som orienterare började och slutade här. Sakta gick jag tillbaka, i halvmörkret, till skidstugan för att erkänna mitt nederlag. Det var ingen där? Den enda bilen på parkeringen var min. Gubbfan hade bara åkt! Eller så trodde han att jag bara struntat i allt. För han visste ju inte vilken bil jag kom i och när jag kom var där säkert 20 parkerade bilar. Och dessutom, ingen normal orienterare ägnar väl nära två timmar åt att hitta 10 kontroller i området alldeles intill stugan? Jag satte mig i bilen och körde hem.

Det började med ett telefonsamtal.
- Är det Nisse? Sa en röst.
- Ja, det är det, svarade jag.
- Ja, det är Gunnel, fortsatte hon.
- Hej Gunnel, vad kan jag göra för dig? Sa jag.
- Ja, det är lite konstigt. Jag skulle väl ha ringt lite tidigare. Men det är så konstigt. Jag tror att det är något fel på mig. Sa Gunnel.
- Är det fel på dig? Undrade jag.
- Fel och fel, det är väl egentligen skrivaren. När jag går förbi den så börjar den skriva ut. Och det är bara tomma papper. Och jag har kollat när andra går förbi, då skriver den inte ut. Och det kommer bara tomma papper. Det är jättekonstigt.

Orden flödade ur munnen på Gunnel nu när hon till slut fick lätta sitt hjärta och berätta om sitt konstiga problem. Jag sa till henne att jag skulle åka ut och kontrollera det hela.

Jag åkte dit. Då ska vi se. Kan du ta och visa hur det går till, sa jag till Gunnel.

Gunnel satte sig framför datorn. Fixade litet med några dataadministrativa uppgifter. Reste sig och gick mot dörren. När hon var precis mitt för skrivaren började den skriva ut. Massor med tomma papper. Klart skumt?
Jag fick stopp på skrivare så den slutade skriva ut. Och bad Gunnel bete sig på samma sätt igen. Hon gjorde det och samma sak upprepade sig. Det var alltså ingen tillfällighet.

Då satte jag mig vid datorarbetsplatsen och ”grejade” lite. Reste mig upp och gick mot dörren – och skrivaren började skriva ut. Då kunde jag i alla fall trösta Gunnel med att det var inget konstigt med just henne. Hon såg lättad ut. Jag tycke jag såg hur hon ”sjönk ihop” av lättnad.

Jag hade nu en aning om vad problemet kunde bestå i. Jag kände nämligen något när jag reste mig upp ur stolen. När man reser sig ur en stol så lutar man sig normalt framåt för att lättare komma upp och då kommer huvudet närmre bildskärmen. Det var då jag kände hur det ”drog i håret”.

Jag frågade Gunnel om problemen började efter att hon fick sitt skärmfilter. Och då sken hon upp och sa att det stämde.

Jag kröp bakom bildskärmen och såg vad stolpskottet till försäljare hade gjort. Just det skärmfilter Gunnel hade var av en typ som var gjorda dels för att ge en behagligare bildyta att titta på men den var också till för att ”leda bort farlig strålning” som försäljaren hade sagt. Om det nu var så skulle givetvis försäljaren ha satt klämman som ska jorda filtret i ett element eller så. Det hade han inte gjort. Sladden var nämligen så kort så den räckte inte till. Han hade satt klämman för jordning i bildskärmskontakten?

På just den här datormodellen satt skrivarporten precis bredvid. Eftersom det var så långt mellan datorarbetsplatsen (stort rum) och skrivaren hade jag installera en slags signalförstärkare. En sändare i datorns skrivarkontakt och en mottagare i skrivarens kontakt.

Nu hör det också till att golvet i den här expeditionen hade en förmåga att ladda upp en människa med statisk elektricitet ganska rejält. Detta hade Gunnel försökt råda bot på genom att köpa en antistatisk matta.

Jag undersökte mattan och kunde konstatera att den snarare förstärkte den statiska laddningen i en människokropp och det berodde på materialet i kontorsstolens hjul.

Så Gunnel satt alltså där och arbetade ordentligt laddad med statisk elektricitet. Och när hon reser sig och böjer sig fram ”suger” skärmfiltret åt sig den statiska elektriciteten via huvudet. Den statiska elektriciteten far vidare i den lilla sladden och till klämman som ska jorda skärmfiltret. Men eftersom nu klämman sitter i kontakten för bildskärmen och kontakten för skrivarsladden sitter alldeles bredvid ”hoppar” den statiska elektriciteten över till den. Och i skrivarkontakten sitter ju en s.k. signalförstärkare. Signalförstärkaren får en elektrisk impuls och vidarebefordrar den till mottagaren som sitter i skrivaren. Den mottagaren omvandlar den elektriska signalen, så gott den kan, och resultatet blir att skrivaren får en instruktion om att börja skriva ut. Och inget mer.

Problemet löstes med att plocka bort skärmfiltret och den antistatiska mattan.

Strax därefter fick försäljaren sig en ordentlig tillsägelse, från mig och uppmaning att för all framtid hålla sig borta från våra anställda.

Min syster är ute och kör bil. Bilen är en Saab 95:a. Hon behöver tanka. Stannar vid en bensinstation, kör fram bilen. Går ur, öppnar tanklocket, greppar ett munstycke till en bensinpump.

Hon står där och tankar och tänker på? Ja det vet jag inte. När hon står där och tankar, och tänker, hör hon en röst i bensinstationens högtalarsystem: ”Dô! Bosse (typ), det står en och tankar diesel i en bensinare! Kan du fixa det?”.

Syrran tittar sig runtomkring och undrar vad det kan vara för en tok som gör något sådant. Hon ser ingen ”misstänkt”. Då kommer en ”Bosse-typ”, släntrande åt hennes hål. Ja han går rakt fram till henne och säger: ”Dô, den här vettu, de e’ inge’ diesel, vettu. De e' en bensinare.”

Antagligen stirrar min syster fånigt på Bosse-typen och det tar väl någon sekund (eller två) innan hon inser att det är hon som står och tankar diesel i sin Saab 95:a som går på bensin.

Exakt hur min syster uttrycker sig det förtäljer inte historien utan vi hoppar över den delen och går vidare till att det faktiskt blev så att de fick skyva in bilen i verkstaden och placera den på en sådan där lyft. Bensintanken måste tömmas på diesel.

”Bosse” trycker på knappen för att få upp bilen. Då tjuter det något förskräckligt! Så Bosse slutar trycka på knappen och stirrar förvånat på lyftanordningen. Och kanske uttrycker han något i stil med: ”Va, f-n är det med skiten nu då?” Bosse ser inget konstigt. Allt ser ut som det brukar göra när han lyfter bilar. Så han trycker på knappen igen. Bilen rör sig uppåt och det genomträngande tjutandet startar igen. Bosse släpper knappen, tjutet slutar. Nu tar Bosse en tur runt det hela och studerar det mera intensivt samtidigt som han mumlar ohörbart. Antagligen hittar han inget fel som kan förklara tjutande för han går fram och trycker på knappen, tjutet startar, han släpper knappen, tjutet slutar. Han trycker igen, tjutet startar, släpper, tjutet slutar.

Det är kanske just då han slänger ett förtvivlat öga mot min syster. Hon står där och är troligen alldeles högröd i ansiktet och ser ut som om hon egentligen inte alls skulle vilja vara där hon är. Och hon står och pekar upp mot bilen.

”Va’ ä’ de’!”, säger väl antagligen Bosse.
”Hunden. Jag glömde hunden. Hunden sitter kvar i bilen och han gillar nog inte det här.”, säger min syster, kanske något ansträngt leende.

Bosse sänker ned bilen och hunden Bill släpps ur. Sedan går allt smidigt. Tanken töms och syrran tankar i bensin och när hon går för att betala det hon är skyldig för allt besvär får hon till svar att det bjuder de på för det här kommer de att komma ihåg länge, länge.

Nu är inte historien riktigt slut här. Det visade sig att ”Bosse” inte tömde tanken helt och hållet. Så på sin vidare resa ut mot Västkusten går bilen väldigt, väldigt trögt. Den orkar knappt uppför den minsta backe och framför allt långtradare blir irriterade på den där 95:an som kör så förbaskat långsamt.

Min syster är ute och cyklar med hunden Bill. Hon har varit och handlat apelsiner, tror jag det var.

Syrran cyklar hemåt, mot Hjortmossen. På Klaffbron blir hunden Bill skitnödig. Syrran har två fyllda papperskassar, en på vart cykelhandtag. Med apelsiner. Hunden tvärnitar och kröker rygg. Syrran har ett stadigt tag om hundkopplet och märker givetvis inte att hunden ämnar lätta på trycket, så hon stannar inte.
Och då välter ju givetvis cykeln, med syrran och de fulla papperskassarna. Innehållet i papperskassarna sprider sig över hela korsningen, öster om bron, samtidigt som hunden Bill sitter och skiter färdigt.

Klockan är väl ca 16:00, det är rusningstid. Jag är osäker, men jag tror inte att den korsningen var ljusreglerad på den tiden. Det blir ett mindre kaos. Jag tror att fler vänliga själar hjälper min syster att plocka upp apelsinerna.

När min syster kryper omkring där och plockar apelsiner och försöker torka upp hundskiten, rullar en polisbil förbi. Min syster blir faktiskt lite konfunderad över att de inte stannar och liksom menar att: ”Vad har hänt här då?” Eller nått.

Vid ett senare tillfälle, promenerar Syrran hem från staden, då saktar en bil in och någon frågar: ”Har du inte Collien med dig idag?” Bilen, det var en polisbil!

Jag var ute och promenerade med hunden Bill utmed Lasarettsvägen, i Trollhättan. En bra bit bortanför nuvarande Vårdcentralen ser jag Mormor vandra hemåt. Hon bodde på Karlstorp, just då. Jag vet ju att Mormor och hunden Bill kommer bra överens så jag släpper Bill och säger till honom ”Titta, där framme går Mormor!” Hunden sätter en våldsam fart. Ni vet väl att en Collie är en Vinthund, under pälsen? Nu vet ni. Strax innan hunden når fram gör hunden som så att den böjer ned nosen, för Mormor har kjol på sig. Och så kör han nosen rakt upp mellan benen på Mormor, bakifrån.

Just detta kände jag mycket väl till och var väl medveten om att det var just så hunden skulle göra och just det tyckte jag var kul, i alla fall till precis innan ”det hände”.

Mormor bär på en del kassar. Jag ser hur Mormor lyfter nära på en meter från marken och kassarna och dess innehåll flyger all världens väg. Mormor landar på ena benet, klarar inte att hålla balansen utan dröser ned i diket. Detta passar ju hunden utmärkt för då hamnar ju favoritmormor i liksom rätt nivå. Så han kastar sig ju över Mormor när hon kravlar omkring där i diket.

Det tog ett tag för mig att komma fram och hjälpa till.
Jag har aldrig hört så många olika svordomar från en och samma människa. Hon var inte alls glad.

Det kuliga var att hon först trodde att hon blev antastad bakifrån av någon snuskig karl. Och sedan, ”till sin besvikelse”, upptäckte att det var ”hundkräket”.

Nu ska jag i ärlighetens namn redovisa att jag är osäker på exakt hur Mormor uttryckte sig och vad det egentligen var vad hon menade så den sista meningen kan vara en efterkonstruktion från min sida. Men, en berättelse är en berättelse.
Har man lite "galghumor" så kan jag garantera att det där såg vansinnigt kul ut.
Mormor kunde allt le åt det hela, ett tag efteråt.

Detta är en märklig berättelse, från 70-talet, eftersom ingen, idag, vet vad som egentligen hände. Så jag kan bara återge det som vi ”såg” och så som jag kommer ihåg det.

Hela familjen; pappa, mamma, bror, syster och så jag, var väldigt stressade. Vi skulle iväg någonstans. Och Mormor skulle passa hund och lägenhet. Allt var packat och klart. Mormor var ute och rastade hunden Bill.

Antagligen springer jag väl ut med något som ska packas i bilen. Borta vid lekplatsen, vid Hjortmosseparken, ser jag Mormor komma bärandes på Bill? På frågan: ”Vad har hänt?” Får jag endast en lömsk och ilsken blick tillbaka. Strax därpå får jag veta att hunden har rullat sig i folkskit (hundar anser tydligen att det är något av det finaste man kan lukta?).

Det måste ha funnits någon anledning till att vi inte stannade kvar och hjälpte till. Det var väl någon tid som skulle passas.

Det sista vi ser, när vi stänger dörren för att åka iväg, är en hund, i badkaret, med ett huckle knutet runt huvudet.
Det märkliga med denna historia är det som sedan hände i resten av hundens liv. Den rullade sig ALDRIG mer i folkskit. Så, än idag undrar vi, vad gjorde Mormor med hunden? Och varför frågade ingen? Och av vilken anledning bar hon på hunden?

Guide var ”min” första hund, en schäfer. Jag var själv och köpte den och skulle överraska min flickvän som jag var sambo med (hon blev senare nuvarande hustrun). Nog blev hon överraskad alltid. En schäfer var väl inte det hon tänkt sig och dessutom vågade inte valpen komma fram till henne.
Nåja, Guide blev kvar. Tyvärr utvecklades Guide till en aggressiv rackare. Rädsla var grunden.

Denna händelse utspelar sig under Guide’s sista levnadsår, han blev bara lite över ett år. Vi var tvungna att avliva honom p.g.a. en alltmer ökad aggressivitet.

Jag och Guide var hemma, ensamma. Då ringer det på dörren. Jag gör som jag brukar tar ett ordentligt grepp i hunden och öppnar dörren. Där står en äldre kvinna i lite mörka kläder med en folder eller något liknande i handen.
Hon står där i trapphallen och jag innanför dörren med ena handen på dörrhandtaget och i den andra handen håller jag en hysteriskt gläfsande, lömsk och ilsk schäfer.
Då säger tanten: ”Så, du har hund. Släpp den du, jag är inte rädd.”
”Den är väldigt aggressiv.” Svarar jag.
”Den verkar vara det ja, men släpp den du, jag är inte rädd.” Säger tanten.
Jag vet inte vad det var men jag öppnar upp dörren backar in i hallen och släpper hunden.

Han kastar sig framåt i riktig attackstil. Ca två decimeter från tanten tvärnitar han, gnyr till, tvärvänder och rusar in och gömmer sig i vardagsrummet. Jag står som förstenad. Det jag just då fått uppleva är något mycket märkligt. Jag fick uppleva total tillit. Tanten var inte rädd, inte ett uns. Hon var full av övertygelse, glädje, värme och tro. Att hunden skulle bita henne fanns inte i hennes föreställningsvärld. Hennes tillit till den bilden skapade en ickerädsla och utstrålade en trygghet som fick vår hund att backa. Guide kände det där.
Det nästa jag gör är att fråga tanten om hon vill komma in på lite kaffe. Och så blir det, vi sätter oss i soffan. Hunden ser jag inte till (i ett rum och kokvrå?). Jag kommer inte ihåg vad vi talade om. Det enda jag kommer ihåg att jag var betagen av att få möta en sådan trygg gudstro.
Hunden var faktiskt lite annorlunda ett kort tag efter denna märkliga händelse.

Sessan var en schäfer som var vuxen när vi tog hand om henne. Vi bodde då på landet och tanken var att hon skulle utgöra ett sällskap till vår dåvarande Collie Molly. Tyvärr visade det sig senare att det var precis tvärt om. Vår Collie var ett mobboffer.

Denna berättelse utspelar sig på landet. Vi hade då i vår ägo en avstyckad gård omgiven av odlade fält, på alla sidor. Vi bodde i en oas om ca 2000 kvadratmeter. Ett boningshus, ett garage, en stor lada och ett lekhus.

Rätt så snart köpte vi 4 hönor som skulle värpa ägg åt oss. Vi köpte också 30 tuppkycklingar och 8 kalkonkycklingar samt en gris.

Hönorna, tuppkycklingarna och kalkonerna var på dagen frigående. Sessan hade en självpåtagen uppgift att skydda det här gänget. Först och främst från vår huskatt Sotis. Men det fanns också faror från luften.

Sessan skötte detta med bravur. Vi förlorade inte ett enda djur. En kväll när vi skulle göra kvällen betedde sig Sessan konstigt. När vi skulle gå in satte hon sig ned utanför dörrtröskeln och tittade och när jag lockade in henne satte hon sig innanför dörren och gnydde. Jag öppnade då dörren igen men allt hon gjorde var att sätta sig ned precis utanför tröskeln och så tittade hon på mig. Jag lockade in henne igen, stängde dörren och hon satte sig ned innanför. Denna gång tittade hon på mig och med nosen knuffade hon till stövlarna jag nyss tagit av mig och sedan tittade hon på mig igen.

Jag fick då tanken att det verkade som om hon ville att jag skulle följa med henne ut? Jag satte på mig stövlarna och hunden ser genast mycket gladare ut. Jag öppnar dörren, Sessan stannar utanför tröskeln och tittar så att jag verkligen kommer med. Jag går ut på trappan och stannar högst upp. Sessan står på marken nedanför. Hon ser mycket krävande och bedjande ut.

Jag går ned för trappan och stannar, då springer hon bort till häcken. Hon stannar i öppningen som leder från boningshuset till ladan. Jag går fram dit då springer hon över vår gårdsplan och söderut mot ladans södra gavel. Där stannar hon. Hon ser mycket bestämd ut. Och prövar jag med att vända mig om så springer hon emot mig, fångar min uppmärksamhet och springer tillbaka till platsen vid ladans södra gavel.

Du vill att jag ska följa med dig någonstans, tänker jag högt. Sessan lägger huvudet på sned och ser intresserad ut. Jag går emot henne, hon springer några meter ut på en plöjd åker. Jag går framåt, hon springer några meter stannar och väntar på att jag följer henne. Så där håller vi på, tvärs över en åker och riktningen är mot en skog som ligger ca 100 meter från vår gård. Vi kommer ut på en grusväg och hon leder mig fram till en stor grankoja ungarna byggt, i skogskanten.

Sessan springer in i kojan och så ut igen, tittar på mig. In igen och så ut. Jag tänker högt, Du vill att jag ska gå in i kojan? Jag gör så och tittar mig omkring ser just inget speciellt. Då hör jag ett litet ljud som kommer uppifrån. Jag kikar upp, där sitter en av våra nu rätt så vuxna tuppkycklingar. Han låter sig villigt fångas och jag bär hem ungtuppen i famnen. Sessan springer runt, runt och ser lycklig ut.

När vi släppt in ungtuppen i kvällskvarteret och jag öppnar dörren till boningshuset så kilar Sessan snabbt in och lägger sig i köket. Hon ser mycket nöjd och avslappnad ut. Givetvis var detta något som måste berättas om. Hustrun trodde knappt det var sant. Jag vet ju att det är sant.

En mycket fascinerande upplevelse som många gånger fått mig att fundera på vad som rör sig i huvudet på våra vänner djuren. Om vi frågar en beteendevetare om vad i hundens betingning det var som skapade detta icke inlärda beteende. Hur kunde hunden veta att den inte själv klarade detta utan att det behövdes två armar? En fråga som jag inte fått ett vettigt svar på. Jag själv menar nog att djuren har ett självständigt tänkande och kan fatta egna beslut baserade på erfarenhet. Det är bara det att sättet de tänker på sannolikt skiljer sig från vårt, människan.

Detta utspelade sig i slutet av vår period på landet.

Tidig morgon, en helgdag. Jag och Sessan går för att släppa ut fjäderfäna; hönor, kalkoner och ungtuppar.

På farstutrappan stannar jag och ser ut över mina ”ägor”. Noterar att något rör sig vid ladan. Jodå, nog fan är det en Räv. Räven ”sniffar” utmed ladans långsida. Fram och tillbaka, söker en öppning.

Jag och Sessan är väl inte helt ljudlösa så Räven tittar upp och får syn på oss. Den sätter av söderut mot närmsta skog. Jag småspringer fram, förbi häcken och ser Räven ute på höstplogad åker.

Sessan tittar upp på mig. OK, säger jag till henne och hon sätter av som en raket. Det där ser Räven så den ökar farten. Jag stannar och ser fram emot att Sessan får sig en ordentlig springtur. Att hon ska hinna ifatt Räven det vet jag att hon inte gör. Räven är för snabb.

Jag står där och myser och ser på Sessan och så ser jag att hon tar in på Räven? Va fan! Tänker jag. En schäfer ska inte hinna ikapp en Räv. Inte en frisk Räv. Då kommer jag att tänka på rävskabb. Och hade inte Räven rört sig lite ologiskt ryckigt, där vid ladan. Jo fan!

Nu gäller det. Sessan var en hund som lydde kommandot ”Stanna!” och ”Hit!” som jag aldrig sett tidigare. Men hur skulle det gå med en Räv framför nosen?

När Sessan har nästan bara en meter kvar till Räven så ropar jag ”Sessan, stanna!” och ”Hit!”. Det som sedan händer är en fröjd för ögat. Hunden tvärstannar, hon sätter frambenen rakt fram och ”bromsar”, tvärvänder och kommer glatt springande till mig och får givetvis massor med beröm.

Som ni säkert förstår så har jag berättat den är episoden med stolthet många gånger.

Kalle är undulat och Molly är hund. De växte upp tillsammans.

Ca 10 år senare visade det sig att Kalle var en Kallina, men det är en annan berättelse.

De här två var "bästisar" och de busade så gott de kunde. En av Kalles favoritsysselsättningar var att störta iväg, när det kom någon på besök, och i maximal flyghastighet sikta rakt på personens huvud. Vika av precis innan kollision och sedan flyga några varv runt huvudet och samtidigt "skrika" högt och sedan försvinna lika snabbt.

Folk blev alltid lika förvirrade och frågade: "Vad var det där för skrikande grönt som for runt huvudet på mig? Kan jag röra på mig nu?"

'Han', Kalle, fick mycket träning på precisionsflygning då 'han' nästan alltid var friflygande i lägenheten. Skulle 'han' nu någon gång tvingas vara kvar i buren satte 'han' fast fötterna i burens framsida och satte igång att flaxa och skrika. Flaxande gjorde att buren "studsade" på väggen. Den var upphängd i två "rejäla" krokar.

Den här precisionsflygningen använde också Kalle i en lek som 'han' och hunden Molly (Collie) utvecklat. Kalle satt på gardinstången över köksfönstret och Molly stod beredd nere på köksgolvet. Leken gick ut på att Kalle störtdök skrikande rakt mot hunden och hunden hoppar upp och försöker fånga Kalle som givetvis skickligt viker undan precis i sista tiondels sekund.

Tills en dag, jag har förmånen att få vara i köket just då, Kalle gör sin störtdykning, Molly spänner sig, och så händer det. Hon hoppar upp och sluter käftarna om Kalle. Hunden landar på golvet står där och tittar tomt framför sig. Inte ett spår av fågeln? Va fan, tänkte jag, svalde hunden hela fågeln? Hon hade nämligen ryckte om sig att svälja stora saker, t.ex. en halv falukorv!

Någon sekund kanske går, vilken känns som en evighet. Hunden öppnar sina käftar och liksom spottar, med ett "phluhä!" och något grönt landar på golvet. Och det liksom slaskar till när det träffar golvet. Helvete! Tänker jag, hunden har haft ihjäl Kalle.

'Han' ligger där, alldeles still, blöt och slemmig, lite "vriden". Jag tittar på Kalle, hunden tittar också på Kalle. Vi, Jag och Molly tittar på varann. Och så tittar vi på Kalle igen. Och så, jätteplötsligt, spritter det till och fågeln sprätter upp och ställer sig på benen, ruskar på sig så fjädrarna hamnar rätt. Sedan går 'han' runt i cirkel nedanför hunden och tjattrar som bara den och emellanåt skickar 'han' en blick upp mot hunden. Det ser precis ut som om Kalle skäller På Molly.

Typ: "Din förbannade byracka och slemmiga lopphög! Har du inget som helst precisionssinne din felavlade gatukorsning! Helvets-jävla-skit, jag blir aldrig av med det här slemmet!"

Jag sansar mig till slut och lyfter upp Kalle och inspekterar så att allt är helt och jag torkar också av 'honom' med lite papper. Kalle lugnar ned sig lite, tjattret avtar. 'Han' bestämmer sig för att pröva vingarna och flyger lyckosamt upp på gardinstången.

Där liksom 'han' lutar sig fram, tittar rakt på Molly och skriker det högsta jag hört. Molly spänner sig, Kalle störtar ned. Hunden hoppar upp. Kalle viker undan och hundens käftar slår ihop, i tomma luften, som vanligt. Kalle flyger in i vardagsrummet och sätter sig på den gardinstången och kvittrar lite tjusigt och förnöjsamt.

Den här undulaten, Kalle, levde emellanåt ett hårt liv. Bl.a. att bli mer eller mindre uppäten.

Kalle lyckades med andra bravader också. Det finns ju en viss risk med att ha en friflygande fågel, i en lägenhet. Dessutom en nyfiken rackare. Kalles favoritsysselsättning var att sitta på höger axel och försöka stjäla maten man stoppade in i munnen och stoppade man inte in maten tillräckligt fort utan gapade fånigt, lite för länge så hade man halva undulaten inne i munnen. Där rensade han frenetiskt tänderna rena på matrester. Och det gick fort. Och var man inte smidig när man försökte få ur Kalle ur munnen så bet han till i mungipan.

En annan egenhet det här flygfäet hade, var att enväldigt bestämma när man vilat färdigt. Och det var alltid när Kalle hade tråkigt. Oavsett när man själv startat sitt vilande. Låg man och vilade så kunde kalle komma och landa på bröstet. Där gick han runt lite och smånafsade i kläderna. Vaknade man inte av det så hoppade han upp i ansiktet på en och satte igång och försöka rensa både näsa och ögonvrår från allehanda läckerheter, enligt Kalle. Då vaknade man. Att försöka bli av med Kalle var som att försöka vifta bort en enveten mygga.

Nu har Ni en liten bild av Kalles personlighet, ganska så egoistisk. Och en stor portion nyfikenhet samt att ständigt vilja att vara i centrum.

Hustrun står en dag i köket och ska till att steka något. Hon har hällt rikligt med fett i stekpannan och det ”skvätter” och fräser. Hon går bort till diskhon och fixar med något och går tillbaka till stekpannan och rör om i det smälta fettet, med en stekspade. Hon stannar upp, lyfter stekspaden, och står så ett mycket kort ögonblick och funderar antagligen på om det är lagom hett i pannan.

Då kommer Kalle. Och han landar rakt i stekpannan! Hustrun reagerar med heroisk snabbhet. Hon släpper stekspaden greppar snabbt fågeln med höger hand, tar några blixtsnabba steg åt vänster, sätter på kallvattnet och in med fågeln under vattenstrålen. Kalle hinner inte reagera, blir väl chockad.

Inte ett spår på fågeln. Ingenting. Kalle klarade sig fullständigt oskadd från både hett fett och iskallt vatten. Märklig fågel, Kalle. Hustrun däremot fick några småblåsor på några fingertoppar som kom i kontakt med det smälta fettet då hon lyfte upp Kalle ur stekpannan.

Efter att hustrun torkat Kalle torr och inspekterat i övrigt, släpptes Kalle fri och flög omkring och tjattrade på ett irriterat sätt. Precis som ’han’ blivit utsatt för ett attentat?

Det måste ha varit i närheten av fars 50-årsdag. Detta är i en period i mitt liv jag var full av idéer, om allt så att säga.

Under min Fars hela vuxna liv har han samlat på Elefanter. Figurelefanter. Under min uppväxt har de haft sin givna plats på en s.k. kornisch över vardagsrumsfönstret. Dock inte numer. Nu är samlingen förpassad till lådor på vinden.

[Jag ska försöka fixa ett foto – har inget eget?]

[Även denna tygelefant ska jag se till att få fram ett foto på]

Känsliga läsare varnas! Tycker ni inte om att läsa ordet ’kuk’, sluta läs här.

Äntligen, vintern drar sig tillbaka. Våren är på väg. Nu är Grodorna på gång. Nu söker de upp pölar, dammar och diken för att söka sig en partner att para sig med och lägga rom. Vattenödlorna gör dem sällskap. Ja inte så att de parar sig med varandra, ödlor och grodor, nej, de håller till på samma ställen. Visserligen är vattenödlorna lite tidigare än grodorna.